Där jag hör hemma
Dorota Musiał, Polen
Innan jag blev medlem i kyrkan var mitt liv olyckligt. Efter mina föräldrars skilsmässa när jag var sju, hamnade min far i fängelse. Min mor var alkoholist och förlorade allt som var viktigt för henne. Jag sändes att bo hos en fosterfamilj.
På grund av det här blev jag vuxen mycket fortare än många av mina jämnåriga. Jag kände aldrig riktigt att jag hörde hemma någonstans, så jag befann mig i ett tillstånd av ständigt uppror. När jag ännu var mycket ung började jag röka och göra annat som jag nu förstår inte rimmar med Visdomsordet. Jag var säker på att jag var dömd att misslyckas i livet.
Det enda som gjorde mig glad var att hjälpa människor — vare sig det var att städa tillsammans med dem eller lyssna på deras livshistoria. Jag ville förtvivlat gärna att människor skulle veta att de kunde lita på mig. Ett år for jag på semester och mötte en äldre kvinna som jag bestämde att jag skulle tjäna genom att lyssna på henne. Hon var kristen och började prata med mig om religion.
Jag hade egentligen aldrig trott på Gud. Ibland när jag trodde att han kanske fanns anklagade jag honom för de hemska saker jag upplevt. Men när den här kvinnan beskrev hur viktigt det är med tro på Gud, blev jag nyfiken. Innan jag gick, sade hon något som var särskilt intressant: ”Mormonerna följer Guds bud.”
Jag hade aldrig hört talas om mormonerna, så jag åkte hem, gick ut på nätet och sökte. Jag fick fram Mormon.org och beställde en gratis Mormons bok. Missionärer kom med den några dagar senare.
Jag visste inte säkert om jag kunde börja tro på Gud, men missionärerna hjälpte mig upptäcka att jag inte bara kunde tro på honom utan också lära känna honom. När jag började be och studera Mormons bok, befann jag mig på en härlig resa mot att finna lycka. Jag slutade röka. Jag slutade skylla på Gud och började tacka honom för det goda i mitt liv. Jag förstod att hans Son hade lidit för mina synder och för all den smärta jag någonsin känt. Den 28 oktober 2007 döptes jag i hans kyrka.
Om jag inte själv hade upplevt förändringen från hopplöshet till lycka hade jag inte trott att det var möjligt. Idag älskar jag mitt ämbete i Primär och är tacksam över tillfället att hjälpa till med ett tjänandeprojekt under en konferens för unga vuxna i Polen. Att jag regelbundet kan hjälpa andra genom tjänande i kyrkan bidrar till den glädje jag funnit i Jesu Kristi evangelium. Allt jag gör nu, gör jag med ren kärlek tack vare Kristus. Jag tror att livet är underbart och även om vi har svårigheter så går vi inte vilse om vi följer Frälsaren.
Kvinnan jag träffade hade rätt: Tro på Gud är viktigt. Vi kan inte finna vår plats i den här världen om vi inte känner honom. Jag är tacksam att ha någonstans där jag hör hemma.