Från missionsfältet
Det behövs inga änglar
Författaren bor i Utah, USA.
Den där julmorgonen i ett sjukhus i Guatemala kunde vi inte kalla på änglar att komma och sjunga. Men vi kunde göra det själva.
Illustration Craig Stapley
Fyrverkeri och smällare, färgglada julkrubbor och fester med fyllda tamales – det är jul i Guatemala. Som heltidsmissionär var traditionerna mycket annorlunda jämfört med mina egna traditioner i USA. Jag längtade hem och trodde att julen skulle bli bedrövlig.
Min kamrat syster Anaya sade att vi skulle bli glada under julen genom att tjäna andra. Hon föreslog att vi skulle vara på sjukhuset på förmiddagen och sjunga, och vi inbjöd andra missionärer att följa med.
När vi kom till entrén såg jag många som stod i kö för att besöka sina nära och kära. De såg ledsna ut, deras sandalbeklädda fötter var dammiga och kläderna var urblekta. Vi väntade tillsammans med dem. När vi till slut fick komma in i byggnaden gick vi längs trånga korridorer med flagande grön färg och cementgolv. Lukterna av mediciner och sjukdom överväldigade mig.
I det svaga ljuset kunde jag se sjuka patienter på sängar i stora salar med knapphändig ventilation eller avskildhet. De låg där, några med bandage, några med dropp, några uppkopplade till maskiner som hjälpte dem andas. Några stönade svagt. Andra sov. Jag undrade varför vi hade kommit. De flesta i vår lilla missionärsgrupp stod i dörröppningen och visste inte vad de skulle göra.
Men inte syster Anaya. Hon gick till varje säng och hälsade på de sjuka, frågade hur de mådde och önskade dem god jul. Hennes mod påminde oss andra om varför vi hade kommit, och vi började sjunga julsånger, svagt först men allt starkare efter ett tag. Några av patienterna log, några låg bara där och verkade inte märka något, och några nynnade med.
Syster Anaya som sjöng med en psalmbok i handen, gick fram till en kvinna som var inlindad i bandage. Kvinnan började gråta tyst och min kamrat strök henne kärleksfullt över håret. Genom tårarna sade kvinnan: ”Ni är änglar. Ni är änglar.”
Jag ska aldrig glömma syster Anayas svar. ”Nej, det är inte änglar du hör”, svarade hon. ”Du hör sista dagars heliga.”
När Jesus Kristus föddes tillkännagav en ängel hans födelse och himmelska härskaror prisade Gud (se Luk. 2:8–14). Jag tänker på de änglarna varje jul.
Men jag tänker också på syster Anaya. Jag minns hur hon uppmuntrade oss att sjunga på sjukhuset och hur vi blev glada genom att sprida glädje. Jag minns hur hon strök den sjuka kvinnan över håret. Och jag minns att jag inte behöver vara en ängel för att tjäna andra. Jag kan tjäna dem som en sista dagars helig.