Mer insikt om kyrkans historia genom studier och tro
I dag lär vi oss om det förflutna genom ofullständiga bitar av historia. När vi studerar de här uppteckningarna bör vi tänka på att de inte representerar allt i det förflutna.
Historiskt fotografi av Salt Lake City med tillstånd av kyrkans historiska arkiv.
Historia är långt mer än att lära sig datum och fakta utantill inför ett prov. Arkivarier, bibliotekarier och historiker i kyrkans historiska bibliotek samlar, bevarar och delar uppteckningar från det förflutna varje dag som hjälper oss urskilja Guds hand i kyrkans historia och i våra enskilda liv. Att lära sig förstå vår historia är en process varigenom vi lär oss och upptäcker sådant som stärker våra vittnesbörd och som hjälper oss att skingra tvivel, återge de bästa berättelserna, urskilja den sanna läran och förbättra vårt tänkesätt. När vi ”förvärvar kunskap om historia” hjälper vi också till att åstadkomma ”Sions frälsning” (se L&F 93:53).
Som historiker har jag kommit att uppskatta det faktum att vi lär oss om historia ”genom studier och även genom tro” (L&F 88:118). Tro och studier samverkar när vi under bön mättar oss med skrifterna, läser och begrundar ett flertal historiska källor, hittar samband mellan skriftställen och historiska källor, sätter information i sitt rätta sammanhang, letar efter mönster och teman och tar till oss relevanta lärdomar. Allt det här hjälper oss att förstå historiska fakta och ger svar på våra frågor. Det finns flera principer som kan hjälpa oss att tänka på historia på sätt som öppnar sinnet för en djupare förståelse.
Det förflutna är borta – endast bitar finns kvar
Från vårt perspektiv just nu är det förflutna till stor del borta. Personerna har avlidit. Deras upplevelser är avslutade. Men det finns bitar av det förflutna kvar – brev, dagböcker, uppteckningar från olika organisationer, föremål. I dag kan vi bara lära oss om det förflutna indirekt genom de bitar som finns kvar. Information går alltid förlorad mellan det förflutna och nutiden. När vi studerar de uppteckningar som finns kvar måste vi ha i åtanke att de inte representerar allt i det förflutna.
Till exempel: När Joseph Smith predikade för de heliga hade han vanligtvis inte något förberett manuskript, och det gjordes ingen ljud- eller videoinspelning. Några få närvarande kanske gjorde anteckningar eller skrev ner reflektioner, men ytterst få anteckningar finns kvar. Alltså kan vi inte göra anspråk på att veta allt vad Joseph Smith sa, men vi kan till exempel citera Wilford Woodruffs anteckningar om Josephs predikan.
I andra fall har viktiga bitar av kyrkans historia inte upptäckts än. Vi har till exempel inte några uppteckningar om Petrus, Jakobs och Johannes besök som är lika detaljerade som redogörelserna för Johannes Döparens besök (se JS–H 1:66–75). På liknande sätt har vi uppteckningar om att prästadömet inte gavs till svarta män med afrikanskt ursprung, men det finns inga tillförlitliga uppteckningar kvar som förklarar varför det tillvägagångssättet påbörjades. När man studerar historia är avsaknaden av bevis ingen giltig anledning till tvivel. Att lära sig om det förflutna är en ansträngning att samla så mycket tillförlitligt material vi kan, som om möljigt kan bevisas, samtidigt som vi väntar med den slutliga bedömningen av de delar av historien som vi inte helt kan förstå på grund av bristen på information.
Fakta talar inte, men det gör berättare
Eftersom de kvarvarande delarna av det förflutna är ofullständiga försöker vissa sätta ihop delarna för att kunna återge en berättelse. De första berättelserna återgavs av de personer som upplevde dem. Oftast beskriver de vad de upplevde och varför det var viktigt för dem. Några berättare återgav sina berättelser vid olika tillfällen för olika åhörare. Vissa händelser fick många av berättarna att återge sina upplevelser. Andra händelser glömdes bort tills en senare upplevelse påminde om dem.
Berättelser samlas och återges av andra av många anledningar – för att underhålla en publik, sälja en produkt, forma den allmänna opinionen eller åstadkomma en förändring. Varje berättelse blir en tolkning av det förflutna, byggd på fakta och påverkad av berättarens minne, intressen och ändamål. Resultatet är att berättelser om det förgångna är ofullständiga och ibland motsägelsefulla. Vi måste alltid ha i åtanke vilka som återger berättelserna, hur de återger dem och varför de återger dem.
