Frid genom sakramentet
Illustration Allen Garns
Som ung mamma hade jag svårt att få en lugn stund under den hektiska tid när livet kretsade kring omsorgen om fem aktiva och krävande barn. Fem minuter här och tio minuter där var allt jag lyckades åstadkomma, men jag värdesatte varje litet ögonblick av stillhet.
Jag vände mig ofta till min himmelske Fader i bön och bad om styrka, tålamod och frid. Söndagarna var särskilt hektiska när jag skulle mata en baby, klä ett annat litet barn och se till att de äldre barnen gjorde sig i ordning för kyrkan. Ironiskt nog var det under en hektisk söndag som jag upptäckte lösningen.
När jag lyssnade på sakramentsbönerna den dagen fick orden en särskild betydelse: ”… att de alltid kan ha hans Ande hos sig” (L&F 20:77).
Jag hade rätt att ha Herrens ande med mig. Hur hade jag inte kunnat inse betydelsen av det löftet tidigare?
Sakramentet blev den stilla stunden av begrundan i mitt annars så intensiva liv. I sakramentets förrättning fanns friden som jag hade sökt.
Jag kanske fick lämna sakramentsmötet med ett otåligt litet barn när jag hade tagit del av sakramentet, men jag såg till att vara där under den speciella tiden av hågkomst. Jag såg fram emot de här stunderna med en iver som jag aldrig hade upplevt tidigare.
Nu när mina barn är vuxna njuter jag av lyxen att ha många sådana stilla stunder. Men jag värdesätter fortfarande stunderna när jag får ta del av sakramentet.