Vid ett vägskäl med mina vänner
Stephen W. Owen
Unga mäns generalpresident
Jag fick upprepade gånger försvara mina vänner för mina föräldrar och mina föräldrar för mina vänner.
Illustrationer Christopher Thornock
När jag var fjorton fattade jag ett beslut som förändrade allting. Jag gick längs vägen med några vänner en fredagskväll, och vi hade roligt, precis som vi brukade ha. Men den här kvällen uppstod ett problem, och jag visste att jag behövde göra något åt det. Jag var bara inte säker på att jag kunde det.
Under de senaste två åren hade mina vänner börjat experimentera med cigaretter och alkohol. I början hände det bara då och då, men vid det här laget rökte och drack de regelbundet när vi var ute ensamma.
Jag trodde att så länge jag själv var ren så kunde jag fortfarande ha roligt med mina vänner. Mina föräldrar märkte förstås att något inte stod rätt till med mina vänner. Och mina vänner märkte att mina föräldrar inte gillade dem. Det gjorde att jag befann mig i ett obekvämt mellanläge: Jag försvarade upprepade gånger mina vänner för mina föräldrar och mina föräldrar för mina vänner.
Där promenerade vi alltså längs vägen på fredagskvällen. Mina vänner började dricka och röka, och äntligen insåg jag hur obehagligt deras uppförande var. Så jag fattade ett beslut.
Jag gick över på andra sidan vägen.
Mina vänner skrattade åt mig. De tyckte att jag var en riktig tråkmåns. Och de sa att om jag stannade kvar på den andra sidan så skulle vi inte vara vänner längre.
Så kom vi till slutet av vägen. Mina vänner tog till vänster och jag tog till höger. Det var tre kilometer hem, och de var de tre längsta kilometrarna jag någonsin har gått. Man kan kanske tro att det skulle kännas bra att ha gjort ett så modigt val, men just då kändes det hemskt. Jag vaknade nästa morgon med den skrämmande insikten att jag hade förlorat mina vänner och att jag nu var helt ensam. För en fjortonåring var det förödande.
En ny vän
Inte alltför många dagar senare fick jag ett telefonsamtal från en medlem i kyrkan som jag kände, som heter Dave. Han frågade om jag ville komma hem till honom på lördagskvällen. Han bjöd också hem mig på middag med sin familj dagen därpå. Det lät bra mycket roligare än vad jag då hade utan vänner, så jag tackade ja.
Dave och jag hade roligt tillsammans, och naturligtvis fanns det varken cigaretter eller alkohol. När jag hörde Daves pappa be bordsbön kändes det så bra. Jag började tro att saker och ting kanske skulle bli bättre.
Dave och jag blev bästa vänner. Vi spelade fotboll tillsammans, gick i skolan tillsammans och hjälpte varandra att gå ut som missionär. När vi kom hem igen blev vi rumskamrater på college. Vi hjälpte varandra att hitta rätt kvinnor att gifta oss med och höll varandra kvar på den trånga och smala stigen, hela vägen till templet och vidare. Efter alla dessa år är vi fortfarande goda vänner. Och allt började med ett enkelt telefonsamtal, precis när jag behövde det.
En mors inflytande
Det var i alla fall hur jag trodde att det började. Döm om min förvåning när jag åratal senare fick veta att det var mamma som hade arbetat i bakgrunden och orkestrerat vår vänskap! En kort tid efter att jag hade förlorat mina gamla vänner märkte hon att något inte stod rätt till med mig, så hon ringde Daves mamma för att se om de kunde komma på något sätt att hjälpa mig. Daves mamma lirkade sedan med Dave tills han ringde och bjöd hem mig. Ibland kommer maningarna att hjälpa någon från den Helige Anden och ibland kommer de från en ängel – till exempel en mamma – som ”talar genom den Helige Andens kraft” (2 Ne. 32:3).
Jag har ofta undrat hur annorlunda livet skulle ha varit – för mig och för Dave – om mamma inte hade uppfattat min kamp och gjort något åt det. Visst påminner det om hur vår himmelske Fader välsignar oss? Han känner till alla våra behov, och han sänder välsignelser ovanifrån genom ”de goda människor som visar kärlek innerlig” (”Tack för de goda människor”, Psalmer, nr 204).
Vi går sida vid sida
I slutändan är vi alla ansvariga för våra val. Som president Thomas S. Monson upprepade gånger har sagt: ”De val vi gör formar vårt öde”1, och många av de valen måste vi göra enskilt. Ofta gör valen att vi känner oss isolerade och ensamma. Men vår himmelske Fader sände oss inte hit ensamma.
Besluten jag fattade i viktiga ögonblick välsignade och vägledde hela mitt liv. Men de besluten var inspirerade och stärkta av mammas bönefyllda ansträngningar och av Daves stöd och vänskap.
Det prov som vi kallar jordelivet skiljer sig från de prov vi ofta får i skolan – där man måste hålla ögonen på sitt eget prov och inte får hjälpa grannen. Nej, i det här provet kan och måste vi hjälpa varandra. Faktum är att det är en del av provet. Så medan dina val ibland tar dig till den ensamma sidan av vägen ska du veta att det hela tiden finns andra som har gjort sina egna svåra beslut att hålla sig på Herrens sida. De går vid din sida och du behöver gå vid deras.