”Kapitel 1: Jesus Kristus, vår Frälsare och Återlösare”, Kyrkans presidenters lärdomar: Thomas S. Monson (2020)

”Kapitel 1”, Lärdomar: Thomas S. Monson

Kapitel 1

Jesus Kristus, vår Frälsare och Återlösare

”Jesus är världens Frälsare. Han är hela mänsklighetens Återlösare. Han är Guds Son. Han visade vägen.”

Ur Thomas S. Monsons liv

Thomas S. Monson kallades att vara ett ”särskilt vittne om Kristi namn i hela världen” (se Läran och förbunden 107:23) vid 36 års ålder. I över fem årtionden vittnade han, i offentliga och privata sammanhang över hela världen, om Frälsarens gudomliga mission. Han undervisade kraftfullt om Frälsarens försoningsoffer – hans lidande i Getsemane och på korset och offrandet av hans liv. Han vittnade om att uppståndelsen är verklig – om Frälsarens seger över döden och om hur detta ger evigt liv åt alla och skänker tröst och frid. President Monson upprepade Frälsarens ord till Lasarus och vittnade om att när vi ”kommer ut” (se Johannes 11:43) ur synd och otro, så förändrar Frälsaren vårt hjärta och vår natur.

”[Jesus Kristus] är en sanningens lärare. Men han är mer än en lärare”, sa president Monson. ”Han är föredömet för ett fullkomligt liv – men han är mer än ett föredöme. Han är den store läkaren – men han är mer än en läkare. Han är världens bokstavlige Frälsare, Guds Son, Fridsfursten, Israels Helige, ja, den uppståndne Herren som förkunnade: ’Se, jag är Jesus Kristus, om vilken profeterna vittnade att han skulle komma till världen … Jag är världens ljus och liv’ [3 Nephi 11:10]. ’Jag är den förste och den siste. Jag är den som lever. Jag är den som blev dödad. Jag är er förespråkare inför Fadern’ [Läran och förbunden 110:4].

Som hans vittne betygar jag för er att han lever och att också vi, genom honom, ska leva.”¹

Kristus och kvinnan vid brunnen — Jesus Kristus ”är bokstavligen världens Frälsare, Guds Son, Fridsfursten, Israels Helige”.

Thomas S. Monsons lärdomar

I Getsemane led Jesus Kristus till ”både kropp och ande” för att sona våra synder.

Vi vet att vi levde innan vi föddes på jorden. I föruttillvaron var vi tveklöst bland de Guds söner och döttrar som ropade av glädje över möjligheten att få komma till det här prövofyllda men nödvändiga jordelivet [se Job 38:4–7]. Vi visste att avsikten var att vi skulle få en fysisk kropp, övervinna prövningar och bevisa att vi skulle följa Guds bud. Vår Fader visste att vi på grund av jordelivets natur skulle frestas, synda och göra misstag. För att vi därför skulle ha en chans att lyckas gav han oss en Frälsare, som skulle lida och dö för oss. Han skulle inte bara sona våra synder, utan som en del av försoningen också övervinna den fysiska döden, vilken vi skulle utsättas för på grund av Adams fall.

Således föddes Kristus, vår Frälsare, för över två tusen år sedan i ett stall i Betlehem. Den sedan länge väntade Messias hade kommit.

Det finns ytterst lite skrivet om Jesu barndom. Jag tycker om Lukas ord: ”Och Jesus växte i vishet, ålder och välbehag inför Gud och människor” [Lukas 2:52]. Och i Apostlagärningarna finns det en kort mening om Frälsaren som har stor betydelse: ”Han gick omkring och gjorde gott” [Apostlagärningarna 10:38].

Han döptes av Johannes i Jordanfloden. Han kallade de tolv apostlarna. Han välsignade sjuka. Han fick lama att gå, blinda att se, döva att höra. Han till och med väckte döda till liv. Han undervisade, han vittnade och han gav oss ett fullkomligt exempel att följa.

Och sedan närmade sig slutet på världens Frälsares jordiska mission. En sista måltid åts med apostlarna i en övervåning. Framför honom låg Getsemane, och Golgatas kors.

