Han lägger dig på sina axlar och bär dig hem
President Dieter F. Uchtdorf
andre rådgivare i första presidentskapet
Om du bara lyfter upp ditt hjärta till världens Frälsare så finner han dig, precis som den gode herden finner sitt förlorade får.
Ett av mina outplånliga barndomsminnen börjar med det avlägsna tjutet av flyglarmet som väcker mig. Snart hörs ett annat ljud, smattrande och surr från propellrar, som gradvis växer tills luften vibrerar. Väl övade av vår mor tar vi barn varsin väska och springer uppför backen till skyddsrummet. När vi skyndar oss genom kolmörkret, faller gröna och vita lysgranater från himlen för att markera målen för bombplanen. Konstigt nog kallas alla de här lysgranaterna för julgranar.
Jag är fyra år gammal och jag bevittnar en värld i krig.
Dresden
Inte långt ifrån där min familj bodde låg staden Dresden. De som bodde där bevittnade kanske något som var tusen gånger värre än det jag såg. Ohyggliga eldstormar orsakade av tusentals ton sprängämnen svepte genom Dresden och ödelade mer än 90 procent av staden och lämnade i stort sett bara spillror och aska efter sig.
På väldigt kort tid hade staden som en gång kallats ”Juvelskrinet” gått upp i rök. Erich Kästner, en tysk författare, skrev om denna ödeläggelse: ”Tusen år för att bygga hennes skönhet, en enda natt för att fullständigt ödelägga den.”1 Som barn kunde jag inte föreställa mig hur ödeläggelsen efter ett krig som vårt eget folk hade startat någonsin skulle kunna repareras. Världen omkring oss verkade helt hopplös och utan framtid.
Förra året hade jag tillfälle att återvända till Dresden. Sjuttio år efter kriget är den återigen ett ”juvelskrin” till stad. Ruinerna har röjts undan och staden har byggts upp igen och till och med förbättrats.
Under mitt besök såg jag den vackra lutherska kyrkan Frauenkirche, Vår frus kyrka. Den var ursprungligen byggd på 1700-talet och var en av Dresdens gnistrande juveler, men kriget reducerade den till en grushög. I många år förblev det så, tills det slutligen bestämdes att Frauenkirche skulle återuppbyggas.
Stenar från den förstörda kyrkan hade förvarats och katalogiserats, och de användes så långt möjligt i rekonstruktionen. I dag kan man se dessa brandsvärtade stenar som ärr i de yttre väggarna. Dessa ”ärr” är inte bara en påminnelse om byggnadens krigshistoria, utan också ett hoppets monument – en storslagen symbol för människans förmåga att resa sig på nytt ur askan.
När jag begrundade Dresdens historia och förundrades över sinnrikheten och beslutsamheten hos dem som återuppbyggde det som en gång blivit så fullständigt förstört, kände jag den Helige Andens ljuva inflytande. Sannerligen, tänkte jag, om människan kan ta ruiner, spillror och resterna av en trasig stad och återuppföra en respektingivande byggnad som reser sig mot himlen, hur mycket mer har då inte vår allsmäktige Fader makt att återställa sina barn som har fallit, haft svårigheter eller gått vilse?
Det har ingen betydelse hur fullständigt förstörda våra liv verkar vara. Det har ingen betydelse hur blodröda våra synder är, hur djup bitterhet vi känner, hur ensamma, övergivna eller brustna våra hjärtan må vara. Till och med de som är utan hopp, som lever i förtvivlan, som har brutit förtroenden, som har övergivit sin redbarhet eller vänt sig bort från Gud, kan byggas upp på nytt. Utom de sällsynta förtappelsens söner finns det inte ett enda liv som är så förstört att det inte kan återställas.
Evangeliets glädjebudskap är detta: Tack vare den eviga lycksalighetsplanen som vår kärleksfulle himmelske Fader gav och genom Jesu Kristi oändliga offer, kan vi inte bara förlossas från vårt fallna tillstånd och bli rena igen, vi kan också övervinna vår mänskliga föreställningsförmåga och bli arvtagare till evigt liv och få del av Guds obeskrivliga härlighet.
