”Kapitel 4: Bönen: nyckeln till frid och andlig styrka”, Kyrkans presidenters lärdomar: Thomas S. Monson (2020)

”Kapitel 4”, Lärdomar: Thomas S. Monson

Kapitel 4

Bönen: nyckeln till frid och andlig styrka

”Det är genom uppriktig och innerlig bön som vi kan få de välsignelser vi behöver och det stöd som krävs för att vi ska ta oss fram genom denna tidvis svåra och prövande resa vi kallar dödligheten.”

Ur Thomas S. Monsons liv

President Monson sa: ”[Att samtala] med min Fader i himlen genom bön … är en relation jag värderar högt – en som jag bokstavligen vore förlorad utan.”¹ När han kallades till biskop vid 22 års ålder kände han sig otillräcklig, rädd och överväldigad av ansvaret.² När han senare i livet tänkte tillbaka på hur han förlitat sig på bönen under den tiden sa han:

”Varje biskop behöver en helig lund till vilken han kan dra sig tillbaka för att meditera och be om vägledning. Min lund var vårt gamla församlingskapell. Jag kan inte räkna de gånger då jag en mörk kväll och vid en sen timme gick till förhöjningen i denna byggnad där jag blev välsignad, konfirmerad, ordinerad, undervisad och så småningom kallad att presidera. Kapellet var svagt upplyst av gatlyktan på framsidan. Inte ett ljud kunde höras, ingen störde. Med min hand på talarstolen brukade jag knäböja och delge honom därovan mina tankar, mina bekymmer och mina problem.”³

Ett år när president Monson var biskop var det ont om förnödenheter i biskopens förrådshus på grund av torkan. Med särskild omsorg om de över 80 änkorna i sin församling vände sig president Monson till vår himmelske Fader i bön. Han sa följande om den här upplevelsen:

”Min bön den kvällen är helig för mig. Jag vädjade och sa att dessa änkor, som hörde till de bästa kvinnor jag känt på jorden och vars behov var enkla och anspråkslösa, inte hade resurser som de kunde förlita sig på. Nästa morgon fick jag ett telefonsamtal från en medlem i församlingen som ägde en grossistfirma i vårt område. ’Biskop’, sa han, ’jag skulle vilja skicka en vagnslast apelsiner, grapefrukt och bananer till biskopens förrådshus att ges till behövande. Kan du ta hand om det?’ Om jag kunde! Förrådshuset underrättades. Sedan kontaktades alla biskopar per telefon och hela sändningen distribuerades. Biskop Jesse M. Drury, den älskade välfärdspionjären och butiksinnehavaren, sa att han aldrig hade upplevt någon liknande dag tidigare.⁴

President Monson vittnade ofta om att Gud hör och besvarar våra böner. Han lärde att svaren kommer på många sätt – i form av underverk, personlig vägledning, maningar, styrka att uthärda prövningar och tjänster från andra människor. ”Skapa plats för bön med tanke på livets hektiska tempo i dag”, rådde han. ”Vår uppgift är större än oss själva. Vi behöver Guds gudomliga hjälp. Jag vittnar om att hans hjälp bara är en bön bort.”⁵

kvinna som ber — ”När vi ber, låt oss då verkligen samtala med vår Fader i himlen.”

Thomas S. Monsons lärdomar

När vi ber och lyssnar hjälper vår himmelske Fader oss på jordelivets resa.

Han som märker om en sparv faller hör säkerligen våra hjärtans böner. ”Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få” [Jakobs brev 1:5].

Till alla [er] som kämpar med utmaningar och svårigheter, stora som små: Bönen ger andlig styrka, den är vägen till frid. Bönen är vårt sätt att söka kontakt med vår Fader i himlen, som älskar oss. Tala till honom i bön och lyssna sedan på svaret. Underverk åstadkoms genom bön.⁶

Vår färd in i framtiden blir ingen jämn motorväg som sträcker sig härifrån till evigheten. I stället möter vi vägskäl och kurvor på vägen, för att inte tala om oväntade gupp. Vi måste be varje dag till vår kärleksfulle himmelske Fader som vill att var och en av oss ska lyckas i livet.⁷

Vår himmelske Fader … kommer att hjälpa oss, om vi bara ger honom möjlighet därtill i våra liv.