Ingen människa kan förstå hela innebörden av vad Kristus gjorde för oss i Getsemane. Senare beskrev han själv sin upplevelse: ”Detta lidande fick mig, ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por samt lida till både kropp och ande” [Läran och förbunden 19:18].²

Ingen berättelse om bön påverkar mig lika starkt som den bön Jesus uppsände i Getsemane. Jag tror Lukas beskriver detta bäst:

”Sedan gick Jesus ut till Olivberget som han brukade, och hans lärjungar följde honom.

När han kom till platsen, sade han till dem: ’Be att ni inte kommer i frestelse.’

Och han drog sig undan från dem, ungefär ett stenkast, och föll på knä och bad:

’Far! Om du vill, så ta den här bägaren ifrån mig! Men ske inte min vilja, utan din.’

Då visade sig en ängel från himlen för honom och gav honom kraft.

Han kom i svår ångest och bad allt ivrigare, och hans svett blev som blodsdroppar som föll ner på jorden” [Lukas 22:39–44].³

Han kunde ha ångrat sig i sista ögonblicket. Men det gjorde han inte. Han steg ner under allt för att han skulle kunna rädda allt. När han gjorde det gav han oss liv bortom det jordiska livet. Han återvann oss från Adams fall.

Djupt in i min själ är jag tacksam mot honom.⁴

Jesus Kristus korsfästes och uppstod sedan, vilket innebar att han besegrade döden och säkerställde vår frälsning.

Efter lidandet i Getsemane tillfångatogs [Jesus], nu uttröttad, av hårdhänta personer och ställdes inför Hannas, Kaifas, Pilatus och Herodes. Han anklagades och hånades. Våldsamma slag försvagade ytterligare hans plågade kropp. Blodet rann nerför hans ansikte då en grym krona av skarpa törnen trycktes ner på hans huvud och trängde in i hans panna. Och sedan fördes han ännu en gång inför Pilatus som gav efter för den ilskna folkhopens rop: ”Korsfäst! Korsfäst honom!” [Lukas 23:21].

Han gisslades med en piska där vassa metall- och benbitar hade bundits fast i läderremmarna. Han reste sig från den grymma piskningen och bar sitt kors med stapplande steg tills han inte orkade längre och någon annan tog över hans börda.

Slutligen, på en kulle som kallades Golgata, medan vanmäktiga efterföljare tittade på spikades hans sårade kropp fast på ett kors. Han hånades och bespottades och förbannades obarmhärtigt. Ändå ropade han: ”Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör” [Lukas 23:34].

De plågsamma timmarna gick medan hans liv ebbade ut. Från hans uttorkade läppar kom orden: ”’Far, i dina händer överlämnar jag min ande.’ När han hade sagt detta, gav han upp andan” [Lukas 23:46] … Hans livlösa kropp lades skyndsamt men försiktigt i en lånad grav.

Inga ord i kristendomen betyder mer för mig än de som sades av ängeln till den gråtande Maria från Magdala och den andra Maria, när de på veckans första dag kom till graven för att vårda Herrens kropp. Ängeln sa:

”Varför söker ni den levande bland de döda?

Han är inte här, han har uppstått!” [Lukas 24:5–6].

Vår Frälsare levde igen. Den mest fantastiska, trösterika och hoppfullaste av alla händelser i människans historia hade ägt rum – segern över döden. Getsemanes och Golgatas smärta och lidande hade sopats bort. Människans frälsning hade säkrats …

Den tomma graven gav denna första påskmorgon svaret på Jobs fråga: ”Kan en människa som en gång dött få liv igen?” [Job 14:14]. Till alla som hör min röst förkunnar jag: En människa får liv igen som en gång dött. Vi vet det, för vi har ljuset från uppenbarade sanningar.

”Eftersom döden kom genom en människa, kom också de dödas uppståndelse genom en människa.

Liksom alla dör i Adam, så ska också alla göras levande i Kristus” [1 Korintierbrevet 15:21–22].⁵

den uppståndne Frälsaren — ”Vår Frälsare levde igen. Den mest fantastiska, trösterika och hoppfullaste av alla händelser i människans historia hade ägt rum – segern över döden.”

Frälsarens uppståndelse skänker frid och tröst.

