”Kapitel 19: En lärares varaktiga inflytande”, Kyrkans presidenters lärdomar: Thomas S. Monson (2020)

”Kapitel 19”, Lärdomar: Thomas S. Monson

Kapitel 19

En lärares varaktiga inflytande

”Det grundläggande målet för undervisning i kyrkan är att åstadkomma betydande förändringar i pojkars och flickors, mäns och kvinnors liv.”

Ur Thomas S. Monsons liv

I sitt första generalkonferenstal som apostel sa president Thomas S. Monson: ”Jag är så tacksam för de lärare och ledare jag hade i min barndom och ungdomstid i en enkel pionjärförsamling.”¹ Under hela sitt liv fortsatte han att uttrycka tacksamhet för sina lärare i kyrkan och berättade ofta om det inflytande de hade på honom.

President Monson var lika tacksam för sina lärare i skolan. ”Jag tycker det är lustigt att min musiklärare i grundskolan hette fröken Sharp [korsförtecken, ö.a.]”, sa han. ”Hon hade förmågan att fylla sina elever med kärlek till musik.”²

Som universitetsstuderande hade han ett effektivt sätt att lära sig av sina lärare: Han föreställde sig att han skulle behöva lära ut materialet de undervisade om, så han arbetade på att utveckla en förståelse för de begrepp som skulle förbättra hans presentation.³

President Monson lärde kyrkans medlemmar hur man undervisar med kraft. ”Vi [är] alla lärare i viss mån”, sa han ”och vi har en plikt att undervisa efter bästa förmåga.”⁴ Han undervisade också om vad syftet med evangelieundervisningen är:

”Målet med evangelieundervisning … är inte att ’proppa’ eleverna fulla med kunskap. Det är inte att visa hur mycket läraren vet, inte heller är det blott och bart att utöka kunskapen om kyrkan. Det grundläggande målet för undervisning i kyrkan är att åstadkomma betydande förändringar i pojkars och flickors, mäns och kvinnors liv. Syftet är att inspirera dem att tänka på, känna för och sedan göra något för att leva efter evangeliets principer.”⁵

Angående lärare sa president Monson: ”Det finns ingen förmån som är ädlare, ingen uppgift som är så givande.”⁶ Han illustrerade detta med följande berättelse:

”För en tid sedan råkade jag höra … tre små pojkar [diskutera] sina pappors jämförliga dygder. En av dem sa: ’Min pappa är större än din pappa’, på vilket en annan svarade: ’Men min pappa är smartare än din pappa.’ Den tredje genmälde: ’Min pappa är doktor’, och sedan vände han sig till en av de andra pojkarna och sa hånfullt ’och din pappa är bara en lärare.’

En mamma ropade, och detta avbröt samtalet, men orden fortsatte att eka i mina öron. Bara en lärare. Bara en lärare. Bara en lärare. En vacker dag kommer alla de tre små pojkarna att uppskatta det sanna värdet hos inspirerade lärare och med uppriktig tacksamhet erkänna det outplånliga intryck som sådana lärare kommer att göra på deras personliga liv.

’En lärare’, som Henry Brooks Adams sa, ’påverkar evigheten. Han kan aldrig säga var hans inflytande upphör.’”⁷ President Monson lärde att det här långtgående inflytandet gäller alla lärare – föräldrar i hemmet, lärare i skolan och lärare i kyrkan.

en primärlärare hjälper ett barn — ”Bygg en bro till varje ungdom.”

Thomas S. Monsons lärdomar

Föräldrar har en helig skyldighet att undervisa sina barn och vara ett gott exempel.

Den lärare du och jag kommer ihåg bäst är kanske den som påverkade oss mest. Hon använde kanske ingen skrivtavla och hade ingen universitetsexamen, men hennes lektioner hade ett evigt värde och hennes intresse var äkta. Ja, jag talar om en mor. Och i samma andetag nämner jag också en far. I själva verket är varje förälder en lärare.

President David O. McKay påminde oss om att ”den rätta utbildningen i barndomen är människans heligaste förpliktelse”, för ett barn kommer från Fadern, rent och ljuvligt, ”en varelse obefläckad av världens fördärv, oberörd av dess orättvisa, ej uttröttad av dess ihåliga nöjen, en varelse som just kommit från ljusets källa, med något av dess universella lyster inom sig. Om barndomen är detta, hur helig är då inte plikten att se till att den i sin fortsatta tillväxt inte blir något annat” (Improvement Era, maj 1930, s. 480) …

Den bästa tiden att undervisa är mycket kort. Tillfällena är flyktiga. Föräldern som uppskjuter sitt ansvar som lärare kan under kommande år få en bitter insikt i Whittiers uttalande: ”Av alla sorgsna ord som talats eller skrivits, är dessa de sorgligaste: ’Det kunde ha varit!’” (John Greenleaf Whittier, ”Maud Muller”) …

Mödrar och fäder, inser ni att vi skapar den form i vilken våra ungas liv ska stöpas? För att kunna undervisa våra barn måste vi stå dem nära, och platsen där vi kan komma dem nära är i hemmet. Vi har ansvaret att vara ett gott föredöme för dem.

Jag har nog aldrig har läst ett skarpare fördömande från Herren än det som står i Jakobs bok i Mormons bok, där Herren säger: ”Se, ni har … krossat era ömma hustrurs hjärtan och förlorat era barns förtroende på