2011
Mitt liv tillhör honom
September 2011


Mitt liv tillhör honom

Mahonry Gonzalez, Morelos, Mexiko

När jag fyllde 18 började många medlemmar i min församling och stav att prata med mig om att jag borde gå ut som missionär. Fastän jag alltid hade planerat att göra det tyckte jag inte om påtryckningarna.

Snart började jag mitt första år på universitetet. Efter mycket hårt arbete fick jag ett stipendium som gjorde det möjligt för mig att studera i Tyskland. Tyskland skilde sig mycket åt från mitt hemland Mexiko men jag engagerade mig i kulturen och lärde mig språket fort.

Så småningom blev jag erbjuden en permanent anställning vid ett framstående europeiskt företag. Plötsligt kändes en mission mer som en plikt än som en önskan. Jag trodde att jag kunde ta det här jobbet och nå världslig framgång.

En stormig dag reste jag till staden Heidelberg tillsammans med min vän Melanie. Efter flera timmar hade landsvägen täckts av snö och vi var trötta. Vi körde drygt 100 km i timmen när vi åkte förbi ett rött ljus och körde på en buss.

När jag vaknade såg jag polisen, ambulansen och Melanie som grät. Bilen var förstörd och jag satt fortfarande i den. Jag fick tårar i ögonen när jag insåg hur välsignade vi var. Vi hade överlevt. Jag började be och tacka min himmelske Fader för att han låtit oss leva, men så kom en ny rädsla över mig — jag kunde inte röra benen.

På vägen till sjukhuset hörde jag sjuksköterskorna säga att om jag hade skadat ryggraden skulle jag förmodligen inte kunna gå igen. Jag bad av hela mitt hjärta till min himmelske Fader. Först tackade jag honom återigen för att han låtit mig leva. Jag insåg att mitt liv inte tillhörde mig. Sedan lovade jag honom: ”Om mina ben är okej och jag kan gå, så ska jag gå ut som missionär och tjäna av hela mitt hjärta och sinne.”

Efter fyra timmar på sjukhuset var diagnosen lovande: Jag skulle kunna gå igen. Jag tvekade inte längre om jag skulle verka som missionär eller inte. I stället kände jag en stark önskan att vittna om att Gud lever, att han är vår Fader i himlen, och att han kan utföra underverk i våra liv.

Efter den upplevelsen bestämde jag mig för att inte ta jobbet som jag hade blivit erbjuden. Jag visste att min tid och allting jag hade tillhörde Herren. Varför skulle jag inte ge honom lite av den tiden och tjäna honom i två år?

När jag hade tagit examen kallades jag att verka i Frankfurt i Tyskland. Under missionen vittnade jag om min himmelske Fader. Jag vet att han lever, att han är min Fader och att han skyddar mig. Han har gett mig mitt liv och det kommer alltid att tillhöra honom.