Jag minns en erfarenhet för några år sedan. En skara vänner red längs en skogsled på starka Morgan-hästar, när vi kom till en glänta där det växte saftigt gräs på ängen och rann en liten, slingrande bäck med klart vatten. Inga hjortdjur kunde önska sig ett bättre hem. Där lurade emellertid en fara. Den finurliga hjorten kan upptäcka minsta rörelse i omgivande buskar. Den kan höra ljudet av en bruten kvist och urskilja en människas doft. Han är bara sårbar från ett håll – ovanifrån. I ett stort träd hade jägarna gjort en plattform högt ovanför den frestande platsen. Även om detta på många håll är förbjudet, fångar jägaren sitt byte när det kommer för att äta och dricka. Ingen kvist skulle brytas, ingen rörelse oroa, ingen doft uppenbara var jägaren var. Varför? Den ståtliga hjortbocken, med sina högt utvecklade sinnen som varnar om hotande fara, har inte förmågan att se rakt uppåt och således upptäcka fienden. Hjorten befinner sig i farozonen. Människan är inte så begränsad. Hennes största säkerhet ligger i hennes förmåga och önskan att se uppåt – att ”fästa blicken på Gud och få leva” [se Alma 37:47].⁸

Stärk grunden genom bön … När vi ber, låt oss då verkligen samtala med vår Fader i himlen. Det är så lätt att våra böner blir rutinmässiga, att vi lägger liten eller ingen tanke bakom orden. När vi kommer ihåg att var och en av oss bokstavligen är en son eller dotter till Gud, är det inte svårt för oss att nalkas honom i bön. Han känner oss, han älskar oss, han har vårt bästa för ögonen. Låt oss be uppriktigt och meningsfullt, tacka för våra välsignelser och be om det vi känner att vi behöver. Låt oss lyssna efter hans svar så att vi kan känna igen dem när de kommer. När vi gör det stärker och välsignar han oss. Vi lär känna honom och vad han vill med vårt liv. När vi känner honom och litar på hans vilja så stärks vår tros grund. Om någon av oss har dröjt med att följa rådet att alltid be så finns det ingen bättre tid att börja än nu. William Cowper sa: ”Satan darrar när han ser den svagaste bland heliga på knä” (i Concise Dictionary of Religious Quotations [1974], sammanst av William Neil, s. 144).⁹

Vi lär oss be genom att be. Man kan ägna otaliga timmar åt att granska andras erfarenheter, men inget tränger in i människohjärtat så som en personlig, innerlig bön och dess himmelska svar.

Så var det med pojken Samuels exempel. Så var det med unge Nephis erfarenheter. Så var det med den unge Joseph Smiths oerhört betydelsefulla bön. Så kan den som ber välsignas.¹⁰

Om du inte har en … relation [där du kommunicerar i bön med] din Fader i himlen så uppmanar jag dig att arbeta mot det målet. När du gör det har du rätt till hans inspiration och vägledning i livet – något som är nödvändigt för var och en av oss om vi ska överleva andligen under vår resa här på jorden. Sådan inspiration och vägledning är gåvor som han gärna ger oss om vi bara söker dem. Vilka skatter de är!¹¹

Genom familjebön får vi välsignelserna vi behöver och stöd.

En framstående amerikansk domare tillfrågades vad vi, som medborgare i världens olika länder, skulle kunna göra för att minska brottsligheten och olydnaden mot lagar och för att få fred och förnöjsamhet i vårt liv och i våra nationer. Han svarade eftertänksamt: ”Jag skulle föreslå att vi återupptar den gamla sedvänjan att hålla familjebön.”

Är vi inte, som ett folk, tacksamma för att familjebönen inte är en förlegad sedvänja för oss? Det finns ingen vackrare syn i hela världen än att se en familj be tillsammans …

Herren befallde oss att ha familjebön när han sa: ”Be i era familjer till Fadern och alltid i mitt namn så att era hustrur och era barn kan bli välsignade” [3 Nephi 18:21].¹²

familj som ber — ”Det finns ingen vackrare syn i hela världen än att se en familj be tillsammans.”

