De förlorade 500 åren: Från Malaki till Johannes Döparen
De fem hundra åren mellan det Gamla och Nya testamentet kan lära oss om förhållandena i det forntida Palestina före Jesu Kristi ankomst och hjälpa oss förnya vår beslutsamhet att följa Frälsaren.
När profeten Malaki steg ner från den jordiska scenen omkring 450 f. Kr. hördes ingen sann profetisk röst igen på nästan 500 år. Vi kallar den här perioden för den mellantestamentliga tiden – ett mellanrum mellan tidsutdelningarna i Gamla och Nya testamentet. Utan en profet började folket i landet att dela upp sig i läger och grupper, och var och en hävdade att de hade rätten att tolka skrifterna och leda folket. Den sanna kunskapen om Jehova förminskades bland de här grupperna. En lång natt av förvirring följde. Den avslutades när Gud sände en ny profet, Johannes Döparen, till att inleda en ny tidsutdelning. Men trots att Johannes Döparen och Frälsaren undervisade folket var det många som inte kunde överge traditionerna och trosuppfattningarna som hade utvecklats och intensifierats under den mellantestamentliga tiden. När vi förstår vad som hände under de här fem hundra åren och förvirringen som rådde, kan vi förstå mer om Frälsarens verksamhet och förnya vår beslutsamhet att följa honom.
Exil och fångenskap: Olydnadens pris
Profeter som Jesaja och Jeremia sade till Jerusalems invånare att om de fortsatte att bryta mot förbunden de ingått med Herren så skulle staden och deras tempel förstöras. Den profetian visade sig gå i uppfyllelse när Babylon invaderade Juda omkring 600 f. Kr. och förstörde dess byar, samhällen, städer och religiösa liv.
Jerusalem föll slutligen 587 f. Kr. och de förvisade judarna tvingades ut ur sitt förstörda hemland (se Ps. 137:1). Några stannade kvar i och runt Jerusalem, bland annat samariterna som så småningom började ingå äktenskap med icke-judar (se Jer. 40:7, 11–12). Senare började de landsförvisade återvända till Palestina och bygga upp sina hem och sitt religiösa liv igen (se Esra 3). Templet i Jerusalem, som slutligen byggdes upp på nytt 515 f. Kr., blev återigen centrum för judisk dyrkan.
Eftersom judarna avvisade samariternas erbjudande att hjälpa till att bygga upp templet, byggde samariterna ett annat tempel i slutet av 500-talet på berget Gerissim, drygt sex mil norr om Jerusalem. Dyrkan av och tron på Jehova fragmenterades mellan det nya templet på berget Gerissim och templet i Jerusalem eftersom de tävlade om att göra anspråk på prästadömets myndighet (se Joh. 4:20).
Men det nyfunna religiösa nitet varade inte länge. Efter Malaki, som profeten Amos hade förutsagt, sände Herren ”hunger i landet, inte en hunger efter bröd, inte en törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord” (Amos 8:11). Den här plötsliga förändringen fick allvarliga följder när folket försökte förstå och följa lagen utan en profets bemyndigade undervisning och tolkning.
Ett tillstånd av avfall
En följd av det här avfallet var att folket delade upp sig i grupper med varierande politiska, religiösa och sociala inriktningar. De skilde sig också åt i fråga om trosuppfattningar och traditioner angående Messias. De religiösa grupperna försökte följa Moselagen så som de förstod den, men varje grupp tolkade skrifterna med så skiftande perspektiv att det judiska samhället blev alltmer söndrat. Resultatet blev att den sanna kunskapen om vem Frälsaren var urvattnades.
När profeternas röster hade tystnat blev prästerna och deras medtjänare i templet, leviterna, de viktigaste ämbetsmännen bland judarna, och de gjorde anspråk på rätten att tolka skrifterna. Men högprästens ämbete korrumperades eftersom det köptes och såldes under den här tiden.
Många judar ansåg att prästerna och leviterna inte fullföljde sitt ansvar att undervisa om lagen på rätt sätt (se 5 Mos. 33:10) så en ny grupp bildades som ville undervisa om lagen. Kända som de skriftlärda gick de i Esras fotspår som hade fått sitt folk att känna sig angelägna om att lära sig och följa lagen (se Esra 7:25; Neh. 8:1–8).
