”Äldste Patrick Kearon: Förberedd och kallad av Herren”, Liahona, maj 2024.
Nyligen kallade
Äldste Patrick Kearon: Förberedd och kallad av Herren
Herren har förberett äldste Kearon på unika sätt och välsignat honom med en mängd andliga gåvor som gör det möjligt för honom att välsigna andra i sitt heliga kall som ett särskilt vittne om ”Kristi namn i hela världen”.
En lördag flera år efter att ha kallats som generalauktoritetssjuttio var äldste Patrick Kearon och hans fru Jennifer på väg in i en affär när äldste W. Rolfe Kerr och hans fru Janeil var på väg därifrån. De pratade en kort stund och sedan gick paret Kerr till sin bil.
Nästan omedelbart kom en man fram till äldste Kearon och frågade honom ivrigt: ”Var det en generalauktoritet du pratade med?” Äldste Kearon svarade: ”Ja. Det var äldste W. Rolfe Kerr i de sjuttios kvorum.”1 Mannen nickade, tittade rakt på äldste Kearon utan att känna igen honom och sa: ”Man kan alltid känna igen en generalauktoritet, eller hur?” Sedan skyndade mannen iväg.
”Jag älskar den berättelsen, för den representerar hur jag känner”, säger äldste Kearon med ett leende. ”Jag skulle kunna ha samma upplevelse i dag, och den mannen skulle ändå förmodligen inte känna igen mig som generalauktoritet i en folkmassa.”
Äldste Kearons självironiska humor och ödmjukhet gör att de som känner honom eller har haft förmånen att tjäna med honom älskar honom. Äldste Kearon kallades och ordinerades till medlem i de tolv apostlarnas kvorum den 7 december 2023 och vet att hans nya kall handlar mindre om honom än om Herrens pågående verk.
”Vi får alla vara en del av hans verk”, säger han, ”och försöka hjälpa människor att känna hans ljus och hans kärlek och hans omsorg. Det han vill att vi ska göra som medlemmar i hans kyrka är att välsigna andra.”
Herren har förberett äldste Kearon på unika sätt och välsignat honom med en mängd andliga gåvor som gör det möjligt för honom att välsigna andra i hans heliga kall som ett särskilt vittne om ”Kristi namn i hela världen” (Läran och förbunden 107:23). Äldste Kearon, som omvändes till kyrkan som 26-åring och den enda medlemmen i kyrkan av sina syskon, är en man med djup empati som vet hur man lyssnar på, får kontakt med och tröstar Guds barn. Han har en kärleksfull natur och finner glädje i tjänande. Berörd av ömma upplevelser och förlusten av närstående vittnar han om att Frälsaren Jesus Kristus, genom sin försoning, erbjuder helande balsam och en dag gör så att allt blir rätt.
Äldste Kearon är en äkta lärjunge till Jesus Kristus som litar på Herren. Han är en ledare som är lätt att följa eftersom han är hängiven att följa Frälsaren och att leda människor till honom.
”Herren”, säger president Jeffrey R. Holland, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, ”har lett Patrick till den position han nu innehar.”
Kärleksfulla, hängivna föräldrar
Patrick Kearon föddes i Carlisle i Cumbria i norra England den 18 juli 1961 som son till Paddy och Patricia Kearon. När hans föräldrar träffades tjänade de i den brittiska försvarsmakten under andra världskriget – hans mor som sjuksköterska i Indien och Burma och hans far i brittiska flygvapnet, utplacerad i Frankrike, Nordafrika, Sicilien och Italien.
Äldste Kearon minns sina föräldrar Paddy och Patricia för deras exemplariska liv av hängivenhet, tjänande och uppoffringar.
Även om de inte var kyrkligt aktiva var de hängivna familjen, tjänade och gjorde uppoffringar som gjorde ett bestående intryck på Patrick, det yngsta av parets fem barn. Han minns Pat som en kärleksfull, ”enastående mor”, milt vägledande, mest genom exempel, och aldrig kritisk mot någon. Hon var generös, stabil och anmärkningsvärt balanserad. Och han minns Paddy för ”hans energi, vänlighet och oemotståndliga värme, hans kärlek till … Arabiens torra öknar [och] Englands och Irlands frodiga böljande kullar och hans passion för skyarna, solskenet och havet. Jag kan tydligt se hans prägel på min egen längtan efter att vara utomhus, ute i den friska luften och i solskenet.”2
Efter sin tjänstgöring inom RAF började äldste Kearons far arbeta som försvarsentreprenör i Saudiarabien. Patrick lärde sig som sjuårig pojke något viktigt där om lydnad, något som minnesvärt återgavs i hans första generalkonferenstal som generalauktoritet. Han struntade i föräldrarnas instruktioner om att ha skor på sig under en campingtur i öknen och gick på upptäcktsfärd i ”flip-flops” och blev stucken av en skorpion i fotvalvet.3
Patrick Kearon som pojke i Saudiarabien.
