”Jag var främling”
Linda K. Burton
Hjälpföreningens generalpresident
Bestäm under bön vad ni kan göra – utifrån er egen tid och era omständigheter – för att hjälpa de flyktingar som bor i era grannskap och närområden.
Dagen när Hjälpföreningen organiserades sa Emma Smith: ”Vi ska göra något extraordinärt. … Vi förväntar oss enastående möjligheter och angelägna kall.”1 Dessa angelägna kall och enastående möjligheter förekom ofta då – liksom nu.
En sådan kallelse kom under generalkonferensen i oktober 1856 när president Brigham Young berättade för församlingen att handkärrepionjärerna fortfarande var på väg, och det var sent på hösten. Han sa: ”Er tro, religion och religiösa bekännelse kommer aldrig att frälsa en enda av er in i Guds celestiala rike, såvida ni inte tillämpar just dessa principer som jag nu undervisar er om. Ge er av och hämta dem som är där ute på slätten och utför noga det vi kallar det timliga. … Annars är er tro inte till någon nytta.”2
Vi minns med tacksam beundran de män som gav sig iväg för att rädda de nödställda medlemmarna. Men vad gjorde systrarna?
”Syster [Lucy Meserve] Smith skrev … att efter president Youngs uppmaning skred de närvarande till handling … Kvinnorna tog … ’av sig sina underkjolar [som enligt den tidens sed var stora och varma], strumpor och allt de kunde avvara [där i gamla Tabernaklet] och lade det i en hög på vagnarna som skulle till de heliga uppe i bergen’.”3
Flera veckor senare samlade president Brigham Young de heliga igen i gamla Tabernaklet när räddarna och handkärrekompanierna närmade sig Salt Lake City. Med stor iver bad han de heliga – särskilt systrarna – att ta hand om de lidande, ge dem mat och ta emot dem. Han sa: ”Ni kommer att finna några som har förfrusit fötterna upp till anklarna. Några har frostskador upp till knäna och några har förfrusit händerna. … Vi vill att ni tar emot dem som om de vore era egna barn, och att ni känner så för dem.”4
Lucy Meserve Smith skrev vidare:
”Vi gjorde allt vi kunde, med hjälp av de goda bröderna och systrarna, för att trösta de nödställda. … De hade förfrusit händer och fötter svårt. … Vi fortsatte med våra ansträngningar tills alla hade det bra. …
Jag har aldrig tidigare känt större tillfredsställelse eller snarare glädje över något arbete jag har utfört i mitt liv. Det rådde en sådan känsla av enighet. …
Vad finns härnäst för villiga händer att göra?”5
Mina kära systrar, den här berättelsen kan liknas med vår tid och de som lider runt om i världen. En ny ”enastående möjlighet” rör vid våra hjärtan.
Det finns över 60 miljoner flyktingar, däribland tvångsförflyttade människor världen över. Hälften av dem är barn.6 ”De här människorna har upplevt enorma svårigheter och börjar om i … nya länder och kulturer. Det finns ibland organisationer som hjälper dem med att hitta någonstans att bo och ger dem grundläggande förnödenheter, men det de behöver är en vän, någon på sin sida som kan hjälpa dem att anpassa sig till sitt nya hem, någon som kan hjälpa dem lära sig språket, förstå systemet och känna sig delaktiga.”7
I somras träffade jag syster Yvette Bugingo, som vid elva års ålder flydde från plats till plats efter att hennes far dödats och tre av hennes bröder försvunnit i en krigshärjad del av världen. Yvette och resten av hennes familj levde sammanlagt sex och ett halvt år som flyktingar i ett angränsande land tills de kunde flytta till en permanent bostad. Där välsignades de av ett omtänksamt par som hjälpte dem med skjuts, skolor och annat. Hon sa att de ”var vårt bönesvar”.8 Hennes vackra mor och bedårande lillasyster är med oss i kväll och sjunger i kören. Jag har tänkt många gånger sedan jag träffade dessa kvinnor: ”Tänk om deras berättelse hade varit min berättelse!”
Som systrar utgör vi mer än hälften av Herrens förrådshus för att hjälpa vår himmelske Faders barn. Hans förrådshus består inte bara av saker utan också av tid, talanger, förmåga och vår gudomliga natur. Syster Rosemary M. Wixom har sagt: ”Den gudomliga naturen inom oss skapar en önskan att nå ut till andra och manar oss till handling.”9
Med tanke på vår gudomliga natur har president Russell M. Nelson gett följande uppmaning:
”Vi behöver kvinnor som vet hur man får viktiga saker att hända genom tro och som är modiga försvarare av goda seder och familjer i en värld genomsyrad av synd … kvinnor som vet hur man nedkallar himlens krafter för att skydda och stärka barn och familj. …
Gifta eller ogifta har ni systrar fått utpräglade förmågor och en särskild intuition av Gud. Vi bröder kan inte kopiera ert unika inflytande.”10
Ett brev från första presidentskapet till kyrkan den 27 oktober 2015 uttryckte stor oro och medkänsla för de miljoner människor som har flytt från sina hem och söker undkomma inbördeskrig och andra svårigheter. Första presidentskapet har uppmanat enskilda, familjer och kyrkans enheter att delta i kristuslikt tjänande i lokala flyktinghjälpprojekt och bidra till kyrkans humanitära fond, där så är möjligt.