Liknelsen om det förlorade fåret
När Frälsaren verkade på jorden ogillade den tidens religiösa ledare att han tillbringade tid med människor som de hade stämplat som ”syndare”.
Kanske tyckte de att det verkade som om han tolererade eller till och med ursäktade syndigt beteende. Kanske trodde de att det bästa sättet att hjälpa syndare till omvändelse var att fördöma, håna och dra vanära över dem.
När Frälsaren märkte vad fariséerna och de skriftlärda tänkte, berättade han en liknelse:
”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det?
Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar.”2
Genom århundradena har den här liknelsen traditionellt tolkats som en uppmaning till oss att gå ut och föra tillbaka de förlorade fåren och hjälpa dem som har gått vilse. Även om det är helt riktigt och gott, så undrar jag om det inte finns mer.
Är det möjligt att Jesus avsikt först och främst var att undervisa om den gode herdens arbete?
Är det möjligt att han vittnade om Guds kärlek till sina vilsegångna barn?
Är det möjligt att Frälsarens budskap var att Gud är fullständigt medveten om dem som har gått vilse och att han kommer att hitta dem, att han kommer att sträcka ut sin hjälpande hand och att han kommer att rädda dem?
Om så är fallet, vad måste fåret göra för att få rätt till denna gudomliga hjälp?
Behöver fåret veta hur man använder en komplicerad sextant för att räkna fram sina koordinater? Behöver det kunna använda en GPS för att ange sin position? Behöver det ha expertkunskap för att kunna skapa en app som tillkallar hjälp? Behöver fåret få uppbackning av en sponsor innan den gode herden kommer till undsättning?
Nej. Verkligen inte! Fåret är värt gudomlig undsättning helt enkelt för att den gode herden älskar det.
Jag tycker att liknelsen om det förlorade fåret är ett av de mest hoppfulla avsnitten i skrifterna.
Vår Frälsare, den gode herden, känner och älskar oss. Han känner och älskar dig.
Han vet när du har gått vilse, och han vet var du är. Han känner din sorg, din tysta vädjan, din fruktan, dina tårar.
Det spelar ingen roll hur du gick vilse – vare sig det var genom dina egna dåliga val eller genom omständigheter utanför din kontroll.
Det som betyder något är att du är hans barn. Och han älskar dig. Han älskar sina barn.
Eftersom han älskar dig kommer han att hitta dig. Han lägger dig på sina axlar, jublande. Och han tar dig med hem och säger till alla: ”Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.”3
Vad behöver vi göra?
Men, tänker du, vad är haken? Nog måste jag väl göra mer än att bara vänta på undsättning?
Även om vår kärleksfulle Fader önskar att alla hans barn ska återvända, tvingar han ingen till himlen.4 Gud räddar oss inte mot vår vilja.
Så vad behöver vi göra?
Hans inbjudan är enkel:
”Vänd om till mig.”5
”Kom till mig.”6
”Närma er mig och jag skall närma mig er.”7
Det är så vi visar honom att vi vill bli räddade.
Det krävs lite tro. Men misströsta inte. Om du inte kan uppbåda tro just nu, börja med hopp.
Om du inte kan säga att du vet att Gud finns, kan du hoppas på att han finns. Du kan önska att tro.8 Det räcker till att börja med.
Handla sedan efter det hoppet och kommunicera med din himmelske Fader. Gud visar dig då sin kärlek och hans arbete med att rädda och förvandla påbörjas.
Med tiden ska du känna igen hans hand i ditt liv. Du ska känna hans kärlek. Och din önskan att gå i hans ljus och följa hans väg växer för varje steg i tro som du tar.
Vi kallar de här stegen ”lydnad”.