Herren sa: ”Be alltid, och jag ska utgjuta min Ande över dig, och stor ska din välsignelse bli” [Läran och förbunden 19:38]. Kanske har vårt behov aldrig varit större än nu av att be och lära våra barn att be. Bön är ett skydd mot frestelse. Det är genom uppriktig och innerlig bön som vi kan få de välsignelser vi behöver och det stöd som krävs för att vi ska ta oss fram genom denna tidvis svåra och prövande resa vi kallar dödligheten.

Vi kan lära våra barn och barnbarn hur viktig bönen är, både genom ord och exempel. Här är ett exempel på undervisning genom föredöme, som beskrevs i en mors brev till mig. ”Käre president Monson: Ibland undrar jag om jag verkligen har något inflytande på mina barn. Eftersom jag är ensamstående och måste ha två jobb för att kunna försörja oss kommer jag ibland hem till kaos, men jag ger aldrig upp hoppet.”

Hon beskriver hur hon och hennes barn såg på generalkonferensen, där jag talade om bön. Hennes son sa: ”Mamma, du har redan lärt oss det där.” Hon frågade ”Vad menar du?” Hennes son svarade: ”Jo, du har lärt oss att be och visat oss hur man gör det, och för några kvällar sedan gick jag till ditt rum för att fråga dig om någonting och du stod på knä och bad till vår himmelske Fader. Om han är viktig för dig, så blir han viktig för mig.” Brevet avslutades med orden: ”Man får nog aldrig veta vilket inflytande man har förrän ett barn ser att man själv gör det som man har försökt lära barnet att göra.”¹³

Låt oss inte försumma våra familjeböner. De är en sådan effektiv barriär mot synden och därför en utomordentlig källa till glädje och lycka. Det gamla talesättet gäller än: ”Den familj som ber ihop, håller ihop.” Genom att vara ett föredöme för våra barn i att be, hjälper vi dem också att börja bygga sin egen djupa grund av tro och vittnesbörd, något som de kommer att behöva i sitt liv.¹⁴

Vi behöver be och sedan behöver vi handla.

För många år sedan, på ett uppdrag i Tahiti, talade jag med vår missionspresident, president Raymond Baudin, om det tahitiska folket. De är kända som ett av världens bästa sjöfararfolk. Broder Baudin, som talar franska och tahitiska men endast lite engelska, försökte beskriva för mig hemligheten med de tahitiska sjökaptenernas framgång. Han sa: ”De är otroliga. Vädret kan vara förfärligt, båtarna kan läcka, de kanske inte har något annat att navigera efter än sina inre känslor och stjärnorna på himlen, men de ber och de ger sig av.” Han upprepade frasen tre gånger. Vi kan lära oss något av detta. Vi behöver be och sedan behöver vi handla. Bägge delarna är viktiga …

Om jag skulle fråga er vilket av alla avsnitt i Mormons bok som blivit mest läst, så tror jag att svaret skulle bli berättelsen i 1 Nephi som handlar om Nephi, hans bröder, hans far och befallningen att gå till Laban och hämta mässingsplåtarna. Kanske beror detta på att de flesta av oss, tid efter annan, bestämmer oss för att återigen läsa Mormons bok. Vi börjar oftast med 1 Nephi. Faktum är att avsnitten där på ett underbart sätt beskriver nödvändigheten av att be och sedan handla. Nephi sa: ”Jag ska gå och göra det som Herren har befallt, för jag vet att Herren inte ger människobarnen några befallningar utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem” [1 Nephi 3:7].

Vi kommer ihåg budet. Vi kommer ihåg svaret. Vi kommer ihåg vad som hände.

