En generalkonferens bara för mig
Det jag stod inför var oerhört skrämmande, men min himmelske Fader var med mig den där första helgen i oktober.
Jag växte upp i ett hem där generalkonferensen var lika efterlängtad som en högtid. Jag minns att jag som liten fick i uppgift i Söndagsskolan att matcha bilder av generalauktoriteterna med tv-bilderna när de framförde sitt tal under konferensen. När jag blev äldre lärde jag mig känna igen de här bröderna, både deras utseende och rösterna, och budskapen de gav. Under första året på universitetet blev jag jätteglad när vår institutkör inbjöds att sjunga under en session av konferensen i Tabernaklet. Kort sagt hade jag vid 20 års ålder redan fått en speciell känsla för den första helgen i april och den första helgen i oktober varje år.
Men jag hade då ännu inte lärt mig just hur personlig generalkonferensen kan vara. Vår stav fick biljetter till Hjälpföreningens allmänna möte i september 2008 i konferenscentret. Jag gladdes åt att träffa systrarna i staven, såg fram emot de inspirerande sångerna och talen, och det var med särskild vördnad jag tänkte på att vi skulle få höra ett budskap av president Dieter F. Uchtdorf, andre rådgivare i första presidentskapet. Jag lyssnade noga på varje ord, antecknade flitigt och lovade mig själv att börja tillämpa det som vi uppmanades att göra. Jag kände att det här var en speciell upptakt till sessionerna som skulle hållas nästföljande helg.
Sedan slogs min värld i spillror. När jag var på jobbet torsdagen därpå ringde min läkare. Han berättade att testerna jag hade genomgått veckan innan visade på cancer.
De påföljande dagarna var ett töcken av tvivel, rädsla, oro, sorg, misströstan och ångest. Så många känslor brottades inom mig att jag inte kunde sova, och jag grät konstant. Jag hade aldrig tidigare varit så rädd.
När lördagsmorgonen kom hade jag för avsikt att lyssna på konferensen medan jag gjorde andra sysslor. Jag hoppades att jag genom att hålla igång skulle kunna hålla tankarna borta från min prövning. Men i stället lade jag ifrån mig tvätten och lät disken stå och satte mig vid teven. Hjärtat hoppade nästan över ett slag när äldste L. Tom Perry i de tolv apostlarnas kvorum inledde den första sessionen med följande ord: ”Vi kan inte förutse livets alla strider och stormar, inte ens de som väntar runt hörnet, men som människor med tro och hopp kan vi utan minsta tvivel veta att Jesu Kristi evangelium är sant och att ’det bästa återstår’.”1
Säkert, tänkte jag, skulle nästa tal handla om moralisk renhet eller sabbatsdagen. Men varje budskap som följde handlade också om hopp i prövningstider!
Söndagen var en fridfull dag när familjen gick samman i bön och fasta för min skull. Jag fortsatte att höra ord om hopp precis som dagen innan, och ett mäktigt avslutande tal på eftermiddagen av äldste Quentin L. Cook i de tolv apostlarnas kvorum: ”Jag vittnar om att Jesu Kristi försoning täcker alla de prövningar och svårigheter som vem som helst av oss kommer att möta i livet”, sade han. ”Då vi ibland känner för att säga: ’Hoppas du förstår att det var jobbigt för mig’, kan vi vara förvissade om att han finns där, att vi är trygga i hans kärleksfulla famn.”2
Kanske var det fastandet och bönerna, eller helt enkelt mitt ödmjuka känslomässiga tillstånd, men från början till slut kände jag att det här var min egen personliga generalkonferens med en åhörarskara bestående av en person.
Dagarna, veckorna och månaderna som följde förde med sig många svårigheter när jag ställdes inför provtagningar, operationer, kemoterapi och strålbehandlingar. Jag önskar jag kunde säga att jag inte kände någon ångest under de där 12 månaderna. Det gjorde jag. Men när det hände kände jag mig också understödd av församlingens och familjens böner och fasta, av min fars prästadömsvälsignelser och min mors tro. Jag läste hela Mormons bok under de första månadernas behandlingar, med vetskap om att jag kunde få tröst genom Guds ord.
Men under de mörkaste dagarna gick jag alltid till mitt välanvända exemplar av novembernumret 2008 av Ensign och läste på nytt orden från en kärleksfull Fader som kommit genom inspirerade tjänare och direkt till mitt ängsliga hjärta. Jag förundrades över orden som jag inte hade kommit ihåg att president Thomas S. Monson hade sagt i sitt inledande tal: ”Vår himmelske Fader är medveten om var och en av oss och våra behov. Må vi vara uppfyllda av hans Ande då vi nu deltar i kyrkans 178:e halvårskonferens.”3
Jag hade fått ett vittnesbörd om den sanningen. Min himmelske Fader var medveten om mig den helgen i oktober. Han visste att jag behövde hoppet som kommer av hans kärlek och hans plan för mig. Han talade och jag lyssnade.
Illustration Dilleen Marsh.