Värdighet ger självförtroende
Från en brasafton för ungdomar den 31 december 2006.
Jag vill tala tydligt om hur man får ett mycket speciellt slags självförtroende.
Mitt budskap till dig handlar om hopp och uppmuntran nu och för resten av livet. Det finns gott om problem i världen, men det har alltid funnits problem under varje tidsålder. Bekymra dig inte för dem och låt dem inte göra dig missmodig. De kommande åren är fyllda av underbara möjligheter och stora välsignelser. Vi fortsätter att se utvecklingen inom vetenskap och teknik, medicin och kommunikation – alla de områden som gör så mycket för att berika livet. Du lever under den mest förunderliga tid som världen har upplevt, och fler nutida välsignelser kommer nu till fler människor runt om i världen än någonsin tidigare under historiens gång. Kom ihåg att din farmor eller mormor aldrig kunde drömma om en surfplatta när hon var i din ålder, och din farfar eller morfar har fortfarande ingen aning om hur man messar. Så var glad och frisk och optimistisk.
Jag säger det här delvis därför att jag nyligen läste i en artikel där det stod att den vanligaste sjukdomen bland ungdomar idag inte är diabetes eller hjärtsvikt eller cancer. (Sådana problem är det mest folk i min ålder som har, inte din.) Nej, den sjukdom som är vanligast bland personer i tonåren eller i tjugoårsåldern är tvivel, rädsla inför framtiden, dåligt självförtroende och en allmän brist på självtillit och tillit till världen runt omkring.
Fastän jag är mycket äldre än du förstår jag de här problemen eftersom jag själv under större delen av min ungdom ställdes inför situationer där jag inte hade så bra självförtroende. Jag minns att jag jobbade på att få bra betyg och hoppades på att få ett stipendium, och undrade varför andra verkade ha större talang inom den kategorin än jag. Jag minns åratal av idrottstävlingar där jag försökte spela med det självförtroende som krävdes för att lyckas i high school och på college. Jag ville så gärna vinna och ta hem det åtråvärda mästerskapet. Jag minns särskilt att jag hade dåligt självförtroende i fråga om tjejer, något som ofta skapar stor ångest hos unga män. Jag är så tacksam över att syster Holland vågade chansa på mig. Ja, jag kan minnas allt det som du minns: osäkerheten om hur jag såg ut eller om jag var accepterad eller vad framtiden hade i beredskap.
Min avsikt här är inte att ta upp allt det som ungdomar ställs inför som skapar tvivel och brist på självförtroende, men jag vill tala tydligt om hur man kan få ett särskilt slags självförtroende – ett självförtroende som, när det är väl förtjänat, gör under för varje annan aspekt av livet, särskilt vår självkänsla och hur vi ser på framtiden. För att betona det här behöver jag återge en berättelse.
Värdet av personlig värdighet
För många år sedan, långt innan jag kallades som generalauktoritet, talade jag under en konferens för unga vuxna. Konferensen avslutades med ett vittnesbördsmöte där en stilig, ung återvänd missionär ställde sig upp för att bära sitt vittnesbörd. Han såg bra ut, ren och självsäker – precis som en återvänd missionär ska se ut.
När han började tala fick han tårar i ögonen. Han sade att han var tacksam över att få vara mitt bland en så härlig grupp unga sista dagars heliga och tyckte om det liv han försökte leva. Men den känslan var bara möjlig, sade han, tack vare en upplevelse han hade haft några år tidigare, en upplevelse som hade format hans liv för alltid.
Sedan berättade han om när han kom hem från en dejt kort efter att han ordinerats till äldste som artonåring. Något hade hänt på dejten som han inte var stolt över. Han gav inga detaljer, och det borde han inte heller i ett så offentligt sammanhang. Jag vet fortfarande inte vad som hände, men det var tillräckligt allvarligt för att påverka hans ande och självkänsla.