Tre år senare befann sig unge Patrick på internatskola hemma i England och saknade sina föräldrar oerhört, en saknad och ensamhet som bara dämpades av deras uppmuntrande brev.
”Harry Potter hade det definitivt lätt på Hogwarts i jämförelse. Det var tufft”, säger han om internatskolan. ”Jag åkte bara hem på julen, påsken och sommaren. Jag gjorde små kalendrar på pappersark, drog ett streck över varje dag och räknade ner dagarna tills jag kunde återvända till min familj.
Några år senare, när Patrick gick på sin andra internatskola i England, blåste en kraftig storm in från Irländska sjön. Den resulterande stormvågen översvämmade 5 000 bostäder i området runt omkring. Patrick och hans klasskamrater fick i uppdrag att hjälpa till med den massiva uppröjningen.
”Jag minns fortfarande de tunga, dyngsura mattorna och stanken av allt”, säger han. ”Men jag minns att jag ansträngde mig och fick arbetet gjort med mina skolkamrater. Och jag minns människorna och deras tacksamhet.”
Den upplevelsen var kanske Patricks första inblick i de ömsesidiga välsignelserna av att tjäna och ta emot tjänande. Senare insåg han att hans känslor av osäkerhet i tonåren hade lämnat honom ”medan jag engagerade mig i arbetet att hjälpa våra grannar”.4
Efter high school återvände Patrick till Saudiarabien, där han började utbilda sig inom företagsledningen för ett multinationellt mat- och dryckföretag. Den erfarenheten inledde hans arbete inom flera olika områden och han avslutade den så småningom som kommunikationskonsult i England med syster Kearon.
”Min värld vändes upp och ner”
När Patrick var 19 år förlorade han sin far och svåger i en tragisk bilolycka i Saudiarabien. ”Min värld vändes upp och ner av förlusten”, säger han. Hans fars vägledande hand, kärleksfulla uppmuntran och glada syn på världen var borta. Förlorad i sorg och tomhet under en tid återvände Patrick hem till England med sin mor men återvände så småningom till sitt arbete i Saudiarabien.
”Jag hade alla möjliga värdefulla möjligheter att lära och växa och se hur företag fungerade”, säger han. Han var särskilt tacksam för ”en underbar chef som coachade och vägledde mig och blev en kär vän. Han var en av flera fadersfigurer som jag har välsignats med sedan min fars död.”
Senare, när Patrick arbetade hemma i London, träffade han några medlemmar i kyrkan.
”De var stora föredömen när det gällde vår tro”, minns han. ”En av dem var från Kalifornien och jag åkte och bodde hos den familjen medan jag arbetade där.”
Den upplevelsen gav Patrick en underbar grund till att förstå kyrkan. Han berördes av glädjen som familjen fann i tjänande, men han hade många frågor om kyrkans lära och trosuppfattningar. Två år senare träffade han några ”imponerande missionärer” på gatorna hemma i London. Efter att ha pratat om evangeliet med missionärerna i flera månader och fått veta att han inte gick framåt mot dop, frågade de honom om han ville ha en välsignelse.
”Jag gick med på att få en välsignelse av en äldre missionär som jag kände”, minns han. ”Känslan jag fick under den välsignelsen var ett avgörande ögonblick i min omvändelse. Det var en absolut obestridlig känsla av ljus, glädje och frid som inga ord kan beskriva. Orden i välsignelsen visade sig vara inspirerade och definitivt förutseende.”
Den upplevelsen, tillsammans med ”ett antal andra saker i mina framsteg mot dopet”, ledde Patrick till ett vittnesbörd om Frälsaren och hans återställda kyrka. Några månader senare, på julafton 1987, döptes han som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Till dem som söker ett vittnesbörd säger äldste Kearon: ”Välj tro och svara på uppmaningen i Alma 32. Följ dina andliga känslor. De vägleder dig, och du kommer att få veta.”