Under årens lopp har jag hört och läst oräkneliga vittnesbörd, givna av personer som vittnar om uppståndelsens verklighet och som, när de behövt det som mest, har känt den frid och tröst som Frälsaren utlovade.

Jag vill berätta lite om ett sådant vittnesbörd. För [en tid] sedan fick jag ett rörande brev av en sjubarnsfar där han berättade om sin familj, och särskilt om sin son Jason som hade blivit sjuk vid elva års ålder. Under de följande åren insjuknade Jason gång på gång. Jasons far berättade om hans positiva inställning och soliga sinnelag, trots sina hälsoproblem. Jason fick aronska prästadömet vid 12 års ålder och ”utförde alltid sina uppgifter på bästa sätt, vare sig han kände sig frisk eller inte”. Han fick Eagle Scout-utmärkelsen när han var 14 år.

Sommaren [därpå], inte långt efter sin 15:e födelsedag, lades Jason återigen in på sjukhuset. Under ett av sina besök dit fann hans far honom med slutna ögon. Han visste inte om Jason sov eller var vaken, men han började prata tyst med honom. ”Jason”, sa han, ”jag vet att du har gått igenom en hel del under ditt korta liv och att ditt nuvarande tillstånd är allvarligt. Du har en enorm kamp framför dig, men jag vill inte att du någonsin ska förlora din tro på Jesus Kristus.” Han sa att han överraskades av att Jason omedelbart öppnade ögonen och sa ”Aldrig!” med en tydlig och bestämd röst. Sedan blundade Jason igen och sa inget mer.

Hans far skrev: ”Med det enkla tillkännagivandet uttryckte Jason ett av de mest kraftfulla, rena vittnesbörden om Jesus Kristus som jag någonsin hört … Hans förkunnelse, ’Aldrig!’, inpräntades i min själ den dagen och mitt hjärta fylldes av glädje över att min himmelske Fader hade välsignat mig med att få vara far till en sådan underbar och ädel pojke … [Det] var sista gången jag hörde honom bära sitt vittnesbörd om Kristus.”

Familjen förväntade sig att det där bara skulle bli ännu ett rutinbesök på sjukhuset, men Jason avled mindre än två veckor senare. En äldre bror och syster verkade som missionärer när det hände. En annan bror, Kyle, hade just fått sin missionskallelse. Ja, kallelsen hade faktiskt kommit tidigare än väntat, och den 5 augusti, bara en vecka innan Jason dog, samlades familjen i sjuksalen så att Kyle kunde öppna sin missionskallelse där så att hela familjen fick vara med om det.

Jasons far skickade med ett foto av Jason i sin sjukhussäng. Hans storebror Kyle står bredvid sängen med missionskallelsen i handen. Det står följande under fotografiet: ”Kallade att verka som missionärer tillsammans – på båda sidor om slöjan.”

Jasons bror och syster som redan var på mission skickade vackra, trösterika brev hem som skulle läsas upp under Jasons begravning. Hans syster, som verkar i Argentinamissionen Buenos Aires västra, skrev bland annat:

”Jag vet att Jesus Kristus lever, och tack vare att han lever kommer vi alla, även vår älskade Jason, också att leva igen … Vi kan hämta tröst ur vår fasta kunskap om att vi har beseglats som en evig familj … Om vi gör vårt allra bästa för att lyda och göra bättre ifrån oss i det här livet, så får vi träffa [honom igen].”

Hon fortsatte: ”[Ett] skriftställe som jag länge har tyckt om får nu större betydelse och vikt … [Från] Uppenbarelseboken kapitel 21, vers 4: ’Och han ska torka alla tårar från deras ögon. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg och ingen gråt och ingen plåga, för det som förr var är borta.’”

Mina älskade bröder och systrar, i våra stunder av djupaste sorg kan vi hämta innerlig frid från ängelns ord den första påskmorgonen: ”Han är inte här, han har uppstått” [Matteus 28:6].

Han som dog är nu uppstånden,
kungör det med glädjens ljud!
Hos de fångna löste banden,
hela världen love Gud!
Han i kärlek ren och sann
död och ondska övervann.
[”Han som dog är nu uppstånden”, Psalmer, nr 130]

Som ett av hans särskilda vittnen på jorden i dag, denna underbara påsksöndag, förkunnar jag att detta är sant.⁶

Jesus Kristus kan förändra oss när vi följer honom.

