Övervinna svagheter, utveckla tro
Författaren bor i Utah, USA.
Jag behövde lära mig hur jag skulle lita till Frälsaren för att övervinna mina svagheter och bygga upp mina styrkor medan jag förberedde mig för en mission och medan jag verkade där.
Det tog mig sju år att bli redo för att verka som heltidsmissionär. När jag pratade med min biskop, biskop Tapueluelu om det gav han mig några riktlinjer att gå efter. Han sa att om jag följde dem och lärde mig att lyda, skulle jag bli välsignad. De första riktlinjerna – att studera skrifterna varje dag och gå i kyrkan varje vecka – hade jag inga problem med. ”Det här blir lätt”, tänkte jag. Men jag blev lite förolämpad när han sa att jag skulle ändra på vissa ”världsliga” saker, och mitt högmod och min envishet tog över.
Jag hoppades på ett lättare sätt, så jag flyttade till fyra olika församlingar och pratade med fyra olika biskopar. Jag gick till och med tillbaka till skolan och studerade medicin. Sedan kände jag min manad att sluta med allt det och ännu en gång förbereda mig för att verka som missionär. Så jag gjorde det. Jag gick tillbaka till biskop Tapueluelu och bad honom ödmjukt om hjälp. Han sa att det fanns en gräns för vad en missionär får väga, och jag insåg att jag vägde mer än vad som var tillåtet. Omedelbart började känslor av missmod och förlägenhet tränga sig på, men biskopen uppmuntrade mig. Han uttryckte sin kärlek och tro på mig och sa: ”Min dörr är alltid öppen. Vi kan arbeta på det här tillsammans! En svaghet, en vecka åt gången.”
Så jag träffade biskopen varje vecka och arbetade på en svaghet åt gången. Jag hade ingen aning om att jag skulle behöva vänta ytterligare fyra år innan jag kunde gå ut som missionär.
Förlitade mig på Frälsaren
Under de där åren strävade jag efter att komma närmare Kristus och tillämpa hans lärdomar. Hans försoning blev verklig för mig med varje utmaning jag fick. Jag förlitade mig på den kraft, tröst och styrka han gav mig genom hans försoning när min bästa vän gick bort, när min familj förlorade bostaden och när jag råkade ut för en bilolycka. När vissa omständigheter gjorde att jag förlorade många av mina vänner hamnade jag i en depression, men Frälsaren drog upp mig. Mina fredagskvällar med vänner ersattes med träningspass i gymmet och studier om Jesus Kristi försoning.
Jag bad varje kväll för de personer som jag en dag skulle tjäna och även för mina framtida kamrater!
Till slut var jag redo och kallades att verka i Nya Zeelandmissionen Auckland som tongansktalande missionär.
Gatukonst och Anden
När jag kom till missionärsskolan insåg jag att det fanns mer att lära om Jesus Kristus och hans försoning, och om mig själv. Jag är av tonganskt ursprung, men jag hade aldrig varit på Stillahavsöarna och jag kämpade med det tonganska språket. När jag kom till Nya Zeeland hade jag ingen aning om vad folket sa till mig på tonganska. Jag hade så mycket att säga, men eftersom jag inte kunde språket var orden få, enkla och osäkra. Jag nickade när andra ställde frågor till mig. De skrattade åt mig och jag skrattade med dem, men när jag var ensam vändes skrattet i tårar av frustration och missmod. Jag tänkte för mig själv: ”Jag arbetade i sju år för att komma till det här?”
Så jag bad till min himmelske Fader. I Ether 12:27 får vi veta att våra svagheter kan bli våra styrkor om vi litar på honom. Jag berättade för honom om mina svagheter och om min tillit till honom, och jag ställde mig upp igen … och igen … och igen. Jag började lita till Kristus ännu mer och även till mina styrkor.
Jag älskar det här evangeliet och jag älskar gatukonst, så jag bestämde mig för att kombinera dem. Jag packade mina skrifter, ett ritblock, kolpennor, märkpennor och burkar med sprayfärg i ryggsäcken. Mina kamrater skrattade och frågade: ”Vad ska du göra med sprayfärgen?” Jag sa: ”Jag kanske inte kan språket än, men jag kan visa andra mitt vittnesbörd.”
Under resten av min mission använde jag gatukonst – på papper, inte på byggnader – och Anden för att berätta för andra om Kristus. Och hur galet det än låter så fungerade det. Det var många som inte ville höra mitt budskap, så jag ritade det. Dörrar och ögon öppnades när jag berättade att jag ritar graffiti. De trodde mig inte. De tog tiden, och det tog mig tre minuter att rita ordet tro medan jag undervisade dem om principen. Det var många som kände sig fördömda och oälskade. Jag kunde vittna om att med tro på Kristus kan vi känna hans kärlek och förlåtelse, och han kan hjälpa oss att förändra oss till det bättre. Det gjorde han för mig.
Sju år av förberedelse för min mission hjälpte mig att hitta mig själv. Under den tiden fick jag ett vittnesbörd om Kristi försoning och om hans kraft att hjälpa mig övervinna mina svagheter och använda mina styrkor till att berätta vad jag visste för andra. I slutändan var det värt de sju åren.