Kristi frid utplånar fiendskap
När kristuslik kärlek genomsyrar våra liv hanterar vi meningsskiljaktigheter med saktmod, tålamod och välvilja.
Mina kära bröder och systrar, under ett stresstest utsätts hjärtat för ökad belastning. Hjärtan som klarar av promenader har kanske svårt att klara av en språngmarsch i uppförsbacke. På så sätt kan testet avslöja underliggande sjukdomar som annars inte är uppenbara. Eventuella problem kan då behandlas innan de orsakar allvarliga besvär i vardagslivet.
Covid-19-pandemin har onekligen varit ett globalt stresstest! Testet har uppvisat blandade resultat. Säkra och effektiva vacciner har tagits fram.1 Medicinsk personal, lärare, vårdpersonal och andra har gjort hjältemodiga uppoffringar – och fortsätter att göra så. Många människor har visat prov på generositet och vänlighet – och fortsätter att göra så. Men underliggande ojämlikheter har visat sig. Individer i riskgrupper har lidit – och fortsätter att göra det. De som arbetar på att få bort de här underliggande ojämlikheterna bör uppmuntras och visas uppskattning.
Pandemin är också ett andligt stresstest för Frälsarens kyrka och dess medlemmar. Även här uppvisas blandade resultat. Våra liv har berikats av tjänande på ett ”högre, heligare sätt”2, studiekursen Kom och följ mig och hemcentrerade evangeliestudier som stöds av kyrkan. Många har gett medmänsklig hjälp och tröst under dessa svåra tider och gör det fortfarande.3
Men ändå har det andliga stresstestet i vissa fall visat på tendenser till motsättningar och splittring. Det tyder på att vi måste arbeta på att förändra våra hjärtan och bli enade som Frälsarens sanna lärjungar. Det här är inte en ny utmaning, men det är en avgörande sådan.4
När Frälsaren besökte nephiterna lärde han dem: ”Det ska inte förekomma några ordstrider ibland er. … Den som har en stridslysten ande är inte av mig utan av djävulen, som är fader till stridigheter, och han hetsar människornas hjärtan till att strida i vrede, den ene med den andre.”5 När vi i vrede strider med varandra skrattar Satan, och himlens Gud gråter.6
Satan skrattar och Gud gråter av åtminstone två anledningar. För det första försvagar stridigheter vårt gemensamma vittnesbörd för världen om Jesus Kristus och den återlösning som vi får genom hans ”förtjänster och barmhärtighet och nåd”7. Frälsaren sa: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. … Om ni har kärlek till varandra ska alla förstå att ni är mina lärjungar.”8 Detsamma gäller det omvända – alla vet att vi inte är hans lärjungar när vi inte visar varandra kärlek. Hans verk i den sista tiden äventyras när det finns stridigheter eller fiendskap9 bland hans lärjungar.10 För det andra är stridigheter andligt ohälsosamt för oss som individer. Vi berövas frid, glädje och vila, och vår förmåga att känna Anden sätts på spel.
Jesus Kristus förklarade att hans lära inte var ”att hetsa människors hjärtan till vrede mot varandra, utan det är [hans] lära att sådant ska upphöra”11. Om jag är snar att ta illa upp eller bemöter andra åsikter genom att bli arg eller fördömande, ”misslyckas” jag med det andliga stresstestet. Det här misslyckade testet innebär inte att jag är hopplös. Snarare pekar det på att jag behöver förändras. Och det är bra att veta.
Efter Frälsarens besök på den amerikanska kontinenten var folket enat: ”Det fanns inga stridigheter i hela landet”.12 Tror ni att folket var enat för att de var likadana allihop, eller för att de inte hade olika åsikter? Det tvivlar jag på. I stället försvann stridigheter och fiendskap för att de satte sitt lärjungeskap till Frälsaren framför allt annat. Deras olikheter bleknade i jämförelse med deras gemensamma kärlek till Frälsaren, och de förenades som ”arvingar till Guds rike”13. Följden blev att ”det … inte [kunde] finnas något lyckligare folk … som skapats av Guds hand”14.
Enighet kräver ansträngning.15 Den frambringas när vi utvecklar Guds kärlek i våra hjärtan16 och fokuserar på vår eviga bestämmelse17. Vi enas genom vår gemensamma, främsta identitet som Guds barn18 och vår förpliktelse mot det återställda evangeliets sanningar. I sin tur frambringar vår kärlek till Gud och vårt lärjungeskap till Jesus Kristus äkta omsorg om andra. Vi värderar mångfalden i andras personligheter, perspektiv och talanger.19 Om vi inte kan sätta vårt lärjungeskap till Jesus Kristus framför personliga intressen och ståndpunkter bör vi ta en titt på våra prioriteringar och ändra på oss.
Vi är kanske benägna att säga: ”Självklart kan vi ha enighet – om du bara håller med mig!” Ett bättre sätt att närma sig saken är att fråga sig: ”Vad kan jag göra för att främja enighet? Hur kan mitt bemötande hjälpa den här personen att komma närmare Kristus? Vad kan jag göra för att dämpa stridigheter och skapa en anda av medkänsla och omsorg bland kyrkans medlemmar?”
