”Kapitel 8: En uppmaning till mod”, Kyrkans presidenters lärdomar: Thomas S. Monson (2020)

”Kapitel 8”, Lärdomar: Thomas S. Monson

Kapitel 8

En uppmaning till mod

”Må vi alltid vara modiga och redo att stå för det vi tror på.”

Ur Thomas S. Monsons liv

Som ung vuxen tjänstgjorde Thomas S. Monson vid reserven inom USA:s flotta. Under den här perioden behövde han och andra ofta ha mod till att stå fasta i sin tro. Med tanke på ett sådant tillfälle sa han:

”Jag tror att min första upplevelse där jag modigt stod för min övertygelse ägde rum när jag var i Förenta staternas flotta [kort efter] slutet av andra världskriget.

Träningslägret var inte lätt, varken för mig eller för de andra som fick genomlida det. Under de första tre veckorna var jag övertygad om att mitt liv var i fara. Flottan försökte inte utbilda mig; den försökte döda mig.

Jag ska aldrig glömma när söndagen kom efter första veckan. Vi fick välkomna nyheter av fanjunkaren. När vi stod uppställda på övningsområdet i den friska kalifornienvinden, kom hans kommando: ’I dag går alla i kyrkan – det vill säga alla utom jag. Jag ska vila!’ Sedan ropade han: ’Alla som är katoliker träffas i Camp Decatur – och kom inte tillbaka före klockan tre. Framåt marsch!’ En ganska stor grupp marscherade iväg. Sedan röt han nästa kommando: ’De av er som är judar träffas i Camp Henry – och kom inte tillbaka före klockan tre. Framåt marsch!’ En något mindre grupp marscherade iväg. Sedan sa han: ’Resten som är protestanter träffas i Camp Farragut – och kom inte tillbaka före klockan tre. Framåt marsch!’

Genast kom tanken till mig: ’Monson, du är inte katolik. Du är inte jude. Du är inte protestant. Du är mormon, så du ska stå kvar!’ Jag kan försäkra er att jag kände mig totalt ensam. Modig och beslutsam, ja – men ensam.

Och sedan hörde jag de ljuvligaste ord som jag någonsin hört en fanjunkare yttra. Han tittade åt mitt håll och frågade: ’Och ni killar, vad kallar ni er för något?’ Det var inte förrän då som jag insåg att det stod någon bakom eller bredvid mig på övningsområdet. Vi svarade nästan samtidigt: ’Mormoner!’ Det är svårt att beskriva glädjen som fyllde mitt hjärta när jag vände mig om och såg en handfull andra sjömän.

Fanjunkaren kliade sig i huvudet med ett förbryllat ansiktsuttryck, men sa slutligen: ’Ja, pojkar, ni får gå och hitta någonstans att vara. Och kom inte tillbaka före klockan tre. Framåt marsch!’

När vi marscherade iväg tänkte jag på orden i en ramsa som jag hade lärt mig i Primär många år tidigare:

Våga vara mormon.
Våga stå ensam.
Våga vara fast besluten.
Våga låta det bli känt.

Även om upplevelsen tog en annan vändning än jag hade väntat mig, hade jag varit villig att stå ensam om det varit nödvändigt.

Sedan den dagen har det funnits tillfällen när ingen stod bakom mig, och då stod jag ensam. Jag är så tacksam över att jag fattade beslutet för länge sedan att vara stark och sann, alltid redo och villig att försvara min religion om det skulle behövas.”¹

Under hela sitt liv betonade president Monson de principer som den här upplevelsen illustrerar. ”Må vi alltid vara modiga och redo att stå för det vi tror på, och om det betyder att vi måste stå ensamma, må vi göra det modigt, stärkta av vetskapen att vi egentligen aldrig är ensamma när vi står tillsammans med vår Fader i himlen.”²

president Monson vid talarstolen — President Thomas S. Monson vid generalkonferensen i oktober 2008.

Thomas S. Monsons lärdomar

Skrifterna ger oss exempel på mod.

När jag tänker på allt ni ställs inför i världen, tänker jag närmast på ett ord: Ordet beskriver en egenskap som vi alla behöver … Den egenskapen är mod.³

Det fordras alltid mod. De heliga skrifterna bevisar denna sanning. Josef, Jakobs son, som såldes till Egypten, visade sitt beslutsamma mod, när han förklarade för Potifars hustru, som försökte förföra honom: ”Hur skulle jag … kunna göra något så ont och synda mot Gud? Och … [han] lyssnade … inte på henne” och gick ut (1 Moseboken 39:9–10).