Joseph Smith gav ett exempel på hur man ska bedöma berättare och fakta. 1838 upptäckte han att det redan fanns ”många rykten som har satts i omlopp av illasinnade och beräknande personer angående Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas uppkomst”. Till följd därav skrev han en berättelse för att ”ge alla sanningssökare kunskap om de verkliga händelserna, så som de har ägt rum, både vad gäller mig själv och kyrkan, så långt som jag har tillgång till dessa fakta” (JS–H 1:1). Alla berättelser som återgetts om Joseph Smith har inte samma värde eller tillförlitlighet. Berättelser som återgetts av personer som har ett närmare samband till tidigare händelser kanske är mer pålitliga. De bästa berättelserna tar alla tillgängliga delar av det förflutna i beräkning och beaktar det perspektiv som källorna ger.
Det förflutna skiljer sig från nutiden (och det är okej)
När vi försöker sätta ihop delarna av det förflutna och berättelserna som återges om det, upptäcker vi personer, platser, upplevelser och traditioner som skiljer sig från våra egna. Förändringar i vetenskap, teknik och kultur ger olika upplevelser när det gäller födsel, matvanor, resor, helgdagar, hygien, dejting, medicin och döden. Olika politiska och ekonomiska system skapar olika upplevelser i fråga om utbildning, val, frihet och möjligheter. Tidigare synsätt skiljer sig från vår syn på arbete, familj, offentliga tjänster samt kvinnors och minoriteters roll och status. Varje timlig aspekt på den mänskliga upplevelsen förändras med tiden, både i stort och i smått.
Från vårt perspektiv i dag verkar till exempel Joseph Smiths bruk av en siarsten när han översatte Mormons bok som mycket annorlunda. Men på hans tid trodde man att fysiska föremål kunde användas för att ta emot gudomliga budskap. Den uppfattningen är delvis baserad på bibliska berättelser i vilka föremål användes i gudomliga avsikter (se 4 Mos. 17:1–10; 2 Kung. 5; Joh. 9:6). En uppenbarelse som Joseph fick när han skulle organisera kyrkan förklarar att Gud ”gav honom, genom de tidigare beredda medlen, kraft från höjden till att översätta Mormons bok” (L&F 20:8). ”Medlen” innefattade en siarsten och urim och tummim, men vi ser fortfarande grundläran ”att Gud inspirerar människor och kallar dem till sitt heliga verk i denna tidsålder … och därigenom visar att han är samme Gud i går, i dag och för evigt” (L&F 20:11–12).
Dagens antaganden förvränger det förflutna
Eftersom det förflutna skiljer sig från vår tid måste vi vara försiktiga så att vi inte gör antaganden om det förflutna baserat på våra nuvarande uppfattningar och värderingar. Vi kan inte anta att människor i det förflutna var precis som oss eller att de skulle uppskatta våra kulturella uppfattningar. Vi kan inte anta att vi vet allt nu, att vi har läst alla källor, eller att vår nuvarande kunskap om det förflutna aldrig kommer att ändras. Ofta är så kallade problem med det förflutna faktiskt bara dåliga antaganden som vi gjort i vår tid.
Till exempel förkunnade Joseph Smith: ”Jag har aldrig sagt att jag var fullkomlig.”1 Om vi skulle anta att profeter aldrig gjorde några misstag så skulle vi kanske bli bestörta om vi upptäckte tillfällen när Joseph gjorde det. För att ”fixa” det här problemet ska vi varken envist hävda att Joseph var fullkomlig eller beskylla kyrkan för bedrägeri. I stället kan vi erkänna att Joseph var mänsklig och sätta honom i sammanhang med andra berättelser om profeter i skrifterna. Till följd därav kan vi anpassa våra antaganden och inse att alla profeter är dödliga och därför ofullkomliga. Vi kan vara tacksamma för att Gud tålmodigt arbetar med var och en av oss. Att erkänna felen i vårt eget tänkesätt är ibland den svåraste delen av att förstå historia.
Vi behöver vara ödmjuka för att förstå historia
När vi ställs inför historieberättelser som är ofullständiga eller öppna för tolkning, och som skiljer sig från det vi antog, måste vi ”förlita [oss] på den Ande som leder till … att vandra i ödmjukhet” (L&F 11:12). Ur vårt perspektiv i dag vet vi uppenbarligen mer än människorna i det förflutna visste om resultatet av deras upplevelser, men vi vet bra mycket mindre om hur det var att uppleva det. De människor som levde i det förflutna tillhörde sin egen tid och sina egna platser och omständigheter. För att förstå deras olikheter och känna empati för deras upplevelser måste vi ödmjukt börja med våra egna begränsningar. Det krävs ödmjukhet för att inte döma personer i det förflutna efter våra normer. Det krävs ödmjukhet för att erkänna att vi inte vet allting, att tålmodigt vänta på fler svar och att fortsätta studera. När nya källor upptäcks som ger nya insikter om sådant som vi trodde att vi visste, krävs det ödmjukhet för att ändra åsikt.