Pionjärer i varje land
Filippinerna: Andlig styrka på havets öar
På bara 53 år har kyrkan upplevt en enastående styrka och tillväxt i Filippinerna, känd som ”Orientens pärla”.
För Augusto A. Lim verkade budskapet som två unga missionärer från USA presenterade bekräfta principer som han redan visste var sanna. Augusto, som är en ung advokat och kristen, märkte att sådana läror som fortsatt uppenbarelse var ”sådant som jag trodde på redan när jag gick i gymnasiet och högskolan”. 1
Efter några månader tackade Augusto ja till att komma på söndagsmötena och att läsa och be om Mormons bok. ”Jag började läsa Mormons bok uppriktigt i samma anda som Moroni uppmanade oss [att ha]. När jag gjorde det med en önskan att få veta om den är sann, fick jag ett vittnesbörd – efter några rader.2
I oktober 1964 döptes Augusto Lim och blev en pionjär i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i Filippinerna. Hans hustru och familj blev medlemmar en kort tid senare. I dag, efter årtionden av trofast tjänande i kyrkan, bland annat kallelsen 1992 som generalauktoritet, den förste som verkat i det ämbetet, speglar broder Lim tron och hängivenheten hos hundratusentals sista dagars heliga som bor i ”Orientens pärla”.
Ett bördigt land
Omkring 550 år före Jesu Kristi födelse lovade Herren Nephi, en profet i Mormons bok: ”Jag kommer ihåg dem som finns på havets öar” och ”för fram mitt ord till människobarnen, ja, till alla jordens nationer” (2 Nephi 29:7). Många som har läst de här speciella orden kommer att tänka på en viss grupp av ”havets öar”: Filippinerna.
Med ett invånarantal på 100 miljoner är republiken Filippinerna ett örike bestående av omkring 7 100 öar utanför Asiens sydöstra kust. Det är ett vackert tropiskt land befolkat av vänliga, livliga och ödmjuka människor. Men landet befinner sig i riskzonen för jordbävningar, tyfoner, vulkanutbrott, tidvattensvågor och andra naturkatastrofer, och lider av en mängd socioekonomiska problem. Utbredd fattigdom är en ständigt återkommande utmaning och filippinarna har uthärdat tider av politisk oro och ekonomiska kriser.
Men för dem som känner till Herrens vägar är Filippinerna bördig jord för plantering av evangeliets frön. Förutom tagalog och andra inhemska språk talar många filippinare engelska, som också är ett nationalspråk. Eftersom landet hade spanskt styre under en längre period är över 90 procent av befolkningen kristna. En stor del av minoriteten är muslimer.
Det första försöket att introducera kyrkan i Filippinerna gjordes 1898 under spansk-amerikanska kriget av Willard Call och George Seaman, sista dagars heliga militärer från Utah som hade avskilts som missionärer före sin avresa. När tillfällen yppade sig predikade de evangeliet, men det ledde inte till några dop.
Under andra världskriget drog ett flertal sista dagars heliga igenom ön med antågande allierade trupper. År 1944 och 1945 höll militärgrupper kyrkomöten på många platser, och många militärer som var medlemmar stannade kvar i Filippinerna när kriget var över. Maxine Tate och nyomvände Jerome Horowitz var två av dem. Båda hjälpte till att presentera evangeliet för Aniceta Fajardo. När broder Horowitz hjälpte till att bygga upp Anicetas hus i en sönderbombad del av Manila berättade han om sin nyfunna tro för henne och hennes dotter Ruth.
Aniceta fick ett vittnesbörd och ville döpas, men kyrkan godkände inte dop för filippinare just då eftersom kyrkan inte hade några permanenta enheter på öarna. Äldste Harold B. Lee (1899–1973) i de tolv apostlarnas kvorum fick höra talas om Anicetas önskemål, och i egenskap av ordförande för kyrkans generalkommitté för militärer godkände äldste Lee Anicetas dop. På påsksöndagens morgon 1946 döptes Aniceta Fajardo av militären Loren Ferre och anses nu vara den första filippinska medlemmen i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Missionsarbetets början
Efter kriget organiserades gruppenheter vid två amerikanska militärbaser – Clark Air Base och Subic Bay Naval Base – medan militärerna som var medlemmar i kyrkan såg fram emot mer etablerade enheter i Filippinerna. Den 21 augusti 1955 invigde president Joseph Fielding Smith (1876–1972) Filippinerna för evangeliets predikande. Juridiska restriktioner försenade emellertid missionärernas ankomst till 1961.