I vår tid tillämpade en far detta exempel på mod på sina barn genom att säga till dem: ”Om ni någonsin befinner er någonstans där ni inte borde vara: spring därifrån!”

Profeten Daniel visade enormt mod genom att stå för det han visste var rätt och genom att ha mod nog att be, fastän han hotades med döden när han gjorde det (se Daniel 6).

Mod var utmärkande för Abinadi i Mormons bok. Han var villig att offra livet hellre än att förneka sanningen (se Mosiah 11:20; 17:20).

Vem kan bli annat än inspirerad av Helamans 2 000 unga söner, som lärde och var exempel på vikten av att ha mod att följa sina föräldrars undervisning? (Se Alma 56.)

unga krigare — ”Helamans 2 000 unga söner … lärde och var exempel på vikten av att ha mod att följa sina föräldrars undervisning.”

Dessa berättelser kröns kanske av Moronis exempel. Han hade mod att uthärda intill änden i rättfärdighet (se Moroni 1–10).⁴

Ingen beskrivning av eftersträvansvärda föredömen som vi kan följa skulle vara fullständig utan Joseph Smith, den förste profeten i denna tidsutdelning. Endast 14 år gammal gick denne modige unge man till en lund, som senare skulle komma att kallas helig, och fick ett svar på sin uppriktiga bön.

Joseph utsattes för skoningslös förföljelse när han berättade för andra om den härliga syn han hade sett i denna lund. Men han stod fast trots att han blev förlöjligad och hånad. Han sa: ”Jag hade sett en syn. Jag visste det, och jag visste att Gud visste det och jag kunde inte förneka det, inte heller vågade jag göra det” [Joseph Smith – Historien 1:25].

Steg för steg, med motstånd vart han än vände sig men ändå alltid vägledd av Herrens hand, organiserade Joseph Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Han visade sig modig i allt han gjorde.

Mot slutet av sitt liv, när han och hans bror Hyrum fördes till fängelset i Carthage, gick han oförskräckt det till mötes som han utan tvivel visste låg framför honom, och han beseglade sitt vittnesbörd med sitt blod.

När vi ställs inför livets prövningar, må vi då alltid visa samma oförskräckta mod som profeten Joseph Smith var ett så stort föredöme i.⁵

Varje dag i vårt liv behövs det mod – inte bara vid stora händelser, utan oftare när vi fattar beslut eller reagerar på omständigheter omkring oss. Den skotske poeten och författaren Robert Louis Stevenson sa: ”Vardagligt mod har få vittnen. Men ditt är inte mindre ädelt bara för att du inte hör några trumvirvlar och inga folkskaror ropar ditt namn” [i Hal Urban, Choices That Change Lives (2006), s. 122].⁶

Det krävs ofta mod att göra och försvara det som är rätt.

Vi lever i en värld där moraliska värderingar i stor utsträckning har slängts åt sidan, där synden öppet visas och där frestelser att vika av från den raka och smala stigen omger oss. Vi möts av ständiga påtryckningar och av lömska inflytanden som river ner det anständiga och försöker ersätta det med ett sekulariserat samhälles ytliga filosofier och seder …

Vi [behöver] nästan säkert någon gång försvara det vi tror på. Har vi modet att göra det? …

Mod förekommer i många former. Den kristne författaren Charles Swindoll skrev: ”Modet är inte begränsat till slagfältet … eller till att modigt fånga en tjuv i ditt hem. De verkliga proven på mod är mycket mer stillsamma. De är inre prov, som att förbli trofast när ingen ser dig … som att stå ensam när du är missförstådd” [Growing Strong in the Seasons of Life (1983), s. 398]. Jag vill tillägga att det här inre modet också innebär att göra det rätta fastän vi känner oss rädda, att försvara vår tro med risk att bli hånade och behålla tron fastän vi riskerar att förlora vänner eller social ställning. Den som ståndaktigt står för det rätta måste riskera att ibland bli förkastad eller impopulär.

