Förbered gåvor till din framtida familj
Från ”Gifts of Love”, ett tal som hölls under ett andligt möte vid Brigham Young-universitetet den 16 december 1980. För hela texten på engelska, gå till speeches.byu.edu.
Börja i år att förbereda några gåvor — underbara gåvor — till din framtida familj.
Fotoillustrationer Cody Bell
Jag har alltid dagdrömt om att vara en som ger underbara gåvor. Jag föreställer mig hur andra öppnar mina gåvor och visar med tårar av glädje och ett leende att själva givandet, inte bara gåvan, har berört dem. Du kanske också har en sådan dagdröm. Många av er är förmodligen redan experter på att ge gåvor.
Det finns något du kan göra i år för att börja bli bättre på att ge gåvor. Faktum är att ni som elever har särskilda möjligheter. Du kan börja lägga undan några gåvor — underbara gåvor — till din framtida familj. Jag ska berätta för dig om dem.
Skriva uppsatser till skolan
Du kan börja i ditt rum i dag. Finns det någon ofärdig uppsats någonstans i högarna? (Jag gissar att det finns högar där. Jag tror jag vet hur ditt rum ser ut.) Den kanske är färdigskriven och ser ut att vara klar att lämna in. Varför då titta en gång till? Jag lärde mig varför under en religionskurs jag höll en gång på Ricks College (numera Brigham Young-universitetet–Idaho). Jag undervisade ur kapitel 25 i Läran och förbunden. I det kapitlet får Emma Smith veta att hon ska ägna sin tid åt att ”skriva och till att lära mycket” (vers 8). På tredje raden satt en blond ung kvinna vars panna rynkades när jag uppmanade klassen att ihärdigt öva på att skriva. Hon räckte upp handen och sade: ”Det känns inte rimligt. Allt jag någonsin kommer att skriva är brev till mina barn.” Alla i klassen skrattade. Bara genom att titta på henne kunde jag föreställa mig ett koger fullt av barn runt omkring henne, och jag kunde också se breven hon skulle skriva. Det var kanske inte viktigt för henne att kunna skriva skickligt.
Sedan ställde sig en man upp som satt längre bak. Han hade inte sagt så mycket under terminens gång. Jag vet inte om han ens hade sagt något. Han var äldre än de andra eleverna, och han var blyg. Han frågade om han kunde få säga något. Han berättade lågmält om hur han hade varit soldat i Vietnam. En dag när det verkade vara lugnt hade han lämnat sitt gevär och gått över det inhägnade området för att se om det hade kommit någon post. Precis när han fick ett brev i sin hand hörde han signalhornet ljuda och skrik och granatkastare och skottsalvor som föregick de anstormande fienderna. Han kämpade sig tillbaka till sitt gevär med händerna som vapen. Tillsammans med de andra männen som överlevde drev han tillbaka fienderna. Sedan satte han sig ner bland de levande, och några av dem som dött, och öppnade sitt brev. Det var från hans mor. Hon skrev att hon hade haft en andlig upplevelse som försäkrade henne om att han skulle överleva och komma hem om han var rättfärdig. In min klass sade mannen tyst: ”Det brevet var som skrifterna för mig. Jag har behållit det.” Och så satte han sig ner.
Du kanske får ett barn en dag, kanske en son. Kan du se hans ansikte? Kan du se honom någonstans, någon gång, i livsfara? Kan du känna rädslan i hans hjärta? Berör den dig? Vill du ge fritt av dig själv? Vilken uppoffring krävs för att du ska kunna skriva det brev som ditt hjärta vill skicka? Börja öva i eftermiddag. Gå tillbaka till ditt rum och skriv och läs och skriv om uppsatsen flera gånger. Det känns inte som en uppoffring om du ser den där mannen framför dig, känner hans hjärta och tänker på breven han kommer att behöva en dag.
Lösa matteproblem
Några av er kanske inte har någon uppsats som ligger och väntar på er. Det kan vara en lärobok med ett matteproblem gömt inuti. Låt mig berätta för dig om en dag i framtiden. Du har en tonårsson eller tonårsdotter som säger: ”Jag hatar skolan.” Efter att ha lyssnat noga inser du att det inte är skolan eller ens matematik som han eller hon hatar — det är känslan av att misslyckas.
Du urskiljer de här känslorna och du blir berörd. Du vill ge av dig själv. Så du slår upp boken och säger: ”Vi tittar på ett av talen tillsammans.” Tänk på hur chockad du blir när du ser att samma roddbåt fortfarande åker nerför strömmen på två timmar och tar sig tillbaka på fem timmar, och frågorna är fortfarande hur fort strömmen förflyttar sig och hur långt båten tar sig. Du kanske tänker: ”Det känns bättre för barnen om jag visar dem att jag inte kan matte heller.” Låt mig ge dig ett råd: De ser det som en torftig present.
