HUR KÄNNS DET ATT VARA EN HELT Ny MEDLEM?
Du kan hjälpa nya medlemmar genom att förstå vad de går igenom.
Om man växer upp i kyrkan blir saker och ting i stort sett normala. Man vänjer sig vid regelbundna möten, möteshuset och kläderna alla har på sig i kyrkan. Sådant som att hålla tal på ett sakramentsmöte, betala tionde och fasteoffer och fasta en gång i månaden är helt enkelt en del av livet. Att följa Visdomsordet, tacka ja till kallelser att tjäna och efterleva kyskhetslagen är alla delar av vad man lär sig göra.
Men för nyomvända kan det vara en stor omställning att försöka ta in allt det här. Javisst, det första steget till att bli medlem i Kristi kyrka av att få ett vittnesbörd om evangeliets sanningar. Men bara för att man har ett vittnesbörd så innebär inte det att övergången till att leva som medlem i kyrkan är lätt.
Kyrkan kan kännas mycket annorlunda
Ta mig till exempel. Jag hade en vän som var medlem ända sedan jag var 13, och så blev jag till slut medlem när jag var 19. Men fastän jag hade lärt mig mycket om kyrkans kultur under de där åren så var det en svår övergång. För mig var kyrkans kultur och sedvänjor så annorlunda att de verkade konstiga.
Jag växte upp i en kyrka som på många sätt skiljer sig åt från den som du känner till eller lär känna. I kyrkan hade prästerna och kören mantlar som liknar dem som man har när man är på en high school-examen. Under gudstjänsten – deras motsvarighet till sakramentsmötet – predikade prästerna och det var bara de som pratade. Varje söndag upprepade vi Herrens bön tillsammans och sjöng alltid psalmen ”Pris vare Gud”. Små barn döptes genom att lite vatten skvättes på deras huvud, men konfirmationen ägde rum i 14-årsåldern.
Vi använde druvjuice i stället för vatten till sakramentet och high school-ungdomarna var på samma söndagsskoleklass som de vuxna där man tog upp aktuella frågor i samhället.
Vår byggnad skilde sig också från Jesu Kristi kyrkas byggnader som jag har besökt. Vi hade en stor kyrka som var designad efter de kristna kyrkorna i Europa, med ett högt konformat tak och stora fönster med färgat glas. Det fanns ett kors vid körens podium. En vacker, hög klockstapel stod ute på framsidan. Jag tyckte om att ringa i klockan efter kyrkan. Den var så tung att den kunde lyfta upp ett litet barn från marken när repet åkte upp och ner.
Våra sedvänjor och sociala uppfattningar var också annorlunda. Vi fick lära oss att det var okej att dricka alkohol och röka. Det var okej för en tonåring att ha en pojkvän eller flickvän. Faktum är att vi fick lära oss att vi till och med kunde ha sexuella relationer före äktenskapet så länge som man ansåg att man var förälskad. Vi pratade aldrig om att ha ett vittnesbörd. Första gången jag såg ett faste- och vittnesbördsmöte – wow! Jag kunde inte fatta hur konstigt det var. Ingen ställde sig någonsin upp och berättade vad de trodde i min kyrka.
Att bli medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga handlade inte bara om att lära sig nya lärdomar, som föruttillvaron och dop för de döda. Det var en förändring i fråga om kultur och livsstil och förväntningar. Det var en svår väg att gå, att förlika sig med de skillnaderna.
De sex första månaderna efter mitt dop var jättejobbiga. Jag klarade det nästan inte. Allt var så annorlunda, särskilt eftersom jag gick till kyrkan utan min familj. Jag kämpade med olika doktrinära frågor och kände mig borttagen från mitt förflutna.
Lyckligtvis var mina vänner i kyrkan tålmodiga, vänliga och ihärdiga. De tog med mig till aktiviteter, bjöd hem mig på middagar och hemaftnar och bad med mig. Det gjorde stor skillnad, inte bara för att jag skulle bli medlem i kyrkan utan också för att jag skulle hålla mig aktiv och få styrka när mitt vittnesbörd vacklade. Jag står i skuld till dem för att de hjälpte mig att reda ut allting.