Medan jag tjänade i Förenta staternas flotta [kort efter] andra världskriget, hörde jag talas om bragder, tapperhet och om män som visade mod. En berättelse som jag aldrig ska glömma handlade om det tystlåtna modet hos en artonårig sjöman – han var inte av vår tro – som inte var för stolt för att be. Av de 250 männen i kompaniet var han den ende som varje kväll knäböjde bredvid sin brits, ibland under översittares spydigheter och icke troendes skämt. Med böjt huvud bad han till Gud. Han vacklade aldrig. Han tvekade aldrig. Han var modig …

Vi får alla känna fruktan, uppleva hån och möta motstånd. Låt oss – alla – ha modet att trotsa den allmänna opinionen, modet att stå fast vid våra principer. Mod, inte kompromisser, framkallar Guds gillande leende. Mod blir en levande och tilltalande dygd när man inte bara är villig att dö ärofullt, utan också är fast besluten att leva värdigt. När vi går framåt och strävar efter att leva som vi borde, får vi med säkerhet hjälp från Herren och kan finna tröst i hans ord.⁷

Ha modet att stå fast för sanning och rättfärdighet. Eftersom tendensen i dagens samhälle leder bort från de värderingar och principer som Herren har gett oss, behöver ni nästan säkert någon gång försvara det ni tror på. Om ert vittnesbörd inte är djupt rotat blir det svårt för er att motstå hånet från dem som utmanar er tro. När ert vittnesbörd om evangeliet, om Frälsaren och om vår himmelske Fader är fast rotat påverkar det allt ni gör i livet. Motståndaren vill inget hellre än att ni ska låta hånfulla kommentarer och kritik mot kyrkan få er att ifrågasätta och tvivla. Ert vittnesbörd gör er trygga, om ni ständigt vårdar det.

Låt oss tillsammans minnas Lehis dröm om livets träd. Han såg många som hållit fast vid ledstången av järn, som kämpat sig fram genom mörkrets dimma och till sist nått fram till livets träd och ätit av trädets frukt. Då ”såg de sig om som om de skämdes” [1 Nephi 8:25]. Lehi undrade vad som fick dem att skämmas. När han såg sig om såg han ”på andra sidan floden med vatten en stor och rymlig byggnad …

Och den var fylld med människor, både gamla och unga, både män och kvinnor, och deras sätt att klä sig var utsökt. Och de föreföll håna och peka finger åt dem som hade kommit fram och som åt av frukten” [1 Nephi 8:26–27].

Den stora och rymliga byggnaden i Lehis syn består av människor i världen som hånar Guds ord och som gör narr av dem som omfattar dem och som älskar Frälsaren och lever efter buden. Vad händer med dem som skäms när de blir hånade? Lehi berättar: ”Och sedan de hade smakat på frukten skämdes de på grund av dem som drev gäck med dem, och de avföll och kom in på förbjudna stigar och gick förlorade” [1 Nephi 8:28] …

Lehis syn av livets träd — En skildring av Lehis syn om livets träd (se 1 Nephi 8, 11). President Monson uppmanade kyrkans medlemmar att vara modiga i sina övertygelser och ståndaktiga när de blev hånade och förlöjligade.

Må ni med övertygelse genom er tro förkunna liksom aposteln Paulus: ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning” [Romarbrevet 1:16].

För att ni inte ska känna er otillräckliga för uppdraget som ligger framför er vill jag påminna om ett annat gripande uttalande från aposteln Paulus som kan ge oss mod. ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande” [2 Timoteusbrevet 1:7] … Med hans hjälp kan ni få modet att möta vad som än kommer.⁸

Vi kan ha det moraliska modet att vara ett ljus för andra.

Människofilosofier omringar oss. Syndens ansikte bär ofta överseendets mask. Låt inte bedra er, bakom den fasaden gömmer sig sorger, olycka och smärta. Ni vet vad som är rätt och fel, och inget kamouflage, oavsett hur tilldragande det är, kan ändra på det. Överträdelsens natur är densamma. Om dina så kallade vänner uppmanar dig att göra något du vet är fel – måste du vara den som står för det rätta, även om du är ensam om det. Ha det moraliska modet att vara ett ljus för andra att följa. Ingen vänskap är viktigare än ditt rena samvete, din moraliska renhet – och det är en makalös känsla att veta att man gör det man fått i uppgift att göra med full förtröstan om att man är värdig att göra det.⁹