”En källa till styrka”
Två år efter sitt dop gick Patrick i en församling för unga ensamstående vuxna i London när han träffade Jennifer Hulme, en elev från Brigham Young University från Saratoga i Kalifornien. Jennifer hade kommit till London i sex månader för att studera konsthistoria och engelsk litteratur. Hon var yngst av åtta barn och hade vuxit upp i kyrkan.
Nästan omedelbart blev hon intresserad av Patrick.
”När jag såg honom umgås med andra i församlingen såg jag hur han behandlade dem”, säger Jennifer om Patrick. ”Oavsett om det var en ny medlem, en återvändande medlem, någon som hade det svårt eller någon som var en nära vän, behandlade han alla med samma slags äkta kärlek och intresse. Det var den egenskapen som först och främst drog mig till honom. Det är en egenskap som jag har sett honom utveckla och som Gud har använt på ett bra sätt under de 33 år vi har varit gifta.”
Äldste och syster Kearons kärlek till och respekt för varandra gör att de kan arbeta enade i tro.
Efter uppvaktningen gifte sig paret i Oaklands tempel i Kalifornien i januari 1991. De fostrade sedan sin familj i England i 19 år tills äldste Kearon kallades som generalauktoritetssjuttio 2010 efter att ha verkat i flera ledarskapsämbeten, bland annat som stavspresident och områdessjuttio. Han verkade som seniorpresident för de sjuttios kvorum när han kallades till de tolv apostlarnas kvorum.
Äldste Kearon säger att hans fru är en trofast lärjunge som känner till sin sanna identitet. ”Hon lever ett lyckligt, positivt, konstruktivt, hjälpsamt och glädjefyllt liv, med Frälsaren i centrum av allt. Hon har varit en källa till styrka och en enorm välsignelse för mig sedan vi träffades.”
Susannah, den andra av parets tre döttrar, säger att hennes mamma älskar att ge av sig själv: ”Hon är full av liv och ljus och har en passion för evangeliet.” Och liksom sin far är hennes mor en ”utmärkt lyssnare”.
Susannah och hennes systrar säger att deras föräldrars kärlek till och respekt för varandra gör att de kan arbeta enigt i tro mot gemensamma mål. De lyssnar på varandra och respekterar och uppskattar varandras tankar och åsikter.
Emma, parets yngsta dotter, säger att föräldrarnas harmoniska relation och uppenbara kärlek till sina barn ”har skapat en mycket glad och trygg hemmiljö”.
Lizzie Kearon Staheli, den äldsta, säger om sin far: ”Pappa ser människor med kristuslika ögon. Han är alltid angelägen om att uppmuntra och stärka människor. Han ser potentialen hos alla, oavsett deras omständigheter.”
Emma tillägger: ”Han är full av tro och älskar den glädje som evangeliet ger honom. Efter att ha funnit det återställda evangeliet som vuxen uppskattar han den skillnad det gör i ens liv som en källa till ljus och glädje.”
Äldste Kearon kallar sina döttrar – Lizzie (på bilden med maken Jonathan), Susanna och Emma – ”det vackraste ljuset i våra liv, våra största skatter”.
Jean B. Bingham, tidigare generalpresident för Hjälpföreningen, beskriver äldste Kearon som lugn under press. Hon minns ett tillfälle när hon, äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum, äldste Kearon och andra befann sig strandsatta utomlands vid ett politiskt uppror. Under äldste Bednars ledning tillbringade äldste Kearon timmar på en satellittelefon i samarbete med lokala ämbetsmän och representanter för kyrkan för att hitta ett sätt för dem att komma därifrån.
”Hans lugna natur, fokuserade ansträngningar och inspirerade insikter skapade en lösning som gjorde det möjligt för oss att tryggt resa därifrån”, säger syster Bingham.
I december 2021 chockades familjen när de fick veta att syster Kearon hade diagnostiserats med bröstcancer.
”Jag trodde aldrig att cancer skulle drabba mig eller oss”, säger syster Kearon. Hon kallade behandlingen som följde extremt svår, men Frälsaren var hennes källa till styrka genom allt. ”Jag går fortfarande på kemoterapi, men jag är tacksam över att kunna säga att jag är cancerfri så vitt läkarna kan bedöma.”
Äldste Kearon säger: ”Jen har varit ståndaktig och oklanderligt trofast genom allt detta. Vi tackar varje dag för hennes hälsa, och vi tackar för den utomordentliga vård hon fått.”
