Kapitel 5

Jesu Kristi oändliga försoning

Vad människan av sig själv än skulle kunna göra eller åstadkomma, sä kunde hon bara upphöja sig själv till mänsklig värdighet och förmåga, och därför behövdes en Guds försoning, innan människan … kunde upphöjas.¹

Ur John Taylors liv

Under ett söndagsmöte med kyrkans medlemmar talade äldste John Taylor om glädjen han funnit i att begrunda Jesu Kristi försoning: ”Jag finner nöje i att träffa de heliga. Jag tycker om att bryta bröd med dem till åminnelse av vår Herres och Frälsares Jesu Kristi utgivna kropp, och även att dricka ur bägaren till åminnelse av hans blod som utgjutits för oss och sedan reflektera över allt som har samband därmed, vårt förhållande till Gud genom vår Herre Jesus Kristus, vårt förhållande till varandra som lemmar i Kristi kropp och våra förhoppningar angående framtiden, vår Herre Jesu Kristi andra ankomst då han, som det bekantgjorts för oss, skall fästa upp sina kläder och betjäna oss, och vi skall äta bröd och dricka vin tillsammans med honom i hans Faders rike. Jag tycker om att begrunda allt detta och tusen andra ting rörande Guds heligas frälsning, lycka och upphöjelse i denna värld och i nästa.”²

John Taylors lärdomar

Jesus förband sig att uppfylla Faderns plan genom att sona världens synder.

Vid rådet i himlarna övervägdes i vederbörlig ordning den plan som skulle antas rörande Guds söner, som då var andar och ännu inte hade fått någon kropp. Vad beträffar världens skapelse och att sätta människor i den, varigenom det blev möjligt för dem att få en kropp och att i denna kropp lyda livets lagar och med den åter upphöjas bland gudarna, har vi fått veta att vid detta tillfälle ropade alla Guds söner av glädje. [Se Job 38:7.] Frågan uppstod då hur och enligt vilken princip Guds söners frälsning, upphöjelse och eviga härlighet skulle kunna åstadkommas.

Det är uppenbart att vissa planer hade lagts fram och diskuterats vid detta råd och att Lucifer - efter en utförlig diskussion av dessa principer och efter Faderns tillkännagivande av avsikten med sin plan - kom inför Fadern med en egen plan och sade: ”Se, här är jag, sänd mig; jag skall vara din son och skall återlösa hela människosläktet, så att icke en själ skall förloras, och jag skall visserligen göra det; give mig därför din värdighet” [Moses 4:1]. Men när Jesus hörde Lucifers ord, sade han: ”Fader, ske din vilja, och äran vare din i all evighet” [Moses 4:2].

Att döma av dessa ord från den högt älskade Sonen bör vi naturligtvis dra slutsatsen att då detta ämne diskuterades hade Fadern tillkännagivit sin vilja och utvecklat sin plan och avsikt rörande dessa ting, och allt som hans högt älskade Son ville göra var att verkställa sin Faders vilja, såsom den tidigare tycks ha kommit till uttryck. Han önskade också att äran skulle givas Fadern som, eftersom han var Gud Fadern och planens upphovsman och utformare, hade rätt till all ära och härlighet.

Men Lucifer ville … sätta sig upp mot sin Faders vilja och sökte övermodigt beröva människan hennes handlingsfrihet och på så sätt göra henne till slav och försätta henne i ett tillstånd där det var omöjligt för henne att få denna upphöjelse som Gud avsett att människan skulle få genom lydnad mot den lag som han lagt fram … Om människan inte hade haft sin handlingsfrihet, eller om hon berövats sin handlingsfrihet, skulle hon inte ha kunnat frestas av djävulen eller av någon annan kraft, ty om Guds vilja rådde och utfördes utan människans agerande eller handlingsfrihet, skulle det varit omöjligt för henne att göra något orätt, ty hon skulle ha berövats förmågan att begå denna orätt. Detta var det tillstånd som Satan önskade att inte bara andarna i himlarna utan också mänskligheten på jorden skulle befinna sig i. Och Satan sade: ”Jag skall visserligen göra det; give mig därför din värdighet.”³

[Satans] plan … avslogs eftersom den stred mot Guds, hans Faders, plan. Den högt älskade Sonen vände sig då till Fadern och i stället för att föreslå att han skulle genomföra en egen plan, och medveten om sin Faders vilja, sade han: ”Ske din vilja. Jag skall verkställa dina planer och dina avsikter, och eftersom människan kommer att falla, skall jag offra mig såsom en gottgörelse enligt din vilja, o Gud. Jag önskar inte heller din ära, utan din vare äran.” [Se Moses 4:2.] Ett förbund ingicks mellan honom och hans Fader, i vilket han samtyckte till att sona världens synder, och han blev följaktligen, såsom förklarats, det Lamm som slaktades från världens grundläggning [se Moses 7:47].⁴

Vi behöver försoningen för att övervinna följderna av fallet.

