Jul under korrugerad plåt
Erwin E. Wirkus, Idaho, USA
När jag var stationerad i Manila i Filippinerna under andra världskriget brukade jag ofta träffa en liten grupp militärer som var medlemmar i kyrkan och ha sakramentsmöte. Under ett möte lade jag märke till en filippinsk kvinna längst bak utanför vår sönderbombade byggnad som tittade in genom en öppning som en gång hade varit en dörr. Jag undrade om vår sång hade lockat henne. När vi blundade under avslutningsbönen gick hon tyst iväg.
Under ett av hennes senare besök bjöd vi in henne. Hon hette Aniceta Fajardo och hon tog entusiastiskt emot vår vänskap. Hon fortsatte att komma på våra möten och lärde sig om Jesu Kristi återställda evangelium.
Eftersom julen närmade sig bestämde vi oss för att välsigna Aniceta och hennes familj med några julklappar. Vi samlade ihop kondenserad mjölk, kött- och grönsakskonserver, några filtar och ett paket med medicinska förnödenheter, bland annat penicillin till Anicetas sjuka barnbarn.
På julafton lastade vi in julklapparna i bilen och åkte hem till Aniceta. Hon bodde tillsammans med sin dotter och dotterson under stora sjok av korrugerad plåt som stod lutade mot en tegelvägg – resterna av en byggnad som hade bombats sönder. Vi undrade hur de kunde överleva med så lite skydd mot de tropiska regnen som var så vanliga under den tiden på året.
En av våra män drog ner en gren från ett mangoträd och satt ner det i marken. Vi hittade bitar av skräp som vi dekorerade grenen med.
Aniceta och hennes familj tittade förtjust och förundrat på. När de såg julklapparna vi hade med oss förvandlades deras förtjusning till tårar av glädje och uppskattning. De hade inte sett eller ätit sådan mat på länge, och de grät så mycket en stund att de inte kunde prata.
Eftersom det var julafton vändes våra tankar hemåt till våra nära och kära. Jag tänkte på kabeltelegrammet jag hade fått två dagar tidigare där det stod att jag hade blivit pappa. Vi berättade om våra känslor och avslutade med våra vittnesbörd om Frälsaren och det återställda evangeliet.
Vi försäkrade den här underbara familjen om Frälsarens kärlek till dem. De fann tröst i våra ord och en känsla av frid värmde nattluften. Sedan tog vi farväl av våra kära vänner och önskade dem god jul.
En kort tid därefter förflyttades jag till ett nytt område, och jag såg aldrig Aniceta eller hennes familj igen. Men många år senare slog jag upp Church Almanac (kyrkans almanacka) där det fanns information om Filippinerna. Vi lästa att Aniceta Pabilona Fajardo var den första filippinskan som blivit medlem i kyrkan på öarna.1 Vilken underbar välsignelse att tänka på de frön som planterades under den där julen 1945.
Vi drog ner en gren från ett mangoträd och satte ner det i marken. Aniceta och hennes familj tittade förtjust och förundrat på.