Som med andra prövningar som hon och hennes man har upplevt, säger syster Kearon: ”Livet ger oss sådant som vi helt enkelt inte vill göra. Vi tycker inte om det. Vi bad inte om det. Men vi måste möta det ändå. Det bästa sättet att hantera sådant som helt enkelt är svårt är att vända sig till Herren och be om hans styrka, att tro på Jesus Kristus och på hans nåd och makt. För länge sedan lärde jag mig mycket om hur Frälsaren bistår oss i våra djupaste, mörkaste stunder.”
Äldste och syster Kearon fick den heliga kunskapen efter att deras första barn Sean hade fötts.
”Jesu Kristi försonings klippa”
Under syster Kearons första graviditet fick paret tidigt veta via ultraljudsundersökningar att deras lille pojke hade ”en allvarlig hjärtavvikelse, ett livshotande tillstånd”, säger äldste Kearon. ”Vi tillbringade resten av graviditeten med att hitta de bästa läkarna, kardiologerna och hjärtkirurgerna som var utrustade för hantera just hans problem. Vi hittade ett förstklassigt team i London och de var övertygade om att de kunde lösa problemet.”
Kirurger opererade Sean när han var 19 dagar gammal. Operationen var lång och mödosam. Efteråt, säger äldste Kearon, ”kunde Seans lilla hjärta inte börja slå igen. Så vi förlorade honom. Hans död var oerhört smärtsam. Det här var inte resultatet vi hade fastat för, bett om och vädjat om, men vi visste att himlens hand var i den upplevelsen.”
Syster Kearon säger: ”Gud ledde oss genom de där månaderna av graviditet och vår sons vackra, korta liv på ett sätt som gjorde att vi slutligen visste att vi hade gjort allt vi kunde för honom. Det var en oerhörd tröst.”
Helande kom genom en ökad förståelse av Frälsarens försoning och uppståndelse som syster Kearon fick genom att ingående studera 1 Nephi och 2 Nephi. ”I sorgen över förlusten kändes det som om jag snurrade runt i ett svart hål”, säger hon. ”Och ändå hejdades mitt fria fall gång på gång av Jesu Kristi försonings klippa – eftersom den är verklig. Hans nåd, hans levande verklighet, gör även de smärtsammaste förlusterna uthärdliga och hoppfulla.”
Läkedomen kom från att parets tre döttrar föddes. ”De förde med sig läkedom”, säger äldste Kearon. ”De är det vackraste ljuset i våra liv, våra största skatter.”
Läkedom kom genom inspirerade ledare i kyrkan, bland annat ett generalkonferenstal av äldste Lance B. Wickman,5 där äldste Wickman berättade om smärtan av att vandra runt i övergivna sjukhuskorridorer när hans egen lille pojke låg döende i en barnsjukdom. ”Äldste Wickman lär att ’tro är att se’ och att tro är att lita på Herren”, säger äldste Kearon. ”Hans tal var enormt värdefullt för mig eftersom han hade en tydlig förståelse vad gäller en sådan upplevelse. Detta förstärktes av de många gånger jag läste det och lyssnade på det.”
Och helande kom av att de i sin förlust betjänade andra – oavsett om de var flyktingar i Europa,6 offer för övergrepp eller förtryck,7 eller andra ledare i kyrkan, som äldste Paul V. Johnson i presidentskapet för de sjuttios kvorum, som hade förlorat en dotter i cancer två månader innan han följde äldste Kearon in i presidentskapet för området Europa 2015.
”Han och syster Kearon var underbara när de hjälpte oss under den tiden av sorg och läkedom”, säger äldste Johnson. ”De var så lyhörda för vår situation. Jag har alltid älskat dem för det.”
Sådan är lärjungeskapets väg. Vi bär varandras bördor. Vi sörjer med dem som sörjer. Vi tröstar dem som står i behov av tröst. Och vi står som vittnen om Gud – och de eviga löftena om glädjerika återföreningar som möjliggörs genom Jesu Kristi försoning. (Se Mosiah 18:8–9.)
Äldste Kearon hälsar på medlemmar i området Europa Öst.
När vi sedan utsätts för prövningar får vi den helande kärleken och tjänandets balsam tillbaka. Som en Herren Jesu Kristi apostel är äldste Kearon beredd att berätta för hela världen om evangeliets budskap om hopp, helande och frid.
”Varför drabbas vi av svåra prövningar?” frågar äldste Kearon. ”Därför att vi kommer till jorden för att lära, för att växa, för att bli heliggjorda och för att älska och lita på vår Fader i himlen och vår Frälsare. För tillfället kan vi inte se dem, och de kan inte hålla om oss. Men välsignelserna som kommer genom Frälsarens försoning är oändliga – oändliga!”