När människan fick sin handlingsfrihet och blev föremål för frestelsens makt, köttets svaghet, världens lockelser och mörkrets krafter, fick hon veta att hon nödvändigtvis måste falla, att det i ett fallet tillstånd skulle vara omöjligt för henne att återlösa sig själv och att det enligt en evig rättvisas lag skulle behövas en oändlig, sonande gottgörelse för att återlösa människan, för att rädda henne från följderna av fallet och dess fördärv, och för att försätta henne i ett tillstånd där hon åter skulle kunna vinna nåd inför Gud, enligt rättvisans och barmhärtighetens eviga lagar, och finna vägen tillbaka till Faderns närhet…

Därför sade Jesus själv: ”Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem” [Luk 24:46-47].⁵

Enligt Guds ordning och den plan som den Allsmäktige lade fram, var det sörjt för att människan skulle ställas under en lag som i sig var till synes enkel men som i praktiken åtföljdes av de allvarligaste konsekvenser. Iakttagandet av denna lag skulle säkerställa evigt liv, och straffet för överträdelse av denna lag var döden … Om lagen inte hade brutits [genom fallet], skulle människan ha levat för alltid. Men skulle människan då ha varit förmögen att vidmakthålla människosläktet och på så sätt uppfylla Guds avsikter med att förbereda kroppar för de andar som skapats i andevärlden? Och vidare, skulle de ha haft behovet av en medlare som skulle vara en gottgörelse [eller ett försoningsoffer] för överträdelsen av denna lag, som av omständigheterna att döma tycks ha varit avsedd att brytas, eller skulle människans eviga tillväxt och beständighet kunnat fortsätta och hennes höga upphöjelse till gudaskap kunnat åstadkommas utan Guds Sons försoning och offer?⁶

Om det inte vore för Jesu Kristi försoning, det offer han gjorde, skulle hela den mänskliga familjen ha legat i graven utan något hopp under hela evigheten. Men Gud har genom Herren Jesus Kristus givit oss medlet varigenom vi kan återställas till Faderns famn och närhet, för att tillsammans med honom vistas bland gudarna i de eviga världarna, och genom att förse oss med detta har han också sörjt för uppståndelsen. Han tillkännagav själv att han var uppståndelsen och livet. Han sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör” (Joh 11:25). Inom kort kommer gravarna att öppnas och de döda skall höra Guds Sons röst, och de skall komma fram, de som har gjort gott i de rättfärdigas uppståndelse, och de som har gjort ont i de orättfärdigas uppståndelse.⁷

För att kunna utföra försoningen tog Jesus Kristus på sig våra synder och led döden i köttet.

Vi har fått veta att ”utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse” av synder [Heb 9:22]. Detta övergår vårt förstånd. Jesus måste ta bort synden genom att offra sig själv, den rättfärdige för de orättfärdiga … När han själv bar allas synder och sonade dem genom att offra sig själv, kom alla tidsåldrars och släktens bördor och svåra plågor över honom, den obeskrivliga ångesten som var en följd av detta stora försoningsoffer vari han bar världens synder och själv led följderna av att en evig Guds lag brutits av människor. Härav hans djupa sorg, hans obeskrivliga kval, hans överväldigande smärtor, och allt detta erfor han för att underkasta sig … en obeveklig lags fordringar.

