Vår tempelvigsel var värd alla ansträngningar
Det var inte förrän mitt första egna företag hade gått i stöpet och mitt andra brann ner till grunden som jag undrade om jag skulle kunna föra min fästmö Beny till templet. Vi hade hört att det skulle bli en trosprövning att komma dit, men när vi gjorde tempeläktenskapet till vår målsättning hade vi ingen aning om hur svårt vår tro skulle prövas.
Beny och jag träffades i vårt hemland Panama efter att ha verkat som missionärer. På grund av Panamas lagar måste de par som ville inleda sitt gifta liv i templet vigas borgerligt strax innan de åkte till närmaste tempel, templet i Guatemala City i Guatemala. Det skulle bli en dyrbar och besvärlig resa, men att bli beseglade var en välsignelse som vi inte ville vara utan.
Dagen efter det att jag friade till Beny förlorade jag mitt arbete. Oförskräckt beslutade jag mig för att tjäna pengar genom att förmedla rundresor i buss. Min buss gick sönder första kvällen. Bekymrad men beslutsam, bestämde jag mig sedan för att sälja t-shirts. Morgonen då jag gav mig av för att hämta tröjorna från tillverkarna fann jag att byggnaden hade brunnit ner till grunden kvällen före. Det tycktes som om mina förhoppningar också hade gått upp i rök.
Det var bara några månader före nästa planerade tempelresa, men ändå hade varje ansträngning att tjäna pengar slutat i totalt misslyckande. Jag lämnade de rykande spillrorna och åkte för att prata med Beny.
”Jag har ingenting”, sade jag. ”Du borde kanske inte gifta dig med mig.”
”Om jag hade velat gifta mig för pengar skulle jag redan vara gift”, sade hon. ”Men jag gifter mig inte för pengar. Jag gifter mig med dig därför att jag älskar dig.”
Det var en vändpunkt. Vi kände att vi hade klarat av ett viktigt prov. När vi gick framåt med tro började dörrar öppna sig. Jag fick arbete som möbelsnickare, men betalningen räckte inte för att tillgodose våra behov. Då erbjöd sig en vänlig biskop att hjälpa till med vår bussbiljett. Hur glädjande detta erbjudande än var så kändes det inte rätt. Vi hade bestämt oss för att vara oberoende. Men när vi såg att han verkligen ville hjälpa till frågade vi honom om han kunde ge Beny ett arbete istället. Det gjorde han.
Efter att ha tjänat tillräckligt med pengar för att resa till templet gifte vi oss borgerligt och var slutligen på väg till Guatemala med 10 andra medlemmar i kyrkan. Men vår prövning var inte över än.
Omfattande transportstrejker satte stopp för oss vid Costa Ricas gräns. Efter att ha väntat vid gränsen i två dagar beslutade sig vår chaufför för att återvända. Men Beny och jag, tillsammans med två bröder och ett annat par, beslutade oss för att inte ge upp. Efter att ha sett vår buss vända om och lämna oss vandrade vi in i Costa Rica. Vi fortsatte att gå och vi sov i härbärgen vid vägkanten tills vi nådde fram till den nicaraguanska gränsen. Därifrån lyckades vi ta en taxi till huvudstaden där vi köpte en bussbiljett till Honduras gräns. Två dagar — och ytterligare två bussar senare — kom vi slutligen fram till templet. Vi var smutsiga och trötta och hade gjort av med mycket mer pengar än vi hade planerat, men vi var glada.
Nästa dag, efter alla dessa prövningar och förseningar, beseglades vi slutligen för evigt som man och hustru. Vår glädje — som var värd allt arbete, väntan och oro — var fullständig!
Inte alla som vigs i templet ställs inför sådana problem, men för Beny och mig (och de andra som kom till templet tillsammans med oss), hade dessa upplevelser en förädlande inverkan. Det var en av de största upplevelserna i mitt liv.
Om vårt mål att gifta oss i templet bara hade handlat om världslig kärlek så skulle vi inte ha klarat det. Men eftersom vi trodde på den beseglande kraften i det prästadöme som återställts i vår tid gav vi inte upp. Vi visste att vårt tempeläktenskap, för tid och evighet, var värt alla de uppoffringar vi kunde behöva göra.