Då ni och jag vandrar den stig som Jesus gick, låt oss då lyssna till ljudet av sandalklädda fötter. Låt oss sträcka ut vår hand efter timmermannens hand. Då ska vi lära känna honom … Han talar till oss med … orden: ”Följ du mig!” Han ger oss de uppgifter som han måste genomföra i vår tid. Han befaller och till dem som lyder honom, vare sig dessa är visa eller enfaldiga, kommer han att uppenbara sig i de svårigheter, de konflikter, de lidanden som de ska gå igenom tillsammans med honom. Och de ska lära sig genom sina erfarenheter vem han är.

Vi upptäcker att han är mer än Jesusbarnet i Betlehem, mer än timmermannens son, mer än den störste lärare som någonsin levat. Vi kommer att känna honom som Guds Son. Han har aldrig skapat någon staty, målat någon tavla, skrivit någon dikt eller lett någon armé. Han har aldrig burit någon kungakrona eller hållit någon spira eller kastat en purpurmantel runt sina axlar. Hans förlåtelse kände inga gränser, hans tålamod var outtröttligt, hans mod gränslöst.

Jesus förvandlade människor. Han förändrade deras vanor, åsikter och ambitioner. Han förändrade deras temperament, läggning, personlighet. Han förändrade människornas hjärtan.

Tanken går till den fiskare som kallades Simon, men som ni och jag bättre känner som Petrus, ledaren bland apostlarna. Den tvivlande, misstrogne, impulsive Petrus skulle komma ihåg den natt då han såg Jesus ledas bort till översteprästerna. Det var den natten då hopen ”började spotta på [Frälsaren], täckte över hans ansikte och slog honom med knytnävarna och … rättstjänarna tog emot honom med slag i ansiktet” (Markus 14:65).

Var fanns Petrus, som hade lovat att dö med honom och aldrig förneka honom? De heliga uppteckningarna avslöjar: ”Petrus följde efter Jesus på avstånd ända in på översteprästens gård. Där satt han sedan bland rättstjänarna och värmde sig vid elden” (Markus 14:54). Det var den natten då Petrus uppfyllde Mästarens profetia och verkligen förnekade honom tre gånger. Mitt i slagen, knuffarna och rappen vände sig Herren om i sin förödmjukelses smärta, i sin majestätiska tystnad, och tittade på Petrus.

Som en krönikeförfattare beskrev förändringen: ”Det var tillräckligt … Petrus kände inte längre någon fara. Han fruktade inte längre döden … Han rusade bort i natten för att möta morgonens gryning … Denne brutne botfärdige syndare stod inför sitt eget samvetes fördömelse och där dömdes hans gamla liv, gamla skam, gamla svaghet, gamla jag till den död i rättfärdig sorg som skulle leda till en ny och ädlare födelse” (Frederic W. Farrar, The Life of Christ, Portland, Oreg.: Fountain Publications, 1964, s. 604).

Sedan har vi Saulus av Tarsus [senare kallad Paulus] … Och så en dag mötte han Jesus, och se, allting blev nytt. Från och med den dagen till sin död uppmanade Paulus människorna att ”lägga bort den gamla människan” och ikläda sig ”den nya människan, som är skapad till likhet med Gud i sann rättfärdighet och helighet” (Efesierbrevet 4:22, 24).

Tidens gång har inte förändrat Återlösarens förmåga att förändra människors liv. Det han sa till den döde Lasarus, säger han också till er och mig: ”Kom ut!” (Johannes 11:43). Kom ut ur tvivlets mörker.

Kom ut ur syndens sorg. Kom ut ur otrons död. Kom ut till ett nytt liv. Kom ut!

När vi gör detta och styr våra fotspår längs de vägar Jesus gick, låt oss då komma ihåg det vittnesbörd som Jesus gav: ”Se, jag är Jesus Kristus, om vilken profeterna vittnade att han skulle komma till världen … Jag är världens ljus och liv” (3 Nephi 11:10–11). ”Jag är den förste och den siste. Jag är den som lever. Jag är den som blev dödad. Jag är er förespråkare inför Fadern” (L&F 110:4).⁷

Vår Frälsares hjärta är fyllt av kärlek.