Alexander den store erövrade regionen 332 f. Kr. När han dog delades hans rike upp mellan hans generaler. Med tiden kom Palestina under inflytande av de grekisktalande seleukidiska kejsarna. År 167 f. Kr. ogiltigförklarade de seleukidiska härskarna den judiska tron. De förbjöd omskärelse och vanhelgade templen genom att offra svin på altaret. Många judar kämpade emot, ledda av en släkt kända som mackabéer eller hasmonéer. Revolten – mackabéiska upproret – gav så småningom frihet åt judarna och skapade en judisk nation för första gången sedan Jerusalems fall. Samtidigt bildades en annan religiös grupp som kallades asidéer, ”de gudfruktiga”. De visade sin hängivenhet mot Gud genom att försöka följa varje del av Moselagen så som de förstod den.
Andra religiösa grupper framkom under den mellantestamentliga tiden, och alla gjorde anspråk på rätten att tolka skrifterna. Fariséerna var en oberoende religiös grupp som bildades en kort tid efter det mackabeiska upproret. De blev mycket inflytelserika i det judiska samhället genom att introducera en inskränkt fokusering på matlagar och ceremoniell renhet, aspekter som främst hade sina rötter i muntliga traditioner i stället för skrifterna. I sina hem försökte de bete sig som om de bodde i templet.
Sadducéerna å andra sidan, vars ursprung har förblivit okänt, avvisade alla yrkanden på muntlig tradition och höll sig strikt till Moses fem böcker. De vände ryggen åt andra profeters skrifter. Den här gruppen bestod till stor del av Jerusalems sociala elit. När Jesus föddes hade de utökat sin makt genom att utöva kontroll över templet i Jerusalem.
Var och en av de här religiösa grupperna uppehöll traditioner och lärdomar som de ansåg vara viktiga för hängivna liv. Men eftersom de saknade vägledning från en sann profet lämnades de att göra egna tolkningar.
I väntan på en ny tidsutdelning
Oavsett religiös övertygelse såg rättfärdiga män och kvinnor ändå fram emot Messias ankomst under den mellantestamentliga tiden. Poeter sjöng psalmer och vanliga människor bad, pratade och drömde om hans ankomst – en kung av Davids härkomst vars bestämmelse det vara att rädda sitt folk.
En grupp som väntade på Messias var esséerna, som bildades under det mackabeiska upproret. Esséerna ansåg att tempelprästerna i Jerusalem var korrumperade och att templet var i behov av en omfattande förändring. Enligt deras synsätt var Messias ankomst nära förestående. De menade att han skulle förena sig med dem och kasta bort Roms förtryckande ok, vars härskare hade erövrat Palestina omkring 60 år före Jesu födelse.
Liksom reformationen som föregick återställelsen inträffade händelser under den mellantestamentliga tiden som förberedde världen för Jesu Kristi ankomst. Under den här tiden producerades en anmärkningsvärd mängd religiös litteratur, bland annat översättningen av den hebreiska bibeln till grekiska, och början på skapandet av dödahavsrullarna och apokryferna. Under den här tiden utvecklades och förfinades tankarna om änglar, uppståndelse och begreppen himmel och helvete.
Men utan en profet till vägledning debatterade judarna skrifternas betydelse och vem Messias skulle vara. De flesta väntade på en Messias från kung Davids släktlinje, andra förespråkade en Messias som var son till Aron – en prästerlig Messias. Åter andra förväntade sig inte att Messias skulle komma.
Så många förväntningar hade byggts upp bland de olika grupperna under den mellantestamentliga tiden att de inte visste hur de skulle kunna känna igen den sanna Messias när han kom till dem. Ingen av grupperna – de skriftlärda, fariséerna, esséerna eller sadducéerna – accepterade Johannes Döparen som profet eller Jesus som Messias. Några av medlemmarna i de här grupperna blev Johannes och Jesus främsta motståndare under deras verksamhet (se Matt. 21:23–46).
Debatterna och argumenten bland de olika grupperna om Messias fortsatte. Den första profeten under den nya tidsutdelningen, Johannes Döparen, förkunnade den sanne Messias ankomst och klargjorde vilket slags frälsning han skulle ge. Johannes Döparen sade med hänvisning till Jesus: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd” (Joh. 1:29). Många judar accepterade Johannes när han förberedde folket för Kristi ankomst.
När Jesus påbörjade sin verksamhet, sade han till folket: ”Ty han undervisade dem med auktoritet och inte som deras skriftlärda” (Matt. 7:29). Han hade många samtal med de religiösa ledarna där han klargjorde lärdomarna angående äktenskap, uppståndelse, gudomen och sin roll som Frälsare. Eftersom många av de religiösa ledarna förkastade Jesus (se Matt. 26:4), sade han till dem: ”Ni känner varken mig eller min Fader. Om ni kände mig, skulle ni också känna min Fader.” Han tillade: ”Vore Gud er Fader, skulle ni älska mig” (Joh. 8:19, 42).