Generalpresidentskapen för Hjälpföreningen, Unga kvinnor och Primärföreningen har övervägt hur de ska följa första presidentskapets uppmaning. Vi vet att ni, våra älskade systrar i alla åldrar, kommer från olika situationer i livet och lever under olika omständigheter. Varje medlem i detta världsomspännande systraskap har genom dopet förbundit sig att ”trösta dem som står i behov av tröst”.11 Men vi måste tänka på att ingen av oss bör löpa fortare än vi har krafter till.12
Med dessa sanningar i åtanke har vi organiserat hjälpinsatsen ”Jag var främling”. Vi hoppas att ni under bön ska bestämma vad ni kan göra – utifrån er egen tid och era omständigheter – för att hjälpa de flyktingar som bor i era grannskap och närområden. Det här är en möjlighet att tjäna personligt, i familjer och via organisationer för att erbjuda vänskap, mentorskap och annat kristuslikt tjänande och är ett av många sätt för systrar att tjäna.
I alla våra trosfyllda ansträngningar bör vi tillämpa de visa råd som kung Benjamin gav sitt folk efter att han befallde dem att bistå de behövande: ”Se till att allt detta sker med visdom och ordning.”13
Systrar, vi vet att det är viktigt för Herren att vi sträcker oss ut mot andra i kärlek. Begrunda de här uppmaningarna ur skrifterna:
”Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom så som dig själv.”14
”Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom gästfrihet har somliga fått änglar till gäster utan att veta om det.”15
Och Frälsaren sa:
”Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig.
Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig.”16
Frälsaren uppmärksammade kärleksfullt änkan, vars gåva bara var två små kopparmynt, för att hon gjorde det hon kunde.17 Han berättade också liknelsen om den barmhärtige samariten som han avslutade med att säga: ”Gå du och gör som han.”18 Ibland är det obekvämt att hjälpa andra. Men när vi arbetar tillsammans i kärlek och enighet kan vi förvänta oss himlens hjälp.
Under en begravningsgudstjänst för en anmärkningsvärd Guds dotter berättade någon att denna syster i egenskap av hjälpföreningspresident i sin stav samarbetade med andra i staven för att bidra med filtar som värmde nödlidande i Kosovo under 1990-talet. Och liksom den barmhärtige samariten ansträngde hon sig för att göra mer när hon och hennes dotter körde en lastbil full med dessa filtar från London till Kosovo. På hemresan fick hon en omisskännlig andlig maning som gjorde stort intryck på henne. Maningen var denna: ”Det som du har gjort är en mycket god gärning. Åk nu hem, gå över gatan och hjälp din nästa!”19
Begravningen fylldes med fler inspirerande berättelser om hur denna trofasta kvinna uppfattade och svarade på enastående och angelägna kall – och även de alldagliga tillfällena – inom den sfär som hon kunde påverka. Hon öppnade till exempel sitt hem och hjärta för att hjälpa unga som hade det svårt, oavsett tid på dygnet.
Mina kära systrar, vi kan vara säkra på att få vår himmelske Faders hjälp när vi knäböjer och ber om gudomlig vägledning för att välsigna hans barn. Vår himmelske Fader, vår Frälsare Jesus Kristus och den Helige Anden är redo att hjälpa.
President Henry B. Eyring vittnade kraftfullt för kyrkans kvinnor:
”Vår himmelske Fader hör och besvarar dina trosfyllda böner om ledning och om hjälp att hålla ut i det tjänande du utför åt honom.
Den Helige Anden har sänts till dig och till dem du vårdar. Du kommer att stärkas, men också inspireras, så att du känner begränsningen och omfattningen av din förmåga att tjäna. Anden kommer att trösta dig när du undrar: ’Gjorde jag tillräckligt?’”20
När vi överväger de ”angelägna kallelserna” från dem som behöver vår hjälp, låt oss begrunda: ”Tänk om deras berättelse hade varit min berättelse!” Må vi sedan söka inspiration, agera på de intryck vi får och räcka ut handen i enighet och hjälpa de behövande när vi kan och manas därtill. Kanske kan det sedan sägas om oss, som Frälsaren sa om en kärleksfull syster som betjänade honom: ”Hon har gjort en god gärning mot mig. … Hon har fullgjort sin uppgift.”21 Det kallar jag extraordinärt! I Jesu Kristi namn, amen.