Det är inget populärt ord i dag. Men lydnad är en högt värderad princip i Jesu Kristi evangelium eftersom vi vet att ”hela människosläktet kan frälsas genom Kristi försoning och genom lydnad mot evangeliets lagar och förordningar”.9
Allteftersom vi tillväxer i tro, behöver vi också tillväxa i trofasthet. Jag citerade tidigare en tysk författare som sörjde över Dresdens ödeläggelse. Han författade även frasen ”Es gibt nichts Gutes, außer: Man tut es”. För dem av er som inte talar det celestiala språket, så betyder det ”Ingenting blir bra, om det inte genomförs”.10
Ni och jag kan vara mycket vältaliga om andliga ting. Vi kan imponera på folk med vår skarpsinniga tolkning av religiösa ämnen. Vi kan tala entusiastiskt om religion och ”drömma om [vår] boning i höjd”.11 Men om vår tro inte förändrar vårt sätt att leva – om det vi tror inte påverkar våra dagliga beslut – är vår religion värdelös och vår tro är, om inte död, så i alla fall inte särskilt välmående och i riskzonen för att dö så småningom.12
Lydnad är trons livsnerv. Det är genom lydnad som vi samlar in ljus till själen.
Men ibland tror jag att vi missförstår lydnaden. Vi kanske ser lydnad som ett mål i sig, istället för som ett medel att nå målet. Eller så bankar vi lydnadens metaforiska hammare på budens järnstäd, i ett försök att forma dem vi älskar, genom ständig upphettning och konstanta slag, till en heligare, himmelsk materia.
Utan tvivel finns det tillfällen när vi behöver få en sträng uppmaning till omvändelse. Det finns säkerligen en del som bara kan nås på det viset.
Men det kanske finns en annan metafor som kan förklara varför vi lyder Guds bud. Kanske handlar lydnad inte så mycket om att böja, vrida och hamra våra själar till något vi inte är. Istället är det en process genom vilken vi upptäcker vad vi egentligen är gjorda av.
Vi är skapade av den allsmäktige Guden. Han är vår himmelske Fader. Vi är bokstavligen hans andebarn. Vi är skapade av himmelsk materia som är ytterst värdefull och förfinad, och därför bär vi inom oss gudomlig substans.
Här på jorden belamras dock våra tankar och handlingar med det som är fördärvat, oheligt och orent. Världens smuts och damm befläckar själen och gör det svårt att känna igen och komma ihåg vår bördsrätt och vårt syfte.
Men inget av det här kan förändra vilka vi verkligen är. Den grundläggande gudomligheten i vår natur finns kvar. Och i samma stund som vi väljer att vända våra hjärtan till vår älskade Frälsare och börjar gå på lärjungeskapets stig, händer något mirakulöst. Guds kärlek fyller våra hjärtan, sanningens ljus fyller våra sinnen, vi börjar förlora lusten att synda och vi vill inte längre vandra i mörkret.13
Lydnaden känns inte längre som ett straff utan som en befriande väg mot vårt gudomliga mål. Och gradvis börjar denna jords fördärv, damm och begränsningar att försvinna. Till sist framträder den oskattbara, eviga ande som finns i den himmelska varelsen inom oss, och en strålglans av godhet blir vår natur.
Du är värd att rädda
Mina kära bröder och systrar, mina kära vänner, jag vittnar om att Gud ser oss som vi verkligen är, och han anser att vi är värda att rädda.
Du kanske känner att ditt liv ligger i ruiner. Du kanske har syndat. Du är kanske rädd, arg, bedrövad eller plågad av tvivel. Men liksom den gode herden finner sitt förlorade får: om du bara lyfter upp ditt hjärta till världens Frälsare så finner han dig.
Han räddar dig.
Han lyfter upp dig och lägger dig på sina axlar.
Han bär dig hem.
Om mänskliga händer kan förvandla spillror och ruiner till en vacker kyrka, då kan vi lita på att vår kärleksfulle himmelske Fader kan och kommer att bygga upp oss på nytt. Hans plan är att bygga upp oss till något ännu större än det vi var – mycket större än vi någonsin kan föreställa oss. För vart steg i tro på lärjungeskapets stig, växer vi till att bli de varelser med evig härlighet och oändlig lycka som vi skapades för att bli.
Det är mitt vittnesbörd, min välsignelse och min enkla bön i vår Mästares heliga namn, ja, i Jesu Kristi namn, amen.