Äldste Gordon B. Hinckley (1910–2008), då assistent till de tolv apostlarnas kvorum, besökte Filippinerna under flera dagar 1960: ”Jag uttryckte åsikten att missionsarbetet kommer att bli … lika fruktbärande som det har varit på många andra platser i världen.”3 Året därpå, efter många förberedelser och mycket pappersarbete av medlemmar som Maxine Tate Grimm och president Robert S. Taylor i södra Fjärran östernmissionen och av vänner utanför kyrkan, återvände äldste Hinckley till öarna och återinvigde Filippinerna för missionsarbete.
Den 28 april 1961 träffade äldste Hinckley i Manilas utkanter en liten grupp militärer, amerikanska invånare och en filippinsk medlem – David Lagman – och uppsände en särskild bön om ”att det skall vara många tusen som tar emot detta budskap och välsignas därigenom”.4 De här orden, som uttalats av en Herrens tjänare, blev snart profetiska.
”Filippinarna tog villigt emot evangeliet”, anmärkte äldste Lowe. ”När familjeöverhuvudet bestämde sig för att bli medlem i kyrkan så blev hela familjen i många fall medlemmar.”5
Kyrkans framsteg
Arbetet fortskred till den grad att Filippinernamissionen organiserades 1967. I slutet av året fanns det 3 193 medlemmar i missionen, varav 631 hade blivit omvända det året. År 1973 hade kyrkans medlemsantal i Filippinerna utökats till nästan 13 000. Den 20 maj 1973 organiserades Manila stav med Augusto A. Lim som president. År 1974 delades missionen och Filippinernamissionen Manila och Filippinernamissionen Cebu City bildades.
I augusti 1975 kom president Spencer W. Kimball (1895–1985) till Manila för att presidera över Filippinernas första områdeskonferens. Augusti var en stormig månad vilket gjorde det svårare för dem som kom utifrån att resa till Manila. En busslast heliga från Laoag City tog sig knappt dit, men medlemmarna knuffade upp bussen ur leran och vädjade till föraren att inte vända tillbaka. En annan grupp heliga trotsade de stormiga vattnen i tre hela dagar, för det enda som egentligen betydde något, som en syster sade, var att se och höra en levande Guds profet.
President Kimball besökte Filippinerna igen 1980 för att presidera över en annan områdeskonferens. Han träffade också helt kort Filippinernas president Ferdinand Marcos. Det mötet banade vägen för att kyrkan så småningom kunde öppna en missionärsskola i Filippinerna 1983 och inviga templet i Manila året därpå. År 1987 organiserades området Filippinerna/Mikronesien med huvudkontor i Manila.
Valda delar av Mormons bok översattes till tagalog 1987. Översättningar av Mormons bok finns nu på flera filippinska språk, bland annat cebuano.
Templets välsignelser
I december 1980 sände president Spencer W. Kimball chefen för kyrkans fastighetsavdelning till Manila för att hitta en lämplig plats för ett tempel. Efter att ha tittat på flera platser skickade chefen in en begäran om att köpa 1,4 hektar mark i Quezon City. Platsen vetter mot Marikina Valley och är relativt lätt att komma till för många medlemmar i kyrkan. Begäran beviljades och marken köptes i januari 1981. Gatunamnet ändrades till Temple Drive efter begäran från kyrkan.
Omkring 2 000 medlemmar samlades från alla delar av öarna per båt, tåg och buss för att vara med på första spadtagsceremonin den 25 augusti 1982. Tempelbygget påbörjades snart och templet var klart för invigning i augusti 1984.
Nästan 27 000 medlemmar och personer som inte tillhörde kyrkan besökte templets öppet hus före invigningen. De kom trots att två tyfoner – med bara 48 timmars mellanrum – hade rasat i Filippinerna några dagar tidigare. Medlemmar från avlägsna provinser anlände trötta men glada. I många fall hade de tvingats att ta omvägar till Manila eftersom vägarna hade översvämmats och broarna skadats av de översvämmade floderna.
