När planen blev verklig
Författaren bor i Utah, USA.
Plötsligt var frälsningsplanen mer än bara ett flödesschema. Den var källan till hopp och tröst.
FOTOILLUSTRATION Allan Davey
”Skriv ner alla era talanger och välj en som ni berättar för oss om”, sa syster Jensen till vår Laurel-klass. Jag sa stolt att volleyboll var min största talang och att nästa säsong – sista året jag skulle spela volleyboll – skulle bli den bästa hittills.
”Talanger förekommer i många former. Några av dem är andliga gåvor”, sa syster Jensen. ”Jag tror att vår himmelske Fader har välsignat mig med förmågan att älska alla omkring mig.”
Syster Jensen utstrålade kärlek vart hon än gick, och hon berättade om evangeliet i vardagliga samtal. Hennes kärlek var genuin, vänlig och kristuslik. Hon hade blivit mer än en ledare i Unga kvinnor för mig. Det kändes som om hon var en extramamma, en syster eller en bästa vän under mina år på high school. Vi gick på konserter tillsammans, vi shoppade tillsammans och vi gjorde jordgubbssylt tillsammans. Hon tog med sig hemmagjord pudding till mig när mina visdomständer hade dragits ut, och hon tyckte om att besöka mig på glassbaren där jag arbetade. Hon arbetade på min skola, så hon kom på alla mina volleybollmatcher också.
Några månader senare, i slutet av sommarlovet, vaknade jag klockan 3 på morgonen av att telefonen ringde. Mamma svarade och kom sedan till mitt sovrum. ”Familjen Jensen råkade ut för en bilolycka på vägen hem från deras släktträff”, sa hon. ”Bilen rullade av motorvägen och syster Jensen klarade sig inte.”
Mitt hjärta brast. ”Det här är inte verkligt”, tänkte jag. ”Hon skickade sms till mig tidigare i dag. Hur kunde hon vara borta nu?”
Jag kände mig chockad, förvirrad och ledsen, allt på samma gång. Efter några minuter kom tårarna och mamma höll om mig medan jag grät. Det var omöjligt att sova, så jag låg där med tankarna och tårarna resten av natten.
Under veckorna som följde upplevde jag en sorg som jag aldrig hade känt förut. Volleyboll var inte längre någon prioritet, och jag såg inte längre fram emot att börja skolåret. Allt jag hade glatt mig så åt tidigare var nu begravt under sorgen. ”Jag känner mig helt överväldigad av sorg”, skrev jag i min dagbok en kväll. ”Jag kan inte sluta gråta, och jag är alltid trött.”
Kvällen före skolans första dag låg jag i sängen och grät och tänkte på syster Jensens död. Jag var trött på att vara ledsen och insåg att jag behövde hjälp för att komma över smärtan. Jag behövde be.
”Snälla, hjälp mig förstå varför hon dog och hur jag ska hantera det här”, bad jag.
Jag knäböjde där tyst och undrade om han skulle svara. Efter några minuter började hjärnan göra kopplingar mellan allt som hade hänt. Jag kände mig varm om hjärtat och lättad. Jag insåg att de här tankarna inte var mina egna. Det var Anden som undervisade mig.
Frälsningsplanen – flödesschemat som jag hade fått undervisning om sedan jag gick i Primär – var verklig. Syster Jensen, föddes, hon upplevde glädje, hon genomled prövningar, hon spred sin kärlek, och nu var hon i andevärlden. Hennes ande existerade fortfarande, och jag skulle få träffa henne igen. Jag insåg att den här planen, planen för vår lycka, var utformad för att hjälpa oss återvända till vår himmelske Fader, till våra familjer och till våra vänner. I det ögonblicket ville jag mer än något annat leva rättfärdigt så att jag kunde få träffa henne igen.
Under de första veckorna i skolan fokuserade jag på att försöka utveckla syster Jensens talang att älska alla. När jag koncentrerade mig på att älska andra började smärtan långsamt att avta och jag kände mig gladare. Jag lärde mig att vi kan visa vår kärlek till andra på många sätt – genom att lyssna på dem, genom att le mot dem, genom att ge dem en godsak eller genom att ge dem en komplimang. Det var sådana små saker som syster Jensen gjorde för mig, så det bästa sättet att hålla hennes minne levande var att sprida hennes slags kärlek.
Fastän syster Jensen dog kommer jag alltid att känna hennes kärlek. När jag strävar varje dag efter att visa lite mer kärlek till andra, lever jag det slags liv som hon levde – och kommer ett steg närmare mot att träffa henne igen.