Det lidande Guds Son gick igenom handlade inte bara om att han själv dog, ty genom att inta den ställning han gjorde när han sonade världens synder, bar han tyngden av, ansvaret för och bördan av alla människors synder, vilket för oss är obegripligt. Det förklaras: ”Herren, eder Återlösare, led döden i köttet, varför han led alla människors pina” [se L&F 18:11], och Jesaja säger: ”Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig” … ”men all vår skuld lade Herren på honom” och ”han utgav sitt liv i döden och blev räknad bland förbrytare, han som bar de mångas synd” [se Jes 53:4, 6, 12], eller, som det står skrivet i Nephis andra bok: ”Se, han lider alla människors smärtor, ja, varje levande skapelses smärtor, både män, kvinnor och barn, som tillhöra Adams ätt” [2 Nephi 9:21], medan det i Mosiah förkunnas: ”Han skall utstå frestelser och kroppslig smärta, hunger, törst och trötthet, ja, mera än någon människa kan utstå utan att dö därav, ty se, blod kommer ut ur varje por. Så stort är hans lidande för hans folks ondskas och vederstyggligheters skull” [Mosiah 3:7], …

Som Gud nedsteg han under allt och underkastade sig att bli människa i människans fallna tillstånd. Som människa gav han sig i kast med alla de omständigheter som var förenade med hans lidande i världen. Smord med glädjens olja mer än sina med- bröder, brottades han med och övervann människors och djävlars krafter, både i himmel och på jord, och med hjälp av Gudomens högre kraft övervann han döden, helvetet och graven och uppstod i triumf som Guds Son, den sanne evige Fadern, Messias, Fridsfursten, Återlösaren, världens Frälsare, efter att ha avslutat och fullbordat verket som tillhörde försoningen, som hans Fader ålagt honom att göra i egenskap av Guds Son och Människoson. Som Människoson uthärdade han allt som det var möjligt för kött och blod att uthärda. Som Guds Son triumferade han över allt, och uppsteg för att för evigt befinna sig på Guds högra sida.⁸

Frälsaren blir sålunda herre över situationen - skulden är betald, återlösningen fullbordad, förbundet uppfyllt, rättvisa skipad, Guds vilja fullgjord, och all makt ligger nu i Guds Sons händer - uppståndelsens kraft, åter lösningens kraft och frälsningens kraft, makten att stadga lagar för att kunna genomföra och fullborda planen. Härav bringas liv och odödlighet i dagen, evangeliet införs och han blir upphovet till evigt liv och upphöjelse. Han är Återlösaren, Uppväckaren, människans och världens Frälsare …

Planen, uppgörelsen och överenskommelsen kom till och förbundet ingicks och accepterades innan världens grund blev lagd. Det föregicks av djuroffer och verkställdes och fulländades på korset.

Följaktligen är han medlaren mellan Gud och människa och blir med rätta makthavare och styresman på jorden och i himlen för levande och för döda, över det förflutna, det närvarande och det framtida, vad beträffar människans samband med denna jord och himlarna, i tid eller evighet, den som leder oss till frälsning, den apostel och överstepräst som vi bekänner oss till, livets Herre och Givare.

Är rättvisan vanhedrad? Nej, den är skipad, skulden är betald. Har rättfärdigheten frångåtts? Nej, detta är en rättfärdig handling. Alla fordringar är uppfyllda. Är straffet kränkt? Nej, dess fordringar är uppfyllda. Triumferar barmhärtigheten? Nej, hon fordrar bara sitt eget. Rättvisa, straff, barmhärtighet och sanning samordnas alla såsom Gudomens egenskaper. ”Nåd och sanning skall där mötas, rättfärdighet och frid kyssas” [Ps 85:11]. Såväl rättvisa och straff triumferar som barmhärtighet och frid. Alla Gudomens egenskaper samordnas i denna underbara, storslagna, avgörande, rättrådiga, rättvisa, barmhärtiga och förtjänstfulla handling.⁹

Jesus Kristus var den ende som kunde verkställa försoningen.

Man kan fråga sig: Vad är skillnaden mellan Guds Son, i hans egenskap av Guds Son, Återlösaren, och dem som tror på honom och tar del av evangeliets välsignelser?

En skillnad är, läser vi, att Fadern gav honom makt att ha liv i sig själv: ”Ty liksom Fadern har liv i sig själv, så har han gett åt Sonen att ha liv i sig själv” [Joh 5:26]. Vidare hade han, när hela mänskligheten hade mist livet, makt att återställa dem till liv. Därför är han uppståndelsen och livet. Ingen annan människa innehar denna makt.

En annan skillnad är att eftersom han hade detta liv i sig själv hade han, som han säger, makt att nedlägga sitt liv och återtaga det, en makt som han också fick av Fadern. Detta är en makt som ingen annan jordisk varelse innehar.

