Särskild avdelning om Plikt mot Gud-programmet
Ett större mål
Att be andra följa med på aktiviteter i kyrkan är ett bra sätt att utföra vår prästadömsplikt att ”inbjuda alla att komma till Kristus” (L&F 20:59).
Vår stav, San Cristóbals stav i Venezuela, bestämde sig för att organisera en fotbollsturnering för bärarna av aronska prästadömet. Aktiviteten hade mer än ett syfte, bland annat att stärka kamratskapet och de olika prästadömskvorumen.
Stavsledarna sade att det bara var de unga männen i varje församling eller gren som kunde delta och att de skulle uppmuntra nya och mindre aktiva medlemmar att vara med så att de kunde få fullständiga lag i varje åldersgrupp. I vår församling, Táriba församling, hade vi bara två diakoner, en lärare och några präster.
Ett lag byggs upp
Min son José Francisco, som vi kärleksfullt kallar ”Junior”, tillhörde diakonernas kvorum tillsammans med sin gode vän Oscar Alejandro. Det var tydligt att det inte fanns tillräckligt med pojkar för att de skulle kunna delta i fotbollsturneringen. Därför arbetade de med missionärerna och församlingsledarna för att hitta alla mindre aktiva ungdomar. Varje vecka arbetade de på att söka upp dessa unga män, uppmuntra dem och vinna deras tillit. Tack vare dessa två 12-åriga pojkars ansträngningar fick de ihop tillräckligt med unga män för att bilda ett lag. Ett av underverken som kom av deras ansträngningar var att vår församling fick fler aktiva ungdomar!
Under veckan hämtade de upp sina nya vänner och tränade på en fotbollsplan för allmänheten. Det krävde mycket av dem och de var alltid trötta. De unga männen fick inte mycket handledning eller strategihjälp, men de lät sig inte stoppas. De var glada att kunna göra det de gjorde.
Turneringen börjar
Slutligen kom turneringens första dag. Vårt tappra lag med diakoner kom till stavscentret. Det var inte många supportrar där och det fanns ingen tränare som kunde hjälpa dem. Inte heller hade de några enhetliga lagkläder som de flesta av de andra lagen hade. Men de spelade med entusiasm, enighet och kärlek.
De förlorade stort i den första matchen. Men de gav inte upp, och hela staven började uppmuntra dem och säga att pojkarna från Táriba församling var sådana bra exempel.
Junior var målvakt. Han vaktade målet med sådan iver att bollarna han blockerade gav honom blåmärken på händerna. På kvällen när han hade kommit hem sade han att hans händer verkligen gjorde ont och att han behövde ett par handskar. Vi tog av våra sparpengar för att kunna köpa honom ett par handskar. Men vi hade inte råd att köpa handskarna som fanns i sportaffären så vi köpte ett par trädgårdshandskar. Han tog tacksamt emot dem.
Jag vet inte varifrån hans lag fick motivationen att fortsätta. De låg sist i rangordningen men fortsatte spela.
Slutligen var det dags för slutspel. På grund av bristen på diakoner i staven fick denna djärva grupp spela i finalen, men de spelade mot ett vältränat lag vars tränare var en mycket bra spelare. Han hade tränat mycket med sitt lag. De låg först i turneringen. De hade matchande lagkläder och visade på en disciplin som kommer av mycket träning. Deras tränare var troligen säker på att de skulle vinna matchen eftersom min sons lag inte var så bra.
Min make hade just kommit tillbaka från en resa så han bestämde sig för att hjälpa diakonerna. Han uppmuntrade dem, han gav dem några råd, och överraskande nog vann de. Sedan ställdes de inför det andra stavslaget. Våra unga män vann igen!
När matchen var slut applåderade alla. Publiken kunde knappt fatta att de unga männen kunde vinna diakonernas kategori och komma på tredje plats i staven för hela aronska prästadömet.
De uppnådde sina mål
Den här upplevelsen lärde oss principer och eviga sanningar som skulle vara till hjälp för oss i livet. Stavens unga män var exempel på kärlek, aktivering, uthållighet, entusiasm och lagsamarbete. De visade vad det verkliga ändamålet med aktiviteten var. De skapade vänskapsband med andra.
Illustration Bjorn Thorkelson