Några tankar om psykisk hälsa
Jag vill delge flera iakttagelser som jag har gjort när vår familj har gått igenom prövningar.
Vår familj har åtnjutit rika välsignelser under vår glädjerika vandring på förbundsstigen, men vi har också ställts inför omåttligt höga berg. Jag vill delge några mycket personliga upplevelser rörande psykisk sjukdom. De innefattar klinisk depression, stark ångest, bipolär sjukdom, ADHD – och ibland en kombination av dem alla. Jag berättar om de här känsliga upplevelserna med de inblandades tillåtelse.
Under min verksamhet har jag träffat hundratals enskilda och familjer med liknande upplevelser. Ibland undrar jag om den ”ödeläggande sjukdom” som ska täcka landet som nämns i skrifterna också innefattar psykisk ohälsa.1 Den är världsomfattande, täcker varje kontinent och kultur och påverkar alla – unga, gamla, rika och fattiga. Kyrkans medlemmar är inte undantagna.
Samtidigt vet vi genom vår lära att vi ska sträva efter att bli som Jesus Kristus och vara fullkomnade i honom. Våra barn sjunger: ”Jag vill gärna likna Jesus.”2 Vi längtar efter att bli fullkomliga så som vår himmelske Fader och Jesus Kristus är fullkomliga.3 Eftersom psykisk ohälsa kan inkräkta på vår uppfattning om fullkomlighet så är det ofta tabubelagt. Som en följd av det finns det alltför mycket okunskap, alltför mycket lidande i tysthet och alltför mycket förtvivlan. Många som känner sig överväldigade på grund av att de inte uppnått underförstådda normer tror felaktigt att de inte har någon plats i kyrkan.
För att bekämpa sådana villfarelser är det viktigt att komma ihåg att ”Frälsaren älskar vart och ett av sin Faders barn. Han förstår till fullo den smärta och kamp som många upplever i livet med en rad olika psykiska prövningar. Han led ’smärta och bedrövelser och frestelser av alla slag, … [och tog] på sig sitt folks smärta och sjukdomar.’ (Alma 7:11; betoning tillagd; se även Hebreerbrevet 4:15–16; 2 Nephi 9:21). Eftersom han förstår alla bedrövelser vet han hur han ska ’läka brustna hjärtan’ (Lukas 4:18; se även Jesaja 49:13–16).”4 Utmaningar är ofta indikationer på ett behov av ytterligare verktyg och stöd och är inte karaktärsfel.
Jag vill delge flera iakttagelser som jag har gjort när vår familj har gått igenom prövningar.
För det första sörjer många med oss i stället för att döma oss. På grund av allvarliga panikattacker, svår ångest och depression återvände vår son hem från sin mission efter bara fyra veckor. Som hans föräldrar hade vi svårt att hantera vår besvikelse och sorg eftersom vi hade bett så mycket för hans framgång. Liksom alla föräldrar vill vi att våra barn ska ha framgång och vara lyckliga. En mission skulle bli en viktig milstolpe för vår son. Vi undrade också vad andra skulle tycka.
Vad vi inte visste var att vår sons hemkomst var oändligt mycket mer förödande för honom. Han älskade Herren och ville tjäna, och ändå kunde han inte det av anledningar som han hade svårt att förstå. Snart kom han till en punkt där han kände total hopplöshet och brottades med svåra skuldkänslor. Han kände sig inte längre accepterad utan andligt förlamad. Han plågades av återkommande tankar på döden.
I detta irrationella tillstånd trodde vår son att det enda som återstod att göra var att ta sitt liv. Den Helige Anden och en härskara av änglar på båda sidorna av slöjan var vad som krävdes för att rädda honom.
Medan han kämpade för sitt liv och under denna oerhört svåra tid gjorde vår familj, våra församlingsledare, medlemmar och vänner mer än vad som förväntades för att stötta och tjäna oss.
Jag har aldrig tidigare känt ett sådant utgjutande av kärlek. Jag har aldrig tidigare känt starkare och på ett sådant personligt sätt vad det innebär att trösta dem som behöver tröst. Vår familj är evigt tacksamma för den hjälpen.
Jag kan inte beskriva de oräkneliga underverk som åtföljde dessa händelser. Tack och lov överlevde vår son, men det har tagit lång tid och krävt mycket medicinsk, terapeutisk och andlig omsorg för att han skulle helas och inse att han är älskad, värdefull och behövd.
Jag inser att inte alla sådana tillbud slutar som vårt. Jag sörjer med dem som har förlorat närstående alldeles för tidigt och nu plågas av både sorg och obesvarade frågor.