Det finns en bättre present, men den kräver ansträngningar nu. När min pappa var pojke måste han ha tacklat roddbåtsproblemet och många andra. Det var en del av utrustningen han behövde för att bli en vetenskapsman som bidrog till kemin. Men han hjälpte mig också. Vårt familjerum såg inte lika elegant ut som hos vissa andra. Det fanns bara en sorts möbler — stolar — och en väggdekoration — en grön skrivtavla. Jag nådde den ålder som din pojke eller flicka kommer att nå. Jag funderade inte över om jag kunde lösa mattetalen. Jag hade tillfredsställande bevisat att jag inte kunde det. Och några av mina lärare var övertygade om att så var fallet.
Men pappa var inte nöjd. Han ansåg att jag kunde klara dem. Så vi turades om framme vid den där skrivtavlan. Jag kan inte komma ihåg gåvorna som pappa slog in och gav till mig. Men jag kommer ihåg skrivtavlan och hans lågmälda röst. Hans undervisning krävde mer än kunskap om vad jag behövde, och omsorg. Den krävde mer än villighet att ge av sin tid då, dyrbar som den var. Den krävde tiden han hade använt tidigare när han hade chansen som du har nu. Tack vare att han hade använt tiden väl då, kunde han och jag ta den där tiden vid skrivtavlan och han kunde hjälpa mig.
Och eftersom han gav mig det, har jag en pojke som lät mig sitta ner tillsammans med honom ett år. Vi rodde samma båt upp och ner. Och hans lärare skrev ”stor förbättring” på hans rapporteringskort. Men det som förbättrades mest var känslorna som denne fine pojke fick om sig själv. Inget som jag lägger under julgranen till Stuart har hälften av chansen att bli en sådan släktklenod som hans stolthet över framgången blir.
Lär dig om konst och musik
Kanske finns det nu några konstelever (eller musikelever) som ler. De tänker: ”Han kan knappast övertyga mig om att det finns en dold gåva i mina ofärdiga uppgifter.” Låt mig försöka. Förra veckan var jag med på en tillställning där man hedrade en ung man. Ett bildspel visades. Lamporna släcktes och jag kände igen två röster. En var en välkänd sångare i bakgrunden, och den andre, berättaren, var fadern till den unge mannen.
Hans pappa måste ha tillbringat många timmar med att förbereda bilder, skriva berömmande ord och sedan samordna musik och ord med rätt volym och ögonblick. Du har en pojke en dag som ska hedras under en sådan tillställning, med alla sina kusiner, fastrar/mostrar och farbröder/morbröder som tittar på. Och av hela ditt hjärta vill du tala om för honom vad han är och vad han kan bli. Om du kan ge den presenten då eller inte beror på om du känner hans hjärta nu och berörs och börjar utveckla de kreativa färdigheter du behöver. Och det kommer att betyda mer än du nu kan drömma om, det lovar jag.
Omvänd dig nu
Det finns ännu en gåva som några av er kanske vill ge, som kräver att man börjar tidigt. Jag såg hur det började en gång när jag var biskop. En ung man satt mitt emot mig vid mitt skrivbord. Han berättade om misstagen han hade gjort. Och han berättade hur gärna han ville att barnen han kanske får en dag har en pappa som kan använda sitt prästadöme och som de kan beseglas till för evigt. Han sade att han visste att omvändelsens pris och smärta kan bli stor. Och sedan sade han något som jag aldrig ska glömma: ”Jag kommer tillbaka. Jag gör allt som krävs. Jag kommer tillbaka.” Han var ångerfull. Och han hade tro på Kristus. Ändå tog det månader av smärtsamt arbete.
Så nu finns det någonstans en familj med en rättfärdig prästadömsbärare som överhuvud. De har ett evigt hopp och frid på jorden. Han ger förmodligen sin familj alla slags gåvor, färgglatt inslagna, men ingen kommer att ha större betydelse än den han började arbeta på i mitt kontor, och han har aldrig slutat ge. Han kände behoven hos barnen han bara hade drömt om, och han gav tidigt och fritt. Han uppoffrade sitt högmod, sin lättja och oförmåga att visa känslor. Jag är övertygad om att det inte känns som en uppoffring nu.
Han kunde ge den gåvan tack vare en annan som han fick för länge sedan. Gud Fadern gav sin Son, och Jesus Kristus gav oss försoningen, den största av alla gåvor och allt givande. Frälsaren kände på något sätt all den smärta och sorg som skulle ansätta oss alla och alla andra som någonsin skulle leva (se Hebr. 4:14–16).
Jag vittnar om att Jesus gav den gåvan fritt, villigt, till oss alla. Och jag vittnar om att när du tar emot den gåvan, som getts genom ett oändligt offer, så gör det givaren glad (se Luk. 15:7).
”Det ni har fått som gåva, ge det som gåva” (Matt. 10:8). Det är min bön att vi ska göra det. Jag ber att vi ska beröras av andras känslor, att vi ska ge utan att känna tvång eller önska få något i gengäld, och att uppoffringen blir angenäm när vi värdesätter glädjen den ger någon annan.
FOTO iStockphoto/Thinkstock OCH Welden C. Andersen