När kristuslik kärlek genomsyrar våra liv20 hanterar vi meningsskiljaktigheter med saktmod, tålamod och välvilja21. Vi blir mindre upptagna av vår egen känslighet och mer lyhörda för vår nästas. Vi ”strävar efter att moderera och ena”22. Vi ägnar oss inte åt att ”döma över [andras] betänkligheter”, döma ut dem som vi inte håller med eller försöka få dem på fall.23 I stället förutsätter vi att de som vi inte håller med gör så gott de kan med sina upplevelser i livet.
Min hustru arbetade som jurist i över 20 år. Som advokat arbetade hon ofta med andra som uttryckligen förespråkade motsatta åsikter. Men hon lärde sig att uttrycka en annan åsikt utan att vara ohövlig eller arg. Hon kunde säga till motpartens ombud: ”Jag förstår att vi inte kommer att bli överens om den här saken. Jag gillar dig. Jag respekterar dina åsikter. Jag hoppas att du kan visa mig samma hövlighet.” Ofta ledde det till ömsesidig respekt och till och med vänskap trots meningsskiljaktigheter.
Till och med forna fiender kan enas i sitt lärjungeskap till Frälsaren.24 År 2006 närvarade jag vid invigningen av Helsingfors tempel för att hedra min far och mina farföräldrar som tidigt slöt sig till kyrkan i Finland. Finländarna, inklusive min far, hade i årtionden drömt om ett tempel i Finland. Vid den tidpunkten omfattade tempeldistriktet Finland, Estland, Lettland, Litauen, Belarus och Ryssland.
Under invigningen fick jag veta något förvånande. Den första dagen av vanlig tempelverksamhet hade vikts åt ryska medlemmar och deras tempelförrättningar. Det är svårt att förklara exakt hur förbluffande det här var. Ryssland och Finland hade under århundraden utkämpat många krig. Min far misstrodde och ogillade inte bara Ryssland utan alla ryssar. Han hade uttryckt sådana känslor med eftertryck och hans känslor var typiska för finländarnas fientlighet mot Ryssland. Han hade memorerat episka dikter som skildrade 1800-talets krig mellan Finland och Ryssland. Hans upplevelser under andra världskriget, när Finland och Ryssland återigen stred mot varandra, bidrog inte till att ändra hans åsikter.
Ett år före invigningen av Helsingfors tempel träffades tempelkommittén, som uteslutande bestod av finska medlemmar, för att diskutera planerna för invigningen. Under mötet påpekade någon att de ryska heliga skulle resa i flera dagar för att närvara vid invigningen och kanske skulle hoppas på att få ta emot sina tempelvälsignelser innan de återvände hem. Kommitténs ordförande, broder Sven Eklund, föreslog att finländarna kunde vänta lite till, att ryssarna kunde få bli de första medlemmarna att utföra tempelförrättningar i templet. Alla kommittémedlemmar höll med om det. Trofasta sista dagars heliga finländare väntade med sina tempelvälsignelser för att ge rum åt ryska heliga.
Områdespresidenten som närvarade på det tempelkommittémötet, äldste Dennis B. Neuenschwander, skrev senare: ”Aldrig har jag känt mig stoltare över finländarna än jag gjorde i det ögonblicket. Finlands problematiska historia med sin östra granne … och deras förtjusning över att [ett tempel] äntligen hade byggts på deras mark lades åt sidan. Detta att de tillät ryssarna att inträda i templet först [var] ett uttryck för kärlek och uppoffring.”25
När jag berättade om denna välvilja för min far, mjuknade hans hjärta och han grät – något man sällan såg denne stoiske finländare göra. Från det ögonblicket fram till sin död tre år senare uttryckte han aldrig mer några negativa känslor för Ryssland. Inspirerad av sina landsmäns exempel valde min far att sätta sitt lärjungeskap till Jesus Kristus framför alla andra hänsynstaganden. Finländarna blev inte mindre finska, ryssarna blev inte mindre ryska, ingen av grupperna övergav sin kultur, historia eller sina upplevelser för att slå fiendskap ur hågen. Det behövde de inte göra. I stället valde de att främst betänka sitt lärjungeskap till Jesus Kristus.26
Om de kan göra det kan vi det också. Vi kan ta med oss vårt arv, vår kultur och våra upplevelser till Jesu Kristi kyrka. Samuel försökte inte dölja sitt arv som lamanit27 och inte heller dolde Mormon sitt arv som nephit28. Men båda satte de sitt lärjungeskap till Frälsaren främst.
Om vi inte är ett är vi inte hans.29 Min uppmaning är att modigt sätta vår kärlek till Gud och lärjungeskapet till Frälsaren framför alla andra hänsynstaganden.30 Låt oss upprätthålla det förbund som medföljer vårt lärjungeskap – förbundet att vara ett.
Låt oss följa exemplet från heliga runt om i världen som framgångsrikt håller på att bli Kristi lärjungar. Vi kan förlita oss på Jesus Kristus, som ”är vår frid, han som har … rivit skiljemuren, [och genom sitt försoningsoffer,] fiendskapen”31. Vårt vittne om Jesus Kristus för världen blir då stärkt och vi håller oss andligt friska.32 Jag vittnar om att vi genom att ”sky stridighet” och bli ”samstämmiga med Herren i kärlek och förenade med honom i tro” får ta del av hans frid.33 I Jesu Kristi namn, amen.