I de följande berättelserna berättar två unga medlemmar om hur de blev medlemmar i kyrkan och hur de fick styrka att klara av det. När du läser deras berättelser, fundera då över vad du kan göra för att hjälpa en ny medlem eller någon som håller på att bli aktiv igen att få styrka att anpassa sig social och kulturellt och växa andligt.
Väntade i flera år på att döpas
När jag gick i high school bestämde jag mig för att bli medlem i kyrkan efter att ha träffat missionärerna på en engelskakurs och studerat med dem. Mina föräldrar reagerade ganska negativt när jag berättade att jag ville döpas. De visste inte så mycket om kyrkan och var rädda att jag skulle hamna i något som var farligt. De trodde att kyrkan skulle hindra mig från att studera och att jag inte skulle kunna njuta av livet på grund av alla regler. De lät mig inte döpas på två och ett halvt år.
Jag prövades redan från början. Under åren innan jag fick döpas bad jag om och om igen om styrka och den tro jag behövde för att hålla fast vid evangeliet. Jag fick inte gå i kyrkan eller umgås med medlemmar eller missionärer. Jag var tvungen att bygga min tro och mitt vittnesbörd med bön, skriftstudier och de nutida profeternas ord – helt själv. Jag gick miste om många intressanta program och roliga aktiviteter.
När jag flyttade till Rom för att studera blev min biskop en sann vän som stod vid min sida när mina föräldrar verkligen var arga. Han lärde mig att det var viktigt att jag älskade mina föräldrar ändå.
När jag äntligen döptes kom många församlingsmedlemmar och stöttade mig. Jag gick med i kören och fick många vänner där. Deras vänskap och vänlighet gjorde att jag kände mig hemma.
När vi är trofasta mot Jesu Kristi lärdomar och följer hans exempel i att älska och ta hand om andra så ser nyomvända och undersökare att vi inte bara pratar utan också gör.
Ottavio Caruso är från Italien och verkar för närvarande som heltidsmissionär.
Passar inte in
Jag blev medlem i kyrkan när jag var 13 år. Jag hade ett vittnesbörd om evangeliet men jag hade en gnagande känsla av att jag inte riktigt passade in i kyrkan. Alla andra kunde sångerna och skriftberättelserna. Det gjorde inte jag. Alla andra hade minnen från primäraktiviteter eller hemaftonslektioner. Jag hade inte gjort något av det.
Dessutom verkade alla ha samma intressen och åsikter – ibland mycket starka åsikter som var tvärt emot mina – om allt från filmer och politik till tolkningen av vissa skriftställen. Jag brukade titta mig omkring på alla nickande huvuden och tänka: ”Ni är trevliga personer och jag är en trevlig person. Men vi är bara för olika. Jag hör inte hemma i här.”
Jag kämpade med de här känslorna i flera år. Sedan kom jag att tänka på och läste på nytt en berättelse i Lukas 19 om Sackeus. Eftersom han var publikan var han impopulär och ansågs vara en syndare. Men när Jesus vandrade genom staden där Sackeus bodde så klättrade Sackeus upp i ett träd för att kunna se över folkmängden. Han brydde sig inte om vad de andra tyckte om honom. Det var när han klättrade upp i trädet och skilde sig åt från folkmängden som gjorde att han kunde ha en mycket vacker och personlig upplevelse med Frälsaren. När jag läste insåg jag att mina känslor av att vara utanför inte kom från Kristus. Jesus var vänlig och förlåtande mot alla. Han sökte aktivt upp dem som var dömda och åsidosatta – de som verkade vara annorlunda.
Jag kan inte säga att jag aldrig har känt mig utanför igen. Det har jag. Men jag har lärt mig att det som gör mig annorlunda – mitt utseende, hur andra ser på mig, det som jag är intresserad av, hur jag ser på världen – är inga anledningar till att falla ifrån kyrkan. De är anledningar till att kyrkan behöver alla, med alla våra olika talanger, starka sidor och perspektiv.
Elaine Vickers bor i Utah, USA.
Söndagslektioner
Månadens ämne: Bygga upp Guds rike
Sackeus klättrade upp i ett träd för att se över folkmängden när Kristus vandrade igenom staden.
Sackeus, skynda dig ner, av Gary L. Kapp