Till undsättning: Vi klarar det!
Äldste Mervyn B. Arnold
i de sjuttios kvorum
Herren har gett oss alla de verktyg som behövs för att vi ska kunna undsätta våra mindre aktiva vänner och icke medlemmar.
Frälsaren förstod helt klart sitt uppdrag att undsätta vår himmelske Faders barn, för han förkunnade:
”Människosonen har kommit för att frälsa det som var förlorat. …
Så är det inte heller er himmelske Faders vilja att någon enda av dessa små skall gå förlorad.”1
Min änglalika mor Jasmine Bennion Arnold förstod tydligt sin roll i undsättningen av vår himmelske Faders skadade eller vilsna får, däribland hennes egna barn och barnbarn. Vilken förunderlig roll far- och morföräldrar kan spela i sina barnbarns liv.
Mamma fick ofta i uppgift att undervisa dem som hade svag tro, mindre aktiva och familjer med någon som inte var medlem. Men hennes flock omfattade också andra som ingen gett henne i uppdrag att besöka. Oftast skedde besöken oftare än en gång i månaden när hon i tysthet lyssnade, hjälpte sjuka och gav kärleksfull uppmuntran. Under sina sista månader i livet var mamma bunden vid hemmet, så hon skrev brev till dem i timmar och uttryckte sin kärlek, bar sitt vittnesbörd och uppmuntrade dem som kom på besök.
I vår strävan att undsätta ger Gud oss kraft, uppmuntran och välsignelser. När han befallde Mose att undsätta Israels barn var Mose rädd, liksom många av oss är rädda. Mose ursäktade sig med orden: ”Jag är ingen talför man. … Jag är trög att tala och har en trög tunga.”2
Herren försäkrade Mose:
”Vem har givit människan munnen … Är det inte jag, Herren?
Gå nu! Jag skall vara med din mun och lära dig vad du skall säga.”3
Han sa alltså till Mose: ”Du klarar det!” Och, vet ni, det gör vi också!
Låt mig lyfta fram fyra principer som kan hjälpa oss att undsätta.
Princip 1: Vi får inte dröja med att komma till undsättning
Äldste Alejandro Patanía, före detta områdessjuttio, berättar om sin yngre bror Daniel som seglade ut för att fiska med sin besättning. Efter ett tag fick Daniel en enträgen varning om att en större storm snabbt närmade sig. Daniel och hans besättning begav sig genast mot hamnen.
När stormen tilltog strejkade motorn för en fiskebåt i närheten. Daniels besättning krokade fast en lina vid den skadade båten och började bogsera den mot säkerhet. De kallade på hjälp via radio, medvetna om att de i den tilltagande stormen behövde omedelbar hjälp.
Medan nära och kära ängsligt väntade sammanträdde representanter för kustbevakningen, fiskarförbundet och flottan för att bestämma den bästa strategin för undsättningen. Några ville ge sig av genast, men tillsades att vänta på planeringen. Medan de som var ute i stormen vädjade om hjälp, fortsatte representanterna mötet och försökte enas om rätt tillvägagångssätt och plan.
När en räddningspatrull till sist organiserats kom en sista desperat vädjan. Den rasande stormen hade slitit av repet mellan de två båtarna och Daniels besättning var på väg tillbaka för att se om de kunde rädda sina fiskarkolleger. Till sist sjönk båda båtarna, och deras besättningar, däribland äldste Patanías bror Daniel, omkom.
Äldste Patanía jämförde den här tragedin med Herrens uppmaning, när han sa: ”De svaga stärkte ni inte, … de som drivit vilse förde ni inte tillbaka, de förlorade sökte ni inte upp, … och [jag] skall utkräva mina får ur [er] hand.”4
Äldste Patanía sa att även om vi måste vara organiserade i våra råd, kvorum, biorganisationer och även personligen, får vi inte skjuta upp undsättningen. Ibland går det veckor medan vi pratar om hur vi ska hjälpa familjer eller enskilda som behöver särskild hjälp. Vi överlägger hur vi ska besöka dem och vilken strategi vi ska använda. Under tiden fortsätter våra vilsna bröder och våra systrar att behöva hjälp, och ibland till och med ropa på och vädja om hjälp. Vi får inte dröja.
Princip 2: Vi får aldrig ge upp
President Thomas S. Monson, som utsänt kallelsen att undsätta, sa: ”Våra medlemmar behöver påminnas om att det aldrig är försent när det gäller mindre aktiva medlemmar … som kanske anses som hopplösa fall.”5
Liksom för många av er har jag berättat om evangeliet för några som snabbt blir döpta eller aktiverade, medan andra – som min vän Tim som inte är medlem och hans fru Charlene som är inaktiv – tar mycket längre tid.