Medan han satt i bilen på uppfarten framför sitt hus och tänkte igenom saker och ting och kände uppriktig sorg över vad som hade hänt, kom hans mamma, som inte var medlem, springande från huset och rakt mot hans bil. Hon förklarade snabbt att pojkens yngre bror just hade ramlat inne. Han hade slagit i huvudet hårt och hade något slags krampanfall. Fadern, som inte heller var medlem, ringde omedelbart efter ambulans, men det skulle ta lite tid innan hjälpen kom.
”Kom och gör något”, grät hon. ”Finns det inget som ni i din kyrka gör vid sådana här tillfällen? Du har prästadömet. Kom och gör något.”
Hans mamma visste inte så mycket om kyrkan vid det tillfället, men hon visste något om prästadömsvälsignelser. Men ändå kunde inte den unge mannen göra något den här kvällen när någon han älskade högt behövde hans tro och styrka. Med tanke på känslorna han just hade kämpat med och felsteget han kände att han hade gjort – vad det än var – så kunde han inte förmå sig att gå inför Herren och be om den önskade välsignelsen.
Han rusade ut ur bilen och nerför gatan hem till en värdig äldre man som hade varit hans vän i församlingen ända sedan hans omvändelse tre år tidigare. Han förklarade det hela och de var tillbaka vid huset ett bra tag innan ambulansen kom. Det lyckliga slutet på den här berättelsen enligt vad som sades under vittnesbördsmötet var att den äldre mannen genast gav en fin, mäktig prästadömsvälsignelse som gjorde att barnets tillstånd var stabilt och lugnt när ambulansen kom. Ett snabb tur till sjukhuset och en noggrann undersökning visade att det inte blivit några bestående skador. Ett mycket skrämmande ögonblick för den här familjen var över.
Sedan sade den återvända missionären som jag talar om följande: ”Ingen som inte har ställts inför det som hände mig den kvällen får någonsin uppleva skammen jag kände och sorgen jag bar på för att jag inte kände mig värdig att använda prästadömet jag hade. Det är ett ännu mer smärtsamt minne för mig eftersom det var min lillebror som behövde mig och mina älskade föräldrar som var så rädda och som hade rätt att förvänta sig mer av mig. Men när jag står här inför er idag kan jag lova er det här”, sade han. ”Jag är inte fullkomlig, men sedan den kvällen har jag inte gjort något som skulle kunna hindra mig från att komma inför Herren med god självkänsla och be om hans hjälp när den behövs. Personlig värdighet är en kamp i den här världen som vi lever i”, sade han, ”men det är en kamp som jag ska segra i. Jag har känt hur ett dömande finger pekat på mig en gång, och jag tänker inte någonsin känna så igen om jag kan hjälpa det. Och naturligtvis”, sade han avslutningsvis, ”kan jag definitivt hjälpa det.”
Han avslutade sitt vittnesbörd och satte sig ner. Jag kan fortfarande se honom framför mig. Jag kan fortfarande se platsen där vi var. Och jag kan fortfarande minnas den mäktiga, rörande tystnaden som följde på hans ord när alla i rummet fick möjlighet att rannsaka sig själva lite djupare och lova mer uppriktigt att leva efter dessa ord som Herren gett oss:
”Pryd ständigt dina tankar med dygd. Då skall din självtillit växa sig stark i Guds närhet, och läran om prästadömet skall falla över din själ som himlens dagg.
Den Helige Anden skall vara din ständige ledsagare och din spira en oföränderlig rättfärdighetens och sanningens spira” (L&F 121:45–46; kursivering tillagd).
Gläd dig åt Guds ande
Mina älskade unga vänner, ha ett underbart liv! Tänk det bästa och hoppas på det bästa och ha tro på framtiden. Du har ett underbart liv framför dig. Din himmelske Fader älskar dig. Om några misstag har gjorts kan du omvända dig från dem och bli förlåten, precis som den här unge mannen blev. Du har allt att leva för och planera för och tro på. När du känner godkännandet från ditt samvete när du är ensam med dina minnen kan du känna Guds ande på ett mycket personligt sätt. Jag vill att du ska glädjas åt Anden och alltid känna den där självtilliten i Herrens närhet. Må dygdiga tankar hålla våra gärningar rena idag och i morgon och för evigt.