Att klä sig till dans
ILLUSTRATION SCOTT GREER
Jag var frestad att följa med strömmen, men så insåg jag att jag borde vara ett föredöme i stället.
När jag var tonåring, var det ibland svårt att leva efter evangeliet. Där jag bodde fanns inte många medlemmar, och mina vänner som inte var medlemmar i kyrkan gjorde det ibland svårare för mig att hålla mig på rätt väg.
”Du borde ha den här, den får fram färgen på dina ögon” sade en av mina vänner till mig inför en dans. Hon höll upp en klänning hon tänkte låna mig, men den var ärmlös. Jag beslöt att ha klänningen, med en jacka.
När jag kom till dansen var det ingen annan som hade klänning med ärmar, och jag kände mig utanför. När jag började känna mig varm, sade mina vänner till mig att bara ta av jackan och att jag i alla fall skulle se bättre ut då.
Just när jag tänkte rättfärdiga att ta av mig jackan, mindes jag min patriarkaliska välsignelse. I välsignelsen stod att jag skulle få många frestelser, och om jag föll skulle många följa mig. Det var då jag insåg att jag borde hålla mig på rätt väg — inte bara för min egen skull utan för andra som såg upp till mig. Jag bestämde mig för att behålla jackan på.
Ibland blev jag retad för att jag inte gjorde som alla andra, men jag förblev stark och fick välsignelser för det. Senare fick jag veta att många hade sett upp till mig. En del av mina vänner berättade till och med att de respekterade mig för att jag höll på mina normer. De bad om ursäkt för att de retat mig för att jag inte gjorde det alla andra gjorde i high school.
Eftersom jag följde kyrkans normer och försökte vara ett föredöme, fick jag missionärstillfällen och kunde undervisa andra om evangeliet. Jag hade inte kunnat påverka andra om jag inte hållit mig på rätt väg.