I över 25 år talade jag med Tim om evangeliet och tog med Tim och Charlene till öppet hus i flera tempel. Andra hjälpte till med undsättandet, men Tim tackade nej till alla inbjudningar att träffa missionärerna.
En helg var jag utsedd att presidera vid en stavskonferens. Jag hade bett stavspresidenten att fasta och be om vem vi skulle besöka. Jag blev lite chockad när han gav mig namnet på min vän Tim. När Tims biskop, stavspresidenten och jag knackade på dörren, öppnade Tim, såg på mig, såg på biskopen och sa sedan: ”Biskopen, jag trodde du skulle ta med dig någon speciell!”
Sedan skrattade han och sa: ”Kom in, Merv.” Ett under skedde den dagen. Tim är nu döpt, och han och Charlene är beseglade i templet. Vi får aldrig ge upp.
Princip 3: Hur stor blir inte er glädje om ni för en enda själ till Kristus
För många år sedan under en generalkonferens talade jag om hur José de Souza Marques förstod Frälsarens ord: ”Om någon bland er är stark i Anden, låt honom då ta med sig den som är svag, så att … även han kan bli stark.”6
Broder Marques kunde namnet på varje får i sitt prästkvorum och märkte att Fernando saknades. Han jagade Fernando i hans hem och sökte honom sedan i en väns hem. Han till och med gick ner till stranden.
Till slut hittade han Fernando som surfade på vågorna. Han tvekade inte tills båten sjönk, så som skedde i Daniels fall. Han gick genast ner i vattnet för att rädda sitt förlorade får och förde hem honom med glädje.7
Han såg sedan till, genom ständigt tjänande, att Fernando aldrig mer lämnade fållan.8
Låt mig uppdatera er om vad som hänt sedan Fernando undsattes och dela med er den glädje som kommer av att rädda bara ett enda får. Fernando vigdes till sin älskade Maria i templet. De har nu fem barn och tretton barnbarn, och alla är aktiva i kyrkan. Många andra släktingar och deras familjer har också blivit medlemmar. Tillsammans har de sänt in tusentals namn på förfäder för att ta emot templets förrättningar, och välsignelserna fortsätter komma.
Fernando är nu biskop för tredje gången, och han fortsätter undsätta, på samma sätt som han själv blev undsatt. Nyligen berättade han: ”I vår församling har vi 32 aktiva unga män i aronska prästadömet, av vilka 21 räddades under de senaste 18 månaderna.” Som enskilda, familjer, kvorum, biorganisationer samt hem- och besökslärare, kan vi klara det!
Princip 4: Oavsett ålder är vi alla kallade till undsättning
President Henry B. Eyring har sagt: ”Oavsett ålder, förmåga, ämbete i kyrkan eller geografisk belägenhet är vi ett i vår kallelse att hjälpa [Frälsaren] med hans skörd av själar tills han kommer tillbaka.”9
Varje dag lyder fler och fler av våra barn, våra ungdomar, våra unga ensamstående vuxna och våra vuxna medlemmar i alla åldrar Frälsarens kallelse att komma till undsättning. Tack för allt ni gör! Låt mig ge några exempel:
Amy som är sju år, bjöd in sin vän Arianna och hennes familj till Primärs årliga medverkan på sakramentsmötet. Några månader senare döptes Arianna och hennes familj.
Allan, en ung ensamstående vuxen, kände sig inspirerad att dela kyrkans videor, Mormon Messages, och skriftställen med alla sina vänner på sociala medier.
Syster Reeves började berätta om evangeliet för alla telefonförsäljare som ringde.
James bjöd sin vän Shane till sin dotters dop.
Spencer sände sin mindre aktiva syster en länk till president Russell M. Nelsons konferenstal och rapporterade sedan: ”Hon läste talet och ett fönster öppnades.”
Herren har gett oss alla de verktyg som behövs för att vi ska kunna undsätta våra mindre aktiva vänner och icke medlemmar. Vi kan alla göra det!
Jag inbjuder er alla att lyda Frälsarens kallelse att komma till undsättning. Vi klarar det!
Jag vittnar högtidligt om att jag vet att Jesus är den gode herden, att han älskar oss och att han välsignar oss när vi kommer till undsättning. Jag vet att han lever. Jag vet det. I Jesu Kristi namn. Amen.