På våra sakramentsmöten sjunger vi ofta psalmen:

Oändlig är kärleken Jesus förunnar mig.
Jag kan ej förstå all den nåd han förkunnar mig.
Jag bävar vid tanken att korsfäst för mig han var,
att en gång på korset han oskyldig bördan bar.

Jag tänker på händer, som stungna har blött för mig.
Ej nåden jag glömmer, ej kärleken innerlig.
O låt mig i vördnad få tillbedja vid hans fot,
då livet och kronan jag lycklig får ta emot. 
[”Oändlig är kärleken”, Psalmer, nr 125]

Oändlig är den kärlek Jesus förunnar mig och dig. Jag tänker på den kärlek han visade i Getsemane. Jag tänker på den kärlek hans visade i öknen. Jag tänker på den kärlek han visade vid Lasarus grav, på den kärlek han uttryckte på Golgata, vid den öppna graven, och när han visade sig i den heliga lunden tillsammans med Fadern och uttalade de oförglömliga orden till Joseph Smith. Jag tackar Gud för hans kärlek att ge sin enfödde Son i köttet, Jesus Kristus, till dig och mig. Jag tackar Herren för den kärlek han visade genom att ge sitt liv, så att vi ska kunna få evigt liv …

Jesus är världens Frälsare. Han är hela mänsklighetens Återlösare. Han är Guds Son. Han visade vägen. Ni kanske minns att Jesus fyllde sitt sinne med sanning; Jesus fyllde sitt liv med tjänande; Jesus fyllde sitt hjärta med kärlek. När vi följer detta exempel … och bokstavligen fyller vårt sinne med sanning, vårt liv med tjänande och vårt hjärta med kärlek, kan vi en dag bli värdiga att höra vår Frälsare säga: ”Bra, du gode och trogne tjänare! Du var trogen i det lilla, jag ska sätta dig över mycket. Gå in i din herres glädje!” (Matteus 25:21).⁸

kvinna som rör vid Kristi mantel — ”Oändlig är den kärlek Jesus förunnar mig och dig.”

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Begrunda president Monsons undervisning om Frälsarens lidande i Getsemane (se avsnitt 1). Hur känns det när du tänker på hur Frälsaren offrade sig för dig? Vad kan vi lära oss av Frälsarens bön i Getsemane?
President Monson sa att Jesu Kristi uppståndelse är ”den mest fantastiska, trösterika och hoppfullaste av alla händelser i människans historia” (avsnitt 2). Vilka välsignelser får vi tack vare Frälsarens uppståndelse?
Vad kan vi lära av president Monsons berättelse i avsnitt 3? Hur har uppståndelsens verklighet hjälpt dig att känna ”den frid och tröst som Frälsaren utlovade”?
President Monson betonade att Jesus kan förändra oss (se avsnitt 4). Vad måste vi göra för att Frälsaren ska kunna förändra oss? Hur har ditt liv förändrats av honom?
Gå igenom president Monsons undervisning om hur Frälsaren visade sin kärlek (se avsnitt 5). När har du känt att Frälsaren älskar dig? Hur kan vi mer fullständigt känna igen den kärlek Jesus erbjuder oss? Hur kan vi visa att vi älskar honom och är tacksamma för honom? Hur kan vi ”fylla vårt hjärta med kärlek”?

Skriftställen som hör till detta ämne

Jesaja 25:8; 2 Tessalonikerbrevet 3:16; 2 Nephi 25:12; Mosiah 15:18; Alma 5:48; 38:9; 3 Nephi 27:27; Läran och förbunden 88:15–16; 93:33–34

Undervisningstips

”Uppriktiga uttryck för kristuslik kärlek har stor kraft att uppmjuka hjärtat hos [dem] som har det svårt med evangeliet. Ofta behöver de helt enkelt veta att de behövs och är älskade … Det kan vara något så enkelt som att be dem delta i en kommande lektion – att berätta om en upplevelse eller om känslor för ett skriftställe” (Undervisa på Frälsarens sätt [2016], s. 9).