Jag började leta efter ett tempel
Författaren bor i Auvergne-Rhône-Alpes, Frankrike.
Jag sökte efter en helig plats och hittade ett sätt att bli en del av en evig familj.
Illustration Andrea Cobb
Året var 1973. Jag hade en del prövningar och ville förtvivlat gärna lära känna Gud, så jag bestämde mig för att läsa Bibeln. En dag läste jag om Salomos tempel i 2 Krönikeboken 2–5 och kände att en sådan helig plats kunde finnas på jorden. Så jag fastade och bad om att jag skulle bli vägledd av den Helige Anden att hitta det. Jag kände att om jag hittade ett tempel så skulle jag kunna berätta för en av Herrens tjänare om mina problem, och han skulle hjälpa mig att lösa dem.
Så jag gav mig ut för att leta efter ett tempel. På den tiden bodde jag i Fontenay-sous-Bois, en förort till Paris, så jag började köra mot staden för att hitta ett tempel. Jag såg många byggnader, bland annat kyrkor och synagogor, men jag hittade inget tempel. När jag hade kommit hem bad jag och undrade varför jag inte kunde hitta ett tempel. Var jag inte tillräckligt ren? Eller var jag bara inte redo?
Jag glömde sedan allt om min misslyckade sökning tills ett par systermissionärer för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga kom hem till mig i februari 1980. De berättade att det närmaste templet låg i Zollikofen i Schweiz – Berns tempel.
Jag döptes den 12 april 1980 och besökte templet för första gången bara drygt ett år senare, den 5 maj 1981. Där fick jag möjlighet att utföra tempeltjänst för flera kvinnor i min släkt, bland annat min farmor och mormor, fastrar, mostrar och kusiner.
En av kvinnorna, den enda som jag hade känt, var min kusin Olga.
Olga var från Italien och hade gift sig när hon var mycket ung. Men sorgligt nog var hennes make våldsam och otrogen mot henne. Med hjälp av sin far och bror bestämde Olga sig för att fly när hon väntade sitt femte barn.
Hon bodde hos sina föräldrar och sin bror. När Olga hade fött sitt barn dog hon. Olgas föräldrar återhämtade sig aldrig från chocken av hennes plötsliga död.
Medan jag utförde förrättningar för Olga i templet kom ett ord hela tiden tillbaka till mitt sinne: mission. Men jag var förbryllad. Jag fostrade ju tre barn själv och hade ingen som helst möjlighet att gå ut som missionär.
Svaret kom flera månader senare. En dag sa min kusin Renzo att Olgas mor, min moster Anita, hade dött. Plötsligt insåg jag att jag hade utfört tempeltjänst för Olga på tisdagen, och hennes mor hade avlidit på fredagen. Jag fick en stark känsla av att Olga ivrigt hade tagit emot sina tempelförrättningar så att hon kunde välkomna och undervisa sin mor i andevärlden. Kanske var det Olgas mission.
Men jag hade en mission att hjälpa mina egna föräldrar. Jag hade försökt prata med dem om kyrkan vid flera tillfällen, men de hade inte varit intresserade. När så mor och far hade avlidit utförde jag tempeltjänst för dem så fort jag kunde.
När mina föräldrar beseglades slog hjärtat hårt och ögonen fylldes av kärleksfulla tårar. Sedan beseglades jag till mina föräldrar. Jag kunde inte sluta tänka på mor, och jag ville omfamna systern som hade varit ställföreträdande för henne. Jag tackade henne för att hon hade representerat mor. Den systern hade också tårar i ögonen och tackade mig för upplevelsen. Fastän jag inte kände henne kände vi oss som medlemmar i samma familj.
Mina föräldrar beseglades till sina föräldrar, och Olga, som jag representerade i förrättningen, beseglades till sina föräldrar, min morbror Marino och moster Anita.
Varje gång jag tänker på den upplevelsen överväldigas jag av känslor. Jag tänker på Olga och hoppas att hon fullgör sin mission på andra sidan slöjan. Tack vare tempelförrättningarna är jag inte längre den enda medlemmen i kyrkan i min släkt. Jag tror att mina föräldrar tog emot förrättningarna som utfördes för dem. Jag är så glad och tackar Herren för att han gjorde det möjligt för mig att bilda en evig familj genom välsignelserna i hans heliga tempel.