Min nästa iakttagelse är att det kan vara svårt för föräldrar att identifiera sina barns svårigheter, men vi måste utbilda oss. Hur kan vi veta skillnaden mellan svårigheter som hör till normal utveckling och tecken på sjukdom? Som föräldrar har vi det heliga uppdraget att hjälpa våra barn navigera livets svårigheter, men få av oss är specialister på psykisk hälsa. Ändå behöver vi ta hand om våra barn genom att hjälpa dem lära sig att vara nöjda med sina uppriktiga ansträngningar i sin strävan att uppnå lämpliga förväntningar. Var och en vet vi på grund av våra egna tillkortakommanden att andlig tillväxt är en ständigt pågående process.
Vi förstår nu att ”det … inte [finns] någon enkel standardmedicin för känslomässigt och psykiskt välbefinnande. Vi kommer att uppleva stress och tumult, för vi lever i en fallen värld med en fallen kropp. Utöver det kan många bidragande faktorer leda till en mental sjukdomsdiagnos. Oavsett hur vi mår mentalt och känslomässigt är det sundare att fokusera på tillväxt än att helt uppfyllas av våra tillkortakommanden.”5
Min hustru och jag har alltid blivit hjälpta av att hålla oss så nära Herren som möjligt. När vi ser tillbaka förstår vi hur Herren tålmodigt har undervisat oss under tider av stor ovisshet. Hans ljus vägledde oss steg för steg igenom de mörkaste timmarna. Herren hjälpte oss se att en själs värde är så mycket viktigare i det eviga perspektivet än någon annan jordisk uppgift eller bedrift.
Återigen, när vi utbildar oss i psykisk ohälsa förbereder vi oss för att hjälpa oss själva och andra som har det svårt. Öppna och ärliga samtal med varandra gör att det här viktiga ämnet får den uppmärksamhet det förtjänar. Trots allt föregår information inspiration och uppenbarelse. Dessa alltför ofta osynliga utmaningar kan drabba vem som helst, och när vi ställs inför dem känns de oöverkomliga.
Något av det första vi behöver inse är att vi sannerligen inte är ensamma. Jag uppmanar er att läsa om ämnen som rör psykisk hälsa i avdelningen Hjälp i livet i appen Evangeliebiblioteket. Kunskap leder till större insikt, större acceptans, större medkänsla, större kärlek. Det kan lindra tragedin samtidigt som det hjälper oss att utveckla och hantera sunda förväntningar och sunda interaktioner.
Min slutliga iakttagelse: Vi behöver ständigt vaka över varandra. Vi måste älska varandra och vara mindre dömande – särskilt när våra förväntningar inte omedelbart uppnås. Vi behöver hjälpa våra barn och ungdomar att känna Jesu Kristi kärlek i sitt liv, även när de kämpar med att ha kärlek till sig själva. Äldste Orson F. Whitney, tidigare medlem i de tolv apostlarnas kvorum, gav föräldrar råd om hur de kunde hjälpa sina lidande barn: ”Be för era … barn, håll fast vid dem med er tro.”6
Jag har ofta funderat på vad det innebär att hålla fast vid dem med tro. Jag tror att det innefattar enkla handlingar av kärlek, ödmjukhet, vänlighet och respekt. Det innebär att vi låter dem utvecklas i sin egen takt och bär vittnesbörd för att hjälpa dem känna vår Frälsares kärlek. Det kräver att vi tänker mer på dem och mindre på oss själva eller andra. Det innebär vanligtvis att vi pratar mycket mindre och lyssnar mycket, mycket mer. Vi måste älska dem, stärka dem och berömma dem ofta i deras strävan att lyckas och vara trofasta mot Gud. Och slutligen ska vi göra allt i vår makt för att hålla oss nära dem – precis som vi håller oss nära Gud.
Alla ni som personligen har påverkats av psykisk ohälsa, håll fast vid era förbund, även om ni kanske inte känner Guds kärlek just nu. Gör allt som står i er makt och ”stå [sedan] stilla och se Guds frälsning och hans arm uppenbaras”.7
Jag vittnar om att Jesus Kristus är vår Frälsare. Han känner oss. Han älskar oss och han hoppas på oss. Under vår familjs prövningar har jag insett precis hur nära han är. Hans löften är sanna:
Ej räds, jag är med dig, nu frimodig var.
Se, jag är din Gud, städs mitt bistånd du har.
Du renad skall utgå ur luttringens ugn …
med stöd av min rättfärdiga, allsmäktiga hand.
Med vetskap om hur fast vår grundval är, må vi alltid glatt förkunna:
Den själ som till Jesus sin tillit har satt,
ska inte bli bortglömd i mörker och natt.
men han ska befrias trots helvetes makt, …
förmedelst min nåde, jag evigt det sagt!8
I Jesu Kristi namn, amen.