Vårt hem, vår familj
Undervisning om kyskhet och dygd
Föräldrar kan använda de här sex strategierna för att undervisa sina barn om sexuell intimitet.
Jag har haft förmånen att träffa ungdomar och unga vuxna i olika skeden i livet och från hela världen. Vid ett tillfälle talade jag med en grupp speciellt starka tonåringar om dygd, kyskhet och att leva moraliskt. Efter att ha talat om för dem vilket starkt intryck de gjort på mig med sina kommentarer, sitt yttre och uppträdande frågade jag: ”Hur har ni blivit så verbala, så säkra på era svar och så trygga i ett sådant här känsligt ämne?” En ung kvinna svarade utan att tveka: ”Jag har föräldrar som undervisar mig.” De andra nickade instämmande. Den här enkla men djupgående händelsen betonar det inflytande som föräldrar har i sina barns liv — särskilt när det gäller att undervisa om kyskhet, dygd, sexuell intimitet och sunda relationer.
Tyvärr är det många föräldrar som inte undervisar sina barn om sexuella frågor så bra som de borde. Vid en undersökning av över 200 aktiva ensamstående sista dagars heliga fann jag att bara 15 procent såg sina föräldrar som den främsta källan till information om sexuella frågor. De här unga medlemmarna sade att de lärt sig om det här viktiga ämnet genom vänner, internet, media, underhållning, läroböcker, släktingar eller ledare i kyrkan.
Det är ju inget lätt ämne att undervisa om. Men jag tror att föräldrar är de bästa lärarna när det gäller sådana heliga principer. Följande strategier kan hjälpa er utveckla enkla, effektiva och principer och vanor som befrämjar bra inlärning och undervisning — särskilt för att lära era barn leva dygdiga och kyska liv.
Undervisningen och lärandet bör börja tidigt. Föräldrar som undervisar sina barn på ett bra sätt om sexuella ämnen förstår att de flesta barn ställs inför sådana frågor långt tidigare än de och deras föräldrar väntat sig eller önskat. Många unga barn utsätts för sexuellt innehåll på internet redan vid elva års ålder och ibland ännu tidigare. På platser för underhållning, idrottsevenemang, reklam och till och med i sociala media förekommer allt mer sexuella bilder och antydningar.
Många föräldrar frågar sig med rätta: ”När bör jag börja tala om sexuellt relaterade frågor?” Det beror på barnets ålder och mognad, och på situationen. Andlig ledning kommer då föräldrar med bön och noggrannhet observerar sina barns beteende, medvetet lyssnar på sina barn och tar sig tid att begrunda och urskilja när och vad de ska undervisa om. Jag minns till exempel hur min son frågade mig om anatomi när han var knappt fem år gammal. Det var lite nervöst, men det var tydligt att det var rätt tillfälle att prata. Men när jag tänkte efter hur jag skulle svara, verkade det tydligt att det här inte var rätt tillfälle att tala med min son om varje ämne med sexuell anknytning.
Undervisningen och lärandet bör äga rum ofta. Lärandet är en process, inte en enstaka händelse. När det gäller att undervisa barn om sexuell intimitet eller liknande, kallar man det ofta ”samtalet”. Vare sig det är meningen eller ej, antyds det att föräldrarna undervisar om det här under ett enda samtal. Det är inte det bästa sättet för ett barn att lära sig något. Frälsaren sade att vi lär oss ”rad på rad, bud på bud, lite här och lite där” (2 Nephi 28:30). Vi lyckas bättre med vår undervisning om vi kommer tillbaka till ämnet med våra barn allteftersom de blir äldre och mognare. Föräldrar som förstår den här principen förbereder sig mentalt, känslomässigt och andligen för att undervisa sina barn om sexuellt relaterade ämnen under barnens barndom och ungdom.
Bra undervisning och lärande hänger på relationen mellan läraren och den som lär sig. När det gäller att undervisa barn om sexuellt relaterade ämnen, oroar sig de flesta föräldrar nästan mest för vad de bör säga. Ja, det är viktigt, men bra undervisning och lärande går långt utöver att prata och berätta om saker. Ja, föräldrarnas sätt att undervisa sina barn kan faktiskt vara viktigare än vad de säger. Forskning stöder slutsatsen att föräldrar som påverkar sina barn mest när det gäller sexuella frågor är de som kommunicerar öppet, uttrycker kärlek och omsorg och är aktivt engagerade i sina barns liv.1
Kommentarer från min informella undersökning av unga sista dagars heliga handlade gång på gång om en önskan att föräldrarna varit mer öppna eller villiga att tala om sexuellt relaterade ämnen. De här unga vuxna sade att de inte bara ville att föräldrarna skulle engagera sig i processen, utan också önskade att föräldrarna skulle ”prata med dem i stället för att prata till dem”. De längtade efter samtal som var ”naturliga”, ”normala”, ”bekväma” och mycket mindre ”pinsamma”. Det här borde motivera föräldrar att jobba hårdare på att vara tillgängliga, naturliga och obekymrade över ett ämne, en situation och till och med tidpunkten. Om det finns ett pris att betala för att föräldrarna ska ge bra undervisning till sina barn om sådant som betyder mest, så är det att föräldrarna beter sig på ett sådant sätt att barnen känner sig bekväma och trygga i att prata om vad som helst — särskilt det mest personliga.