Vidare utstrålar han Guds härlighet och uppenbarar hans väsen. Han gör också det han ser Fadern göra, medan vi endast gör det som vi av honom tillåts och bemyndigas att göra.

Han är den Utkorade, den Utvalde och ingår i himlarnas presidentskap, och i honom finns hela gudomens fullhet förkroppsligad, något som inte i någon av dessa bemärkelser kan sägas om oss.

En annan skillnad är att han har fått all makt i himlen och på jorden, vilket ingen jordisk varelse skulle kunna säga.

Det förklaras också att Lucifer var till före Adam, och det var också Jesus. Adam, liksom alla andra troende, befalldes att göra allt han gjorde i Sonens namn och att åkalla Gud i Sonens namn evinnerligen, vilken ära inte tillkom någon jordisk varelse.

I sitt nära släktskap med Fadern tycks han inta en ställning som ingen annan person har. Han kallas Faderns älskade Son, Faderns Enfödde - innebär inte detta den ende födde efter köttet? Om han var den förstfödde och lydde sin Faders lagar, ärvde han då inte rätteligen ställningen som Guds representant, världens Frälsare och Återlösare? Och var det inte hans speciella rättighet och förmån som den förstfödde, Guds den Evige Faderns legitime arvtagare, att få träda fram, genomföra och fullfölja sin himmelske Faders planer rörande människans återlös- ning, frälsning och upphöjelse? Och eftersom han själv var utan synd (vilket ingen annan dödlig varelse var), intog han ställningen som Frälsare och Återlösare, vilken med rätta tillhörde honom som den förstfödde. Och verkar det inte som att då han hade en kropp som var särskilt förberedd, och var Guds avkomma, både till kropp och ande, han stod högre i sin ställning som Guds Son, eller i Guds ställe, och var Gud, och sålunda var den lämplige och ende personen som hade förmåga att utföra en oändlig försoning? …

Även om andra kan vara Guds söner genom honom, behövdes det hans kropp, hans fullbordan av lagen, offret eller frambärandet av offret av den kroppen i försoningen, innan någon av dessa andra, som också var Guds barn genom födseln i andevärlden, skulle kunna uppnå samma ställning som Guds son som han innehade, och detta kan endast ske genom hans medling och försoning. Så endast i honom och av honom och genom honom, genom adoptionens princip, kan vi erhålla denna ställning som Johannes talar om: ”Mina älskade, vi är nu Guds barn, och vad vi skall bli är ännu inte uppenbarat, Men vi vet att när han uppenbaras, kommer vi att bli lika honom, ty då får vi se honom såsom han är.” Alltså har hans försoning gjort det möjligt för oss att erhålla en upphöjelse som vi inte skulle kunnat uppnå utan den.¹⁰

Förslag till studier och diskussion

När vi fick höra talas om vår himmelske Faders plan - med Jesus som vår Frälsare - ”sjöng morgonstjärnorna tillsammans och alla Guds söner ropade av glädje” (se Job 38:7). Varför tror du att vi kände oss så glada?
Satan tänkte ta bort människornas handlingsfrihet, men vår himmelske Fader avvisade hans förslag. Varför måste vi ha handlingsfrihet för att kunna nå upphöjelse? (Se även L&F 29:39-44.)
Vad kan vi lära av Frälsarens gensvar på vår himmelske Faders vilja i det stora rådet i himlen?
På grund av Adams och Evas fall är alla människor underkastade fysisk död och andlig död, eller bortavaro från Gud. Vad gjorde Frälsaren för att övervinna följderna av fallet?
Vad skulle hänt med hela mänskligheten utan försoningen? (Se även 2 Nephi 9:6-10.)
Varför var Jesus Kristus den ende som kunde verkställa försoningen?
Hur känner du dig när du begrundar Frälsarens försoningsoffer? Hur kan kunskapen om försoningen ge hopp och uppmuntran i vårt dagliga liv?

Skriftställen som hör till detta ämne: Johannes 5:26; Hebreerbrevet 1:1-3; Andra Nephi 2:6-8, 25-29; Tredje Nephi 11:10-11; Läran och förbunden 19:15-19; Abraham 3:24-28

Savior in Gethsemane — Vår Frälsare Jesus Kristus bar ” tyngden av, ansvaret för och bördan av alla människors synder, vilket för oss är obegripligt”.