Budskapen som förs fram via TV, filmer och andra media står ofta i direkt motsats till det som vi vill att våra barn ska söka sig till och hålla kärt. Det är vårt ansvar att inte bara undervisa dem och ge dem en fast grund i andlighet och lära, utan också att hjälpa dem stå fast, oavsett vilka yttre krafter de stöter på. Det krävs mycket tid och ansträngning från vår sida – och för att kunna hjälpa andra måste vi själva ha det andliga och moraliska modet att stå emot det onda vi möter på alla fronter.¹⁰

Jag verkade som president för Kanadamissionen. I Ontario var två av våra missionärer ute och knackade dörr en kall, snöig kväll. De hade inte haft någon som helst framgång. Den ena äldsten var erfaren och den andra ny.

De två knackade på hemma hos Elmer Pollard, som tyckte synd om de stelfrusna missionärerna och bad dem komma in. De framförde sitt budskap och frågade om han ville be med dem. Det gick han med på, förutsatt att han fick be bönen.

Bönen han uppsände överraskade missionärerna. Han sa: ”Himmelske Fader, välsigna dessa två beklagansvärda, vilseförda missionärer att de måtte återvända hem och inte slösa bort sin tid på att berätta för människorna i Kanada om ett budskap som är så besynnerligt och om vilket de vet så lite.”

När de reste sig upp bad Elmer Pollard missionärerna att aldrig återvända till hans hem. När de gick sa han hånfullt: ”Ni ska inte försöka inbilla mig att ni tror att Joseph Smith var en Guds profet!” Och smällde igen dörren.

Missionärerna hade bara gått ett kort stycke när juniorkamraten sa försynt: ”Vi svarade inte på herr Pollards ord.”

Seniorkamraten sa: ”Vi blev avvisade. Låt oss gå vidare.”

Men den unge missionären stod på sig, och de två återvände till Elmer Pollards dörr. Han öppnade dörren och sa ilsket: ”Jag tyckte jag sa till er unga män att aldrig återvända!”

Då tog juniorkamraten mod till sig och sa: ”När vi var på väg ut sa du att vi nog inte trodde att Joseph Smith var en Guds profet. Jag vill vittna för dig att jag vet att Joseph Smith var en Guds profet, att han genom inspiration översatte den heliga bok som kallas Mormons bok. Jag vet att han såg Gud Fadern och Jesus, Sonen.” Så gick missionärerna därifrån.

Jag hörde samme Elmer Pollard vid ett vittnesbördsmöte berätta om vad som hänt den där minnesvärda dagen. Han sa: ”Den natten kunde jag inte sova. Jag kastade mig av och an. Om och om igen hörde jag orden inom mig: ’Joseph Smith var en Guds profet. Jag vet det … jag vet det … jag vet det.’ Det kunde inte bli morgon fort nog. Jag ringde till missionärerna, till det nummer som stod längst ner på det lilla kortet med Trosartiklarna. De återvände, och den här gången deltog min hustru, mina barn och jag i diskussionen som uppriktiga sanningssökare. Följden blev att vi alla omfattade Jesu Kristi evangelium. Vi kommer alltid att vara tacksamma för vittnesbördet om sanningen från dessa två modiga, ödmjuka missionärer.”¹¹

Jag vill tala om modet att avstå från att döma andra. Ni kanske frågar: ”Krävs det verkligen mod för det?” Då svarar jag att jag tror det ofta händer att det krävs mod att avstå från att döma – eller skvallra eller kritisera, som är nära släkt med att döma.

Olyckligtvis finns det de som känner att de måste kritisera och förringa andra. Ni har säkert redan stött på sådana människor, och det kommer ni att göra igen … Vi behöver inte undra hur vi bör handla i sådana situationer … Frälsaren förkunnade: ”Upphör att finna fel med varandra” [Läran och förbunden 88:124]. Det krävs verkligt mod när man är bland kamrater och känner trycket att delta i sådan kritik, att avstå från att stämma in …

Jag vädjar till er att ni ska ha modet att avstå från att döma och kritisera människor omkring er, och dessutom ha modet att se till att alla känner sig delaktiga, älskade och uppskattade.¹²

Vi behöver mod för att uthärda livets utmaningar.

