Hur en gatukonst-missionär målar upp sin tro
När jag äntligen var redo att verka som heltidsmissionär kallades jag att verka som tongansktalande missionär i Nya Zeelandmissionen Auckland. Fastän jag har tonganskt påbrå hade jag svårt med det tonganska språket. Jag hade så mycket att säga, men eftersom jag inte kunde språket var orden få, enkla och osäkra.
Jag älskar det här evangeliet och jag älskar gatukonst, så jag bestämde mig för att kombinera dem. Jag packade mina skrifter, ett ritblock, kolpennor, märkpennor och burkar med sprayfärg. Mina kamrater skrattade och frågade: ”Vad ska du göra med sprayfärgen?” Jag sa: ”Jag kanske inte kan språket än, men jag kan visa andra mitt vittnesbörd.”
Under resten av min mission använde jag gatukonst – på papper, inte på byggnader – och Anden för att berätta för andra om Kristus. Och hur galet det än låter så fungerade det. Det var många som inte ville höra mitt budskap, så jag ritade det. Dörrar och ögon öppnades när jag berättade att jag ritar graffiti. De trodde mig inte. De tog tid på mig, och på tre minuter ritade jag ordet tro medan jag undervisade dem om principen. Det var många som kände sig nedvärderade och oälskade. Jag kunde vittna om att med tro på Kristus kan vi känna hans kärlek och förlåtelse, och han kan hjälpa oss att förändra oss till det bättre. Han hjälpte mig.
Flera års förberedelser för en mission gjorde att jag fick ett vittnesbörd om Kristi försoning och om hans kraft att hjälpa mig övervinna mina svagheter och använda mina styrkor till att berätta vad jag visste för andra. I slutändan var det värt de sju åren.