Templets skönhet imponerade på besökarna, däribland många framstående filippinare. Författaren Celso Carunungan sade att han fick ”en känsla av helighet, att när man kommer in så kommer man att träffa sin Skapare”. Överste Bienvenido Castillo, chefspräst för Filippinernas polisstyrka, sade att templet är ”en plats där man kan begrunda himmelska ting eftersom man är i en sådan miljö”. Två nunnor kände att templet ”verkligen är ett Herrens hus”. Eva Estrada-Kalaw, medlem i Filippinernas parlament, sade till guiderna: ”Jag önskar att ni byggde fler tempel här.”6
President Hinckley, andre rådgivare i första presidentskapet vid den tiden, ledde hörnstensceremonin tisdagen den 25 september 1984. Nio invigningssessioner följde i det celestiala rummet. Omkring 6 500 medlemmar från sexton stavar och tjugotvå distrikt i Stillahavsområdet närvarade vid sessionerna.
Så snart den sista invigningssessionen var över blev Paulo V. Malit Jr. och Edna A. Yasona det första paret som vigdes i templet, den 27 september 1984. Den första presidenten för templet, W. Garth Andrus, förrättade vigselceremonin.
Mängder av medlemmar köade för att ta emot sin begåvning. Först kom tempeltjänarna. Tempelarbetet fortsatte under natten och inpå nästa dag.
Medlemmarna kände en större önskan att komma till templet. De som bodde långt från Manila fick uppoffra mycket för att åka den långa vägen med båt eller buss. Men de kom i alla fall och tog med sig berättelser om tro och beslutsamhet.
För Bernardo och Leonides Obedoza från General Santos kändes det som en omöjlighet att åka till templet i Manila som ligger så långt borta. Men liksom köpmannen som gick och sålde allt han hade för att köpa en mycket dyrbar pärla (se Matt. 13:45–46), bestämde sig det här paret för att sälja sitt hus och betala för resan så att de och deras barn kunde beseglas som en evig familj. När de hade sålt sitt hem och de flesta ägodelarna lyckades de få ihop den exakta summan för att betala för båtresan till Manila för hela familjen. Leonides var orolig eftersom de inte skulle ha något hem att återvända till. Men Bernardo försäkrade henne om att Herren skulle sörja för dem. De beseglades som familj för tid och all evighet i templet 1985. Det var värt varje uppoffring de hade gjort, för i templet fann de en ojämförlig glädje – deras dyrbara pärla. Och som Bernardo hade sagt sörjde Herren för dem. När de återvände hem från Manila erbjöd vänliga bekanta dem husrum. Deras barn slutförde sin utbildning och familjen kunde så småningom köpa ett eget hem på annan ort.
Den 18 april 2006 tillkännagav första presidentskapet att ett tempel skulle byggas i Cebu City. Många av kyrkans medlemmar fällde tårar av glädje när de fick höra nyheten. ”Vi är välsignade eftersom Herren valde Cebu City till att bli platsen för nästa tempel”, sade Cesar Perez Jr., föreståndare för religionsinstitutet i Cebu City.
Några månader efter invigningen av templet i Cebu City fick de filippinska heliga återigen en anledning att glädjas. I sitt första tal under generalkonferensen den 2 oktober 2010 tillkännagav president Thomas S. Monson att Urdaneta tempel skulle byggas i Pangasinan.
Det bästa återstår
Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i Filippinerna är relativt ung jämfört med dess närvaro i andra länder, men dess bestämmelse på önationen är strålande. Kyrkans tillväxt har varit förunderlig, och det bästa återstår. Äldste Michael John U. Teh i de sjuttios kvorum, den andre filippinaren som kallats att verka som generalauktoritet, har sagt: ”Vi [filippinska sista dagars heliga] behöver förbereda oss andligt mer än någonsin tidigare, för verket går framåt med eller utan vår hjälp.”7
Ja, allteftersom det tjugonde århundradet rullar på kommer den återställda kyrkan att fortsätta växa i storlek och inflytande när fler och fler filippinare tar emot dess budskap och blir till välsignelse för det här utvalda folket på havets öar. För äldste Teh och de filippinska heliga uppfylls nu ”stora … löften till dem som är på havets öar” (2 Nephi 10:21).
Kyrkans tillväxt i Filippinerna
1967: 3 193
1970: 13 000
1980: 17 424
1990: 237 000
2000: 373 000
2012: 661 598