I våra dagar och i vår tid finns det många exempel på erfarenheter som de har fått som bett och sedan handlat. Jag vill dela med mig av en rörande berättelse om en god familj som bodde i den vackra staden Perth i Australien. År 1957, fyra månader före invigningen av templet i Nya Zeeland, var Donald Cummings, fadern, distriktspresident i Perth. Han och hans hustru och barn var fast beslutna att delta i templets invigning, trots att de hade mycket ont om pengar. De började be, arbeta och spara. De sålde sin bil och lade ihop allt de hade, men en vecka före avresan fattades det fortfarande 200 pund för dem. Tack vare två oväntade gåvor på 100 pund vardera, fick de tillräckligt med pengar i sista sekunden. Eftersom broder Cummings inte fick ledigt från arbetet så att han kunde resa, beslutade han sig för att säga upp sig.

Hamiltons tempel, Nya Zeeland — Hamiltons tempel i Nya Zeeland.

De reste med tåg över Australiens stora kontinent och kom fram till Sydney. Där sällade de sig till andra medlemmar som också var på väg till Nya Zeeland. Broder Cummings och hans familj var bland de första australiensarna som döptes för de döda i templet i Nya Zeeland. De var bland de första, av dem som kom ända från Perth i Australien, som fick sin begåvning i templet i Nya Zeeland. De bad, de förberedde sig, och sedan gav de sig av.¹⁵

Inget av våra bekymmer är för litet eller oviktigt.

För många år sedan då jag verkade som biskop fick jag meddelande om att Mary Watson, medlem i min församling, blivit inlagd på länets sjukhus. När jag kom för att hälsa på henne, fick jag se henne i en stor sal med så många sängar att det var svårt att hitta henne. Då jag fick se hennes säng och gick fram till henne, sa jag: ”Hejsan, Mary.”

Hon svarade: ”Hejsan, biskop Monson.”

Jag såg hur en patient i sängen bredvid Mary Watson gömde ansiktet under lakanet.

Jag gav Mary Watson en välsignelse, skakade hand med henne och sa: ”Hej då”, men jag kunde inte gå därifrån. Det var som om en osynlig hand vilade på min axel, och jag kände i min själ att jag hörde dessa ord: ”Gå fram till sängen bredvid där den lilla damen ligger som gömde ansiktet då du kom in.” Jag gjorde det. Jag har lärt mig här i livet att aldrig skjuta upp något som jag manas till.

Jag gick fram till den andra patientens säng, klappade försiktigt på hennes axel och drog försiktigt undan lakanet som hon hade över ansiktet. Hör och häpna! Hon var också medlem i min församling. Jag visste inte att hon var inlagd på sjukhus. Hon hette Kathleen McKee. Då hennes blick mötte min, utbrast hon med tårar i ögonen: ”Åh, biskop Monson, när du kom in genom dörren, trodde jag att du kommit för att hälsa på mig och välsigna mig som svar på mina böner. Jag gladdes inom mig över att du visste att jag var här, men när du stannade vid den andra sängen, sjönk modet, och jag förstod att du inte kommit för att hälsa på mig.”

Jag sa till Kathleen McKee: ”Det spelar ingen roll att jag inte visste att du var här. Det är emellertid viktigt att vår himmelske Fader visste och att du tyst hade bett om en prästadömsvälsignelse. Det var han som manade mig att tränga mig på.”

En välsignelse gavs, en bön besvarades. Jag kysste henne på pannan och lämnade sjukhuset med tacksamhet i hjärtat över Andens maningar.¹⁶

Herrens avsikter genomförs ofta genom att vi följer Andens ledning. Jag tror att ju mer vi handlar efter den inspiration och de ingivelser vi får, desto mer anförtror Herren oss sina ärenden …

Mina bröder och systrar, vår himmelske Fader känner till våra behov och hjälper oss när vi ber honom om hjälp. Jag tror inte att något av våra bekymmer är för litet eller oviktigt. Herren bryr sig om vårt livs detaljer.¹⁷

Bönen stöttar oss genom prövningarna.

