Tillflykt undan stormen
Äldste Patrick Kearon
i de sjuttios kvorum
Denna tid avgör inte vilka flyktingarna är, men vårt bemötande avgör delvis vilka vi är.
”Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig.
Jag var naken och ni klädde mig. …
Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”1
Det finns omkring 60 miljoner flyktingar i världen i dag, vilket betyder att ”1 person av 122 … har tvingats fly från sina hem”,2 och hälften av dessa är barn3. Det är förfärligt att tänka på detta stora antal och reflektera över vad det innebär för varje enskild flyktings liv. Mitt nuvarande uppdrag är i Europa, dit en och en kvarts miljon av dessa flyktingar har kommit under det senaste året från krigshärjade delar av Mellanöstern och Afrika.4 Vi ser många av dem komma med bara de kläder de har på sig och det de kan bära i en liten väska. En stor del av dem är välutbildade och alla har tvingats överge hem, skola och arbete.
Under ledning av första presidentskapet samarbetar kyrkan med 75 organisationer i 17 europeiska länder. Dessa organisationer är allt ifrån stora internationella institutioner till små lokala initiativ, från statliga organisationer till trosbaserade och sekulära välgörenhetsorganisationer. Vi har förmånen att samarbeta med och lära oss av andra som har arbetat med flyktingar runt om i världen i många år.
Som medlemmar i kyrkan, som ett folk, behöver vi inte gå särskilt långt tillbaka i vår historia för att hitta tillfällen när vi själva var flyktingar som våldsamt drevs bort från hem och gårdar gång på gång. Förra helgen när syster Burton talade om flyktingar bad hon kyrkans systrar att tänka: ”Tänk om deras berättelse hade varit min berättelse?”5 Deras berättelse är vår berättelse, för inte alltför länge sedan.
Just nu pågår synnerligen laddade debatter i regeringar och samhällen om hur man definierar en flykting och vad som bör göras för att hjälpa flyktingarna. Mina ord är inte på något sätt menade att vara en del av den hätska diskussionen eller en kommentar till invandringspolitiken. Jag vill fokusera på de människor som har drivits bort från sina hem och hemländer på grund av krig som de inte haft del i att börja.
Frälsaren vet hur det känns att vara flykting – han var själv en. Som litet barn flydde Jesus och hans familj till Egypten för att undkomma Herodes mordiska svärd. Flera gånger under sin verksamhet fann Jesus sig hotad och i livsfara, innan han till sist underkastade sig de onda mäns planer vilka planerade hans död. Kanske är det därför än mer obegripligt för oss att han gång på gång lärde oss att älska varandra, att älska på hans sätt, att älska vår nästa som oss själva. I sanning, ”att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd … det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern”,6 liksom att ”se till de fattiga och behövande och ge dem lindring så att de inte lider”.7
Det har varit inspirerande att se vad kyrkans medlemmar från hela världen generöst har donerat för att hjälpa dessa personer och familjer som har förlorat så mycket. Särskilt i Europa har jag sett hur många av kyrkans medlemmar upplevt ett glatt uppvaknande och har berikats själsligen när de följt sin djupa, medfödda önskan att räcka ut handen och tjäna dem som är i sådan extrem nöd runt omkring dem. Kyrkan har ordnat med tak över huvudet och läkarvård. Stavar och missioner har packat tusentals hygienpaket. Andra stavar har ordnat med mat och vatten, kläder, vattentäta jackor, cyklar, böcker, ryggsäckar, läsglasögon och mycket mer.
Människor från Skottland till Sicilien har tagit på sig varje tänkbar roll. Läkare och sjuksköterskor har arbetat som volontärer där flyktingarna ankommer genomvåta, iskalla och ofta traumatiserade av sin båtresa. När flyktingar anpassar sig till sina nya omständigheter hjälper lokala medlemmar dem att lära sig språket i sitt värdland, medan andra muntrar upp både barn och vuxna genom att ordna med leksaker, konstnärsmaterial, musik och lek. Vissa tar med sig donerat garn, stickor och virknålar och lär ut dessa hantverk till lokala flyktingar, både gamla och unga.
Erfarna medlemmar i kyrkan som har gett år av tjänande och ledarskap intygar att när de hjälpt de här människorna som är i så omedelbar nöd, har det gett dem den rikaste, mest meningsfulla upplevelsen i deras tjänande hittills.
Vi måste se de här situationerna för att kunna förstå dem. På vintern mötte jag, bland många andra, en gravid kvinna från Syrien i ett tillfälligt flyktingläger, som desperat försökte få veta säkert att hon inte behövde föda sitt barn på det kalla golvet i den stora lokalen där hon inhystes. Hemma i Syrien hade hon varit professor på universitetet. Och i Grekland talade jag med en familj som fortfarande var våta, darrande och rädda efter sin resa i en liten gummibåt från Turkiet. Efter att ha sett in i deras ögon och hört deras berättelser, både om den terror de flydde från och deras farofyllda resa för att finna en tillflykt, blir jag aldrig mer densamme.