Eftersom de förväntade sig en Messias som var så olik Jesus, förkastade de honom. Lyckligtvis lever vi i en tid när evangeliets sanningar är byggda på profeternas och apostlarnas grundläggande lärdomar (se Ef. 2:20). Vi behöver inte välja bland de andliga sidvindar som uppstår utan vägledning från profeter och apostlar. När vi följer våra nutida profeter och apostlar lär vi oss Frälsaren Jesu Kristi sanna lära som den uppenbarades för profeten Joseph Smith:
”Ty vi såg honom, ja, på Guds högra sida, och vi hörde rösten vittna om att han är Faderns Enfödde –
om att medelst honom och genom honom och av honom skapas och skapades världarna, och deras invånare är födda som söner och döttrar åt Gud” (L&F 76:23–24).
700 f. Kr.
600 f. Kr.
500 f. Kr.
400 f. Kr.
300 f. Kr.
200 f. Kr.
150 f. Kr.
100 f. Kr.
50 f. Kr.
1 f. Kr.
4 f. Kr.
Avfall i Juda
Babylonierna 597 f. Kr
Persiska riket 539 f. Kr.
Grekerna 332 f. Kr.
Seleukiderna 198 f. Kr.
Uppror 164 f. Kr.
Oberoende judisk nation 63 f. Kr.
Romarna 63 f. Kr.
Herodes den store
Kejsar Augustus
Pontius Pilatus
Profeterna Jesaja och Jeremia varnade folket i Juda för att de skulle regeras av främmande nationer. Deras profetior visade sig vara sanna när regionen erövrades av en rad kungar från olika nationer: Kung Nebukadnessar av Babylon, Kores den store av Persien, kung Darejaves av Persien och Alexander den store av Grekland. När Alexander dog var hans territorium uppdelat mellan hans generaler; Ptolemaios I tog kontroll över Palestina.
Palestina föll under de seleukidiska kejsarnas styre, varav en var Antiochos IV Epifanes. Antiochos tvångshelleniserade det judiska samhället. Han avrättade ibland ett stort antal judar, förbjöd judiska religiösa riter och vanhelgade templet. Judas Mackabaios, ledare för de antigrekiska judarna, ledde ett uppror och återinvigde templet. Folket firade den första Chanukkan
Efter en kort period av oberoende föll Jerusalem under romerskt styre när Pompejus den store invaderade staden. Romarna installerade Herodes den store, en avkomling till Esau, som lydkonung över Judéen. Han återuppbyggde Jerusalem och utökade tempelområdet. Kejsar Augustus avslutade det republikanska styret i Rom och blev den andre romerska kejsaren efter Julius Caesar.
Under kejsar Augustus och Herodes de stores styre föddes Frälsaren Jesus Kristus i Betlehem. Han föddes som konungarnas Konung och herrarnas Herre (se Jes. 44:6).
Profeten Jesaja förutsäger Kristi födelse, av Harry Anderson; Judar i exil – Nebukadnessars palats, Babylon, © Balage Balough/ArtResource/NY; bild av flammor, Wavebreakmedia Ltd./Thinkstock; bild av Darius I, BASRELIEF PÅ APADAN, PERSEPOLIS AV GIANNA DAGLI ORTI/KONSTARKIVET VID ART RESOURCE, N.Y; bild av Kores den store, Dorling Kindersley/Thinkstock; bild av grekisk kolumn, olmarmar/Shutterstock.com; fotografi av skulptur av Alexander den store, Robert Atanasovski/AFP/Getty Images; bild av MYNT MED PORTRÄTT AV SOTER PTOLEMAIOS 1 MED TILLSTÅND AV BPK, BERLIN/MUENZENKABINETT, STAATLICHE MUSEEN, BERLIN/REINHARD SACZEWSKVART RESOURCE, N.Y.
VÄNSTER: FOTOGRAFI av byst av Antiochos IV med tillstånd av BPK, BERLIN/ALTES Museum of STAATLICHE/INGRID GESKE/ART RESOURCE, N.Y; fotografi av byst av Pompejus den store, Alinari/Art Resource, NY; fotografi av menora, Pumba1/iStock/Thinkstock; fotografi av modell av Herodes tempel, TIMOTHY L. TAGGART © IRI
Fotografi av moln, IgDrZh/iStock/Thinkstock; fotografi av Qumrangrotta 4, RICHO-FAN/iSTOCK/THINKSTOCK