Undervisning och lärande sker bäst när ämnet är relevant och verkligt. Beroende på hur vi närmar oss ämnet kan prat om sexuell intimitet kännas generande, orealistiskt, opraktiskt eller till och med som en predikan. En nyckel till att lyckas är att inse att de flesta frågor och den största oron som barn har är reaktioner på verkliga situationer och observationer. När vi är uppmärksamma, lyssnar på och observerar våra barn, urskiljer vi vad vi behöver undervisa om.
Filmer, mode, teveprogram, reklam eller sångtexter ger till exempel rika tillfällen att tala om moralnormer. Andra tillfällen äger rum när vi observerar barnens relationer och kontakter med andra, deras och deras jämnårigas sätt att klä sig, det språk de använder, hur beroende de känner sig av det motsatta könet, liksom också olika tolkningar av samhällets uppfattning om kyskhet och moral. Det finns gott om vardagstillfällen att prata med barnen om moral och dygd.
Den kanske viktigaste delen av undervisning i vardagen sker när föräldrarna är föredömen i fråga om kyskhet, attityder och dygd i sitt eget liv. Barn är mer benägna att lyssna till och följa sina föräldrars råd när rådet är grundat i föräldrarnas goda exempel.
Motsatsen gäller också. Som äldste Robert D. Hales i de tolv apostlarnas kvorum sade: ”På många sätt säger våra handlingar mer än våra ord. President Brigham Young (1801–1877) sade: ’Vi bör vara ett sådant exempel [för våra barn] som vi vill att de ska följa. Förstår vi detta? Hur ofta ser vi inte föräldrar kräva lydnad, gott uppförande, vänliga ord, ett glatt anlete, och en mild stämma från sitt barn eller sina barn då de själva är fulla av bitterhet och träter! Så inkonsekvent och absurt detta är!’ Våra barn ser denna inkonsekvens hos oss och finner kanske ursäkter för att handla på liknande sätt.”2
Elever lär sig bäst när de förstår vad läraren undervisar om. Alltför många ungdomar och unga vuxna uttrycker frustration över att deras föräldrar och till och med kyrkans ledare tenderar att använda ”kod-uttryck” och underförstådda budskap som faktiskt skapar mer frågor än svar och mer ängslan än lättnad. Det gäller särskilt sexuella ämnen.
När jag var biskop i en församling för unga vuxna, fick jag ofta frågan vad ”petting” betydde. Mina trofasta församlingsmedlemmar hade blivit lärda att undvika petting, men de fick aldrig veta vad petting i själva verket betyder. Det var svårt för dem att lyda en undervisning de inte förstod.
President Marion G. Romney (1897–1988), förste rådgivare i första presidentskapet, förklarade att det inte räcker att undervisa så att andra kan förstå, vi måste också undervisa så att ingen kan missförstå.3 I stället för att tala i kod eller slang, lyckas vi bättre om vi använder rätta och lämpliga termer. Det befrämjar förståelse och respekt.
Tänk på hur äldste Richard G. Scott i de tolv apostlarnas kvorum verksamt undervisade om moraliska principer och normer. Han sade: ”All sexuell intimitet utanför äktenskapet — jag menar all avsiktlig kontakt med en annans kropps heliga, intima delar, med eller utan kläder — är synd och förbjuds av Gud. Det är också en överträdelse att avsiktligt stimulera de här känslorna i sin egen kropp.”4
För att undervisa väl måste vi se till att de vi undervisar förstår budskapet. Enkla frågor som ”Besvarar det din fråga?” eller ”Tycker du förklaringen räcker?” eller ”Har du fler frågor?” är till stor hjälp.
Den som undervisas omvänds när läraren sammanbinder budskapet med eviga principer och normer. Snarare än att fokusera på ”fakta om livet” inträffar god evangelieundervisning när vi sammanbinder dessa fakta med ”fakta om det eviga livet”. När vi talar om våra kroppar, till exempel, kan vi tala om hur en kärleksfull himmelsk Fader skapade våra kroppar och hur vi borde närma oss hans skapelser med respekt och enligt hans förväntningar.
Fastän världen drunknar i omoral, finns det ännu hopp för kommande generationer. Det här hoppet har centrum i föräldrar som gör sitt allra bästa för att lära det uppväxande släktet att vara dygdiga och kyska. Föräldrar som lär sina barn att leva dygdiga och kyska liv försöker öka sin insikt och förbättra sin förmåga att undervisa. När de gör detta kommer de till insikt om att ”Herren hedrar dem när de undervisar på det sätt som han befallt”. Det här är ju ”ett kärleksarbete — ett tillfälle att hjälpa andra utöva sin fria vilja rättfärdigt, komma till Kristus och ta emot det eviga livets välsignelser”.5
Fotoillustration david stoker © iri
Fotoillustration, [to come]