När livets bördor blir tunga, när prövningar testar vår tro, när smärta, sorg och misströstan får hoppets låga att flämta och dämpas, får vi frid genom att kommunicera med vår himmelske Fader.¹⁸

Det kommer tillfällen när du vandrar en väg översållad med törnen och kännetecknad av kamp. Det kan finnas tillfällen när du känner dig avskild, ja, isolerad från alla goda gåvors givare. Du oroar dig för att du vandrar ensam. Rädsla ersätter tron.

När du finner dig i sådana omständigheter, vädjar jag till dig att minnas bönen … Aposteln Paulus förmanade oss:

”Låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse.

Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus” [Filipperbrevet 4:6–7].

Vilket härligt löfte! Frid är det vi söker, det vi längtar efter.

Vi sattes inte på den här jorden att vandra ensamma. Vilken förunderlig källa till kraft, till styrka och till tröst som är tillgänglig för oss alla. Han som känner oss bättre än vi känner oss själva, han som ser helheten och som känner änden från begynnelsen, har lovat oss att han är där och ger oss hjälp om vi bara ber honom om den. Vi har löftet: ”Be alltid och ha tro, och allt ska samverka till ert bästa” [Läran och förbunden 90:24].

När våra böner stiger mot himlen får vi inte glömma de ord som Frälsaren lärde oss. När han ställdes inför Getsemanes och korsets ohyggliga smärta bad han till Fadern: ”Ske inte min vilja, utan din” [Lukas 22:42]. Trots att det ibland är svårt, måste också vi lita på att vår himmelske Fader vet bäst hur och när och varigenom han ska ge den hjälp vi behöver.¹⁹

Kommunikationen med vår Fader i himlen – inklusive våra böner till honom och hans inspiration till oss – är nödvändig för att vi ska kunna rida ut livets stormar och prövningar. Herren inbjuder oss: ”Närma er mig och jag ska närma mig er, sök mig flitigt och ni ska finna mig” [Läran och förbunden 88:63]. När vi gör det får vi känna hans Ande i vårt liv och det ger oss önskan och modet att stå fasta i rättfärdighet.²⁰

Förslag till studier och diskussion

Frågor

President Monson lärde att bönen ”ger andlig styrka” och är ”vägen till frid” (avsnitt 1). Vid vilka tillfällen har bönen stärkt dig? Vid vilka tillfällen har bönen skänkt dig frid? Hur kan vi göra våra böner mer meningsfulla?
Gå igenom de många välsignelser som enligt president Monson kommer av att vi ber familjeböner (se avsnitt 2). Hur har din familj välsignats av att ni bett tillsammans? Hur kan man hjälpa barn att lära sig om bönens kraft? Vad kan vi lära oss av president Monsons berättelse om modern som bad?
Vad kan president Monsons berättelse om de tahitiska sjöfararna lära oss om bön? (Se avsnitt 3.) Vad förväntar sig vår himmelske Fader av oss när vi söker hans hjälp? Vad har du lärt dig om hur vår himmelske Fader besvarar böner?
President Monson betonade att ”vår himmelske Fader känner till våra behov och hjälper oss när vi ber honom om hjälp” (avsnitt 4). Vilka upplevelser har visat dig att din himmelske Fader är medveten om dina behov? Vilka upplevelser har hjälpt dig att få ett vittnesbörd om att Gud hör och besvarar böner?
President Monson lärde att vår himmelske Fader stöttar oss genom våra prövningar när vi söker hans hjälp i bön (se avsnitt 5). Hur har du känt dig stöttad genom dina prövningar när du har bett? Hur har du sett Gud uppfylla sitt löfte att när vi alltid ber ska ” allt ska samverka till vårt bästa” (se Läran och förbunden 90:24)?

Skriftställen som hör till detta ämne

Matteus 6:5–13; 21:22; Johannes 17:1–26; Jakobs brev 5:16; 2 Nephi 32:8–9; Enos 1:1–9; Alma 33:3–11; Läran och förbunden 9:7–9; 121:1–8

Studiehjälpmedel

Stryk under och markera ord eller uttryck som känns viktiga för dig medan du läser. Lägg till skriftställehänvisningar som har samband med president Monsons undervisning (se Predika mitt evangelium [2004], s. 23).