Vad innebär det att ha uthållighet? Jag älskar den här definitionen: att stå emot med mod. Mod kan behövas för att du ska kunna tro. Det behövs ibland för att kunna lyda. Det behövs absolut om du ska hålla ut till dagen du lämnar det här jordelivet.¹³

Jag älskar följande ord av poeten Ella Wheeler Wilcox:

Att vara trevlig, snäll och glad
när livet är skönt, är lätt.
Men den som är verkligt stark
är den som ler när allt går snett. 
[”Worth While”, i Ella Wheeler Wilcox, Poems of Sentiment (1906), s. 11]

En sådan man var Paul Tingey … Paul växte upp i ett gott medlemshem och utförde en hedersam mission för Herren i Tyskland. En av hans missionskamrater var äldste Bruce D. Porter i de sjuttios första kvorum. Äldste Porter beskrev äldste Tingey som en av de mest hängivna och framgångsrika missionärer han någonsin träffat.

Efter missionen återvände äldste Tingey hem, gick ut universitetet, gifte sig med sin käresta och fostrade deras barn tillsammans med henne. Han verkade som biskop och var framgångsrik i sitt yrke.

Men plötsligt och utan förvarning drabbades hans nervsystem av den fruktade sjukdomen multipel skleros. Fjättrad av denna sjukdom kämpade Paul Tingey tappert, men tvingades sedan att vistas på ett vårdhem under resten av sitt liv. Där piggade han upp de sorgsna och fick alla att känna sig glada [se ”Har jag gjort något gott?” Sånger, nr 158]. Varje gång jag gick till kyrkans möten där skänkte han nytt mod till mig och alla andra.

När de olympiska spelen kom till Salt Lake City år 2002 utvaldes Paul att bära den olympiska facklan under en delsträcka. När detta tillkännagavs på vårdhemmet jublade de närvarande patienterna och salarna genljöd av applåder. När jag lyckönskade Paul sa han med sin begränsade talförmåga: ”Jag hoppas jag inte tappar facklan!” …

Paul Tingey tappade inte den olympiska facklan. Och vad mer är, han bar tappert den fackla han fått i livet och gjorde det ända till sin bortgång.

Andlighet, tro, beslutsamhet, mod – Paul Tingey hade alla dessa egenskaper.¹⁴

Det krävs mod att ta första steget mot ett eftertraktat mål, men det krävs ännu större mod när man snubblar och måste försöka på nytt.

Ha beslutsamhet nog att göra ansträngningen. Bestäm dig för att arbeta mot ett värdefullt mål och ha mod nog att inte bara möta utmaningarna som oundvikligen kommer utan också att göra ytterligare en ansträngning om det behövs.¹⁵

Livets färd går inte längs en motorväg utan hinder, fallgropar eller snaror. Det är snarare en stig med många vägskäl och avtagsvägar. Vi står ständigt inför beslut. Det krävs mod för att fatta kloka beslut; modet att säga nej, modet att säga ja. Besluten avgör vår bestämmelse.¹⁶

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Gå igenom exemplen i avsnitt 1 på personer som visade stort mod. Vad kan vi lära oss av de här exemplen?
Gå igenom exemplen på mod som president Monson nämnde i avsnitt 2. Vilka situationer i ditt liv har krävt mod? Hur kan vi stärka vårt mod att göra det som är rätt?
President Monson betonade att vi behöver vara exempel på moraliskt mod (se avsnitt 3). Vad kan vi lära oss av missionären som återvände för att vittna för Elmer Pollard? Varför krävs det mod att avstå från att döma och kritisera andra? Hur kan vi övervinna tendensen att döma och kritisera?
Vad kan berättelsen om Paul Tingey lära oss om mod i prövningens tid? (Se avsnitt 4.) Hur har andra personer inspirerat dig genom sitt mod i svåra tider?

Skriftställen som hör till detta ämne

Josua 1:5–7; Psaltaren 27:14; 31:24–25; Matteus 5:10–12; Johannes 14:27; Mosiah 17:8–10; Alma 53:18–21; Läran och förbunden 3:6–8; 128:22

Studiehjälpmedel

”Många finner att den bästa tiden att studera är på morgonen efter en god natts sömn … Andra föredrar att studera under de lugna timmarna efter dagens arbete och bekymmer … Det som kanske är viktigare än tiden på dagen är att man avsätter en regelbunden tid för studier” (se Howard W. Hunter, ”Att läsa skrifterna”, Nordstjärnan, maj 1980, s. 96–97).