I väntan på soluppgången

Julia Wagner, Ohio, USA

Skuggorna svepte in rummet i mörker medan jag låg och lyssnade på min makes andetag och försökte avgöra om han sov eller inte. Det hade bara gått två dagar sedan vår tolvåriga dotter hade avlidit i en plötslig traumatisk olycka. Jag blundade igen men kunde inte somna. Jag längtade så efter min dotter. All kunskap om frälsningsplanen kunde inte mildra min saknad efter henne.

När gryningen närmade sig blev min längtan ännu mer intensiv. Solen skulle snart gå upp och jag såg framför mig hur himlen badade i ett milt rosa ljus. Vår dotter älskade den färgen. En rosa soluppgång var precis vad jag behövde för att känna mig nära henne igen.

”Vi kan väl gå och titta på soluppgången”, viskade jag till min sömndruckne make.

Vi stod på uppfarten, vända mot öster, och väntade … och väntade. Himlen ljusnade, men solen trängde inte igenom de låga molnen.

Jag lade huvudet mot min makes axel och suckade. Jag försökte intala mig att det inte spelade någon roll. Men jag ville ha mer. Jag behövde mer. Kunde inte vår himmelske Fader ha uppfyllt den önskan efter att ha tagit hem vår underbara flicka till sig.

När min make vände sig om för att gå in, tog han en titt västerut och sade: ”Titta!”

Jag vände mig om. Bakom oss badade molnen i en mild rosa färg, omringade av ett gyllene ljus. Jag drog efter andan och fick tårar i ögonen. Det var vackrare än vad jag kunde ha föreställt mig. Det kändes som en kram från vår dotter. Jag visste att min himmelske Fader var medveten om mitt värkande hjärta och sände ett löfte om hopp inför framtiden – en mild påminnelse om eviga familjer och alla vackra stunder som fortfarande väntade.

Jag har ofta tänkt på det underbara ögonblicket och det nya perspektiv som det gav mig. Vem tittar efter en soluppgång västerut? Och ändå var det där som mitt underverk väntade. Hur många välsignelser och underverk missar jag därför att de kommer från oväntat håll? Hur många gånger fokuserar jag på hur saker och ting borde vara och går miste om hur de egentligen är?

Vi hade oförtröttligt bett om ett underverk som förnekades oss, men när jag såg mig omkring med nytt perspektiv så såg jag underverket med de fyra personers liv som förbättrats tack vare vår dotters organdonationer, underverket med kärlek i familjen och enighet i församlingen samt tjänandets underverk. Jag har känt djup sorg, men jag har också känt ett starkt hopp fylla min själ med varje morgonrodnad, varje rosafärgad solnedgång och varje rosa blomma som korsar min väg.

Nu när solen går upp tittar jag österut, och sedan vänder jag mig om och tittar västerut. Jag ler i vetskapen om att man alltid kan hitta underverk och välsignelser – och att solen alltid kommer att kommer att gå upp och lysa på våra sorger om vi tillåter det.