En stor mängd hängivna hjälparbetare, många av dem volontärer, ger omsorg och bistånd. Jag såg med egna ögon hur en medlem i kyrkan i flera månader arbetade nätterna igenom för att möta de mest akuta behoven hos dem som kom från Turkiet till Grekland. Bland allt annat hon gjorde gav hon första hjälpen till dem som var i akut behov av sjukvård, hon såg till att kvinnor och barn som reste ensamma togs om hand, hon omfamnade dem som hade förlorat närstående på vägen och gjorde sitt bästa för att fördela begränsade resurser för att möta obegränsade behov. Som så många andra har hon bokstavligt talat varit en hjälpande ängel, vars gärningar inte glöms bort av dem som hon tog hand om, inte heller av Herren, vars ärende hon gick.
Alla som har gett av sig själva för att lindra lidandet runt omkring dem liknar Almas folk: ”Och på så sätt avvisade de under sina gynnsamma omständigheter ingen som var naken eller som var hungrig eller som var törstig eller som var sjuk eller som inte hade fått näring … varför de var frikostiga mot alla, både gammal och ung, både träl och fri, både man och kvinna, såväl utanför kyrkan som inom kyrkan, och de hade inte anseende till person när det gällde de behövande.”8
Vi måste se till att nyheter om flyktingarnas svåra situationer inte blir något alldagligt när den första chocken har lagt sig, trots att krigen fortsätter och familjerna fortsätter att komma. Miljontals flyktingar runt om i världen, vars berättelser inte längre bevakas av nyhetsbyråer, är fortfarande i desperat behov av hjälp.
Om du frågar dig ”Vad kan jag göra?” så låt mig först påminna dig om att vi inte bör tjäna på bekostnad av våra familjer eller andra åtaganden,9 inte heller bör vi förvänta oss att våra ledare ska organisera projekt åt oss. Men som ungdomar, män, kvinnor och familjer kan vi förena oss i detta storartade humanitära arbete.
Som svar till första presidentskapets uppmaning att kristuslikt tjäna flyktingar runt om i världen,10 har generalpresidentskapen för Hjälpföreningen, Unga kvinnor och Primärföreningen organiserat hjälpinsatsen ”Jag var främling”. Syster Burton presenterade den för kyrkans kvinnor förra helgen under kvinnornas allmänna möte. Det finns flera goda idéer, resurser och förslag på hur man kan hjälpa till på IWasAStranger.lds.org.
Börja på knä i bön. Försök sedan att tänka på något som du kan göra lokalt, i ditt eget närområde, där du finner människor som behöver hjälp att anpassa sig till sina nya omständigheter. Slutmålet är att de ska kunna återgå till ett verksamt och oberoende liv.
Möjligheterna för oss att hjälpa till och vara en vän är oändliga. Du skulle kunna hjälpa bofasta flyktingar lära sig värdlandets språk, utveckla sin kompetens eller öva på arbetsintervjuer. Du kunde erbjuda dig att vara mentor för en familj eller en ensamstående mamma medan de anpassar sig till en främmande kultur, bara genom något så enkelt som att följa med dem till mataffären eller skolan. En del församlingar och stavar samarbetar redan med befintliga pålitliga organisationer. Och utifrån dina omständigheter kan du bidra till kyrkans enastående humanitära verksamhet.
Därutöver kan var och en av oss öka vår medvetenhet om de världshändelser som driver dessa familjer från deras hem. Vi måste ta ställning mot intolerans och förespråka respekt och förståelse mellan olika kulturer och traditioner. Att möta flyktingfamiljer och höra deras berättelser med dina egna öron, och inte från en skärm eller tidning, kommer att förändra dig. Äkta vänskapsband kommer att utvecklas och främja medkänsla och lyckad integration.
Herren har befallt oss att Sions stavar ska vara ett ”försvar” och ”en tillflykt undan stormen”11. Vi har funnit vår tillflykt. Låt oss komma ut från våra trygga platser och av vårt överflöd ge dem hopp om en ljusare framtid, tro på Gud och våra medmänniskor och en kärlek som ser bortom kulturella och ideologiska skillnader till den fantastiska sanningen att vi alla är barn till vår himmelske Fader.
”Ty den Ande som Gud har gett oss gör oss inte modlösa, utan är kraftens och kärlekens … Ande.”12
Att vara flykting kan innebära en avgörande förändring i en persons liv, men att vara flykting är inte det som avgör vilka de är. Som för otaliga andra före dem kommer detta att bestå under en period – förhoppningsvis en kort period – i deras liv. Några av dem blir i framtiden nobelpristagare, tjänstemän, läkare, forskare, musiker, konstnärer, religiösa ledare eller bidrar på andra sätt. Faktum är att många av dem redan var dessa saker innan de förlorade allt. Denna korta tid avgör inte vilka de är, men vårt bemötande avgör delvis vilka vi är.
”Amen säger jag er: Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.”13 I Jesu Kristi namn, amen.
För ytterligare information, se IWasAStranger.lds.org och mormonchannel.org/blog/post/40-ways-to-help-refugees-in-your-community.