Vem vill be?

Jarrel M., Filippinerna

Som missionär undervisade jag och min kamrat en familj med flera barn. En gång när vi höll på att planera vårt arbete bad vi och samtalade om vilken lektion vi skulle ge barnen, och vi kom båda fram till att vi skulle undervisa om bön.

När vi kom hem till familjen var farmodern och barnen så glada. Vi inledde lektionen med en bön. Barnen var tysta och redo att lyssna. Vi förklarade för dem hur och varför vi ber. I slutet av lektionen frågade vi dem: ”Vem vill be en avslutningsbön?” Alla ville be! Så vi gjorde upp ett schema åt dem över vem som skulle be varje gång vi kom och höll en lektion. Vi inbjöd dem också att be när inte vi var där.

Efter lektionen tänkte jag: ”Varför är det så lätt för små barn att be men mycket svårare för våra äldre undersökare? Jag hittade svaret i Bible Dictionary: ”Så snart vi förstår vår sanna relation till Gud (att Gud är vår Fader och vi är hans barn), så blir genast bönen en naturlig instinkt för oss (Matt. 7:7–11). Många av de så kallade svårigheterna i samband med bön härrör från att vi glömmer den relationen” (”Prayer”; se också Handledning för skriftstudier, ”Bön”, scriptures.lds.org).

Efter det försökte jag hjälpa andra förstå sin sanna relation till vår Fader i himlen. Vår Fader i himlen vill samtala med sina barn, precis som våra jordiska föräldrar vill prata med oss. Han älskar oss, han vill tala med oss och han vill att vi ska tala med honom.