Kvalificerad genom tjänande i kyrkan

Alice A. Lewis

”Kyrkans medlemmar ansvarar för sitt eget andliga och timliga välbefinnande”, står det i Handbok 2: Kyrkans förvaltning. ”De har välsignats med handlingsfrihetens gåva och har plikten och förmånen att finna sin egen väg, lösa sina egna problem och sträva att bli oberoende. Medlemmar gör det här under inspiration från Herren och med sina egna händers arbete” ([2010], 6.1.1).

Jag var 57, nyskild, med föga arbetserfarenhet utanför hemmet och i desperat behov av ett jobb. Jag hade fostrat fyra barn och här var jag nu, ensam efter 32 års äktenskap, med delar av en universitetsutbildning bakom mig och med stor bävan inför att behöva hitta ett jobb i min ålder.

Jag satt och väntade på att bli intervjuad för en position som schemaläggnings- och produktionsspecialist för mitt biblioteksdistrikt, och jag tänkte hela tiden att jag måste vara galen som tror att jag är kvalificerad för en sådan position. Jag hade just övertalat mig själv att ställa mig upp och gå därifrån när sekreteraren plötsligt sade att de var redo att ta emot mig i konferensrummet. Jag kände mig illamående men sträckte på mig, bad en tyst bön och gick in.

Två vältaliga och professionella personer sade att erfarenhet inom vissa områden var nödvändig för den här positionen och började fråga mig om min erfarenhet. Jobbet krävde en person som kunde arrangera stora konferenser och bland annat ordna med att skicka meddelanden och inbjudningar, catering och städning. Hade jag den erfarenhet som behövdes? Jag trodde inte att jag hade det när jag plötsligt kom att tänka på en hjälpföreningskonferens i staven. Jag hade varit rådgivare i stavens hjälpföreningspresidentskap. Av den upplevelsen hade jag lärt mig att organisera stora sammankomster och köpa mängder av mat till stora grupper. Jag kunde ärligt säga att jag hade erfarenhet av att göra precis det som krävdes.

Intervjuarna fortsatte: ”Är du van vid att använda datorer? Du kommer att korrespondera med konferensbesökare och schemalägga konferensrummen.” Allt jag kunde tänka på var hur tacksam jag var mot alla som hade lärt mig att använda datorn så att jag kunde göra ett församlingsblad och en församlingskalender och skriva stavens nyhetsbrev. Ja, jag var van vid att använda datorer.

”Du förväntas att utveckla program och anordna kurser för allmänheten. Kan du hålla kurser för barn och vuxna?” frågade de. Jag kom att tänka på allt handarbete och hantverk jag hade undervisat om på hemkunskaps- och miniorscoutmöten. Jag förklarade att jag hade hållit lektioner för barn och vuxna i hela mitt vuxna liv. Jag visste att jag var kreativ och konstnärlig och var säker på att jag kunde arbeta fram intressanta program för barn och vuxna.

Jag blev överförtjust när jag fick jobbet. Jag älskade arbetet och försökte göra så som jag hade gjort med mina kallelser i kyrkan: förbättra mig i mitt arbete, gå den extra milen och inte gnälla över att behöva arbeta övertid. Jag organiserade datakurser på engelska och anställde en ung elev till att hålla lektionerna på spanska. Jag höll konst- och hantverkskurser och bjöd in otaliga författare och framstående talare. Jag dekorerade biblioteket inför varje högtid och lade fram böcker med högtidens tema.

En dag ringde någon mig på arbetet och sade att han var från guvernörens kontor och ville veta om jag var intresserad av att arbeta som guvernörens assistent. Full i skratt frågade jag: ”Vem är det här?” Han förklarade att han verkligen var den han hävdade och inbjöd mig att komma på en intervju dagen därpå. Jag gick dit men var fortfarande rädd för att det kunde vara ett skämt. Det var det inte. Intervjun gick bra och jag anställdes omedelbart.

I mitt nya jobb använde jag färdigheterna jag hade fått av att ha talat i kyrkan i många år. Guvernören kunde inte vara med på alla evenemang som han inbjöds till. Därför förväntades hans anställda tala i hans ställe. Alla tal i kyrkan och mitt tjänande i ledarpositioner hade gett mig den erfarenhet jag behövde för att tala offentligt jämte senatorer, lokala och nationella dignitärer och celebriteter. Jag verkade som guvernörens assistent i sju år tills vi båda gick i pension.

Var skulle jag ha varit utan den bredd av erfarenhet jag hade fått medan jag verkade i mina kallelser i kyrkan? Allt jag har lärt mig som Herrens tjänare i hans kyrka har gett mig ett liv rikt på välsignelser. Jag hjälpte inte bara andra medan jag tjänade utan växte även själv så det knakade. Jag är djupt tacksam för evangeliet och har ett fast vittnesbörd om värdet av att tjäna i kyrkan.