Precis som skrifterna!
Författaren bor i Utah i USA.
Vi trodde att vandringen hade gått jättebra, tills vi såg ledmarkeringen.
”Jag skall även lätta de bördor som lagts på era axlar” (Mosiah 24:14).
Tioåringar är ganska smarta. Vi tycker om att lösa problem själva.
Pappa säger alltid att jag ska tillämpa skrifterna på mig själv. Tillämpa betyder att man försöker använda det man lär sig i skrifterna i sitt liv. Så när vi läser skrifterna tillsammans som familj säger jag ibland något innan pappa hinner förklara det för oss. Till exempel: ”Jag vet, pappa, vi ska fasta och be, precis som det står i skrifterna.
Han ler eftersom jag alltid förstår rätt budskap.
Men en gång upptäckte jag att skrifterna verkligen kan vara som livet! Det hände när vi gick på en släktträffsvandring.
Jag bar på min egen ryggsäck och sovsäck, och jag klagade inte. Det var trots allt bara sex och en halv kilometer till sjön. Jag skulle klara det utan problem.
Vandringen var inte så jobbig, men jag var glad när vi stannade och vilade efter tre kilometer. Då såg vi den första ledmarkeringen. På den stod det att det fortfarande var nästan en mil kvar till sjön. Pappa behövde inte tala om för mig att vandringen egentligen var dubbelt så lång som vad vi först hade trott. Det hade jag redan räknat ut. Men han behövde påminna oss om att få vattnet att räcka längre.
Pappas råd var viktigt men svårt att följa. Eftermiddagssolen var het och det fanns nästan ingen skugga på leden. Det kändes som om vi aldrig skulle komma fram till sjön.
De vuxna höll sig längst bak med de minsta barnen, och de äldre kusinerna gick först. Jag gick med tre kusiner i min ålder och vi hamnade någonstans i mitten.
När vi inte såg någon framför eller bakom oss längre började vi bli nervösa. Ryggsäckarna var tunga och vattenflaskorna tomma. Hur mycket längre var vi tvungna att gå?
Till slut blev vi så oroliga och trötta att vi bestämde oss för att stanna och be.
Efter bönen tog vi upp våra ryggsäckar och fortsatte.
En liten stund senare hörde vi steg från hovar på leden. Vi väntade och fick syn på en man som kom ridande mot oss.
Han stannade och gav oss lite vatten. Han förklarade att våra äldre kusiner hade skyndat sig till sjön med ett vattenfilter och börjat pumpa upp vatten som de skulle ta till oss. Mannen hade fått höra att vi behövde vatten och hade erbjudit sig att hjälpa till. ”Behöver någon av er hjälp med ryggsäcken?” frågade han.
Jag tittade på mina kusiner och de log mot mig. Vi mådde faktiskt ganska bra!
”Det är bättre att du hjälper de andra”, sa vi till mannen. ”Vi är okej.”
Och det var sant! Resten av vägen till sjön kändes det som om änglar lyfte upp våra ryggsäckar och hjälpte oss vidare. När jag berättade det för mina föräldrar senare, strålade pappa och mamma fick tårar i ögonen.
En vecka senare läste min familj Mosiah 24. Mina ögon spärrades upp när jag läste de här orden: ”Och jag skall även lätta de bördor som lagts på era axlar, så att ni inte ens känner dem på era ryggar” (vers 14).
”Det var det som hände på vandringsleden”, sade jag. Jag behövde inte fundera över hur jag skulle använda det här skriftstället i mitt liv — det beskrev mitt liv! Det var otroligt! Jag ville gärna hitta andra skriftställen som var som mitt liv.
Och det var så jag lärde mig att jag kunde tillämpa skrifterna på mig, och jag kunde också tillämpas på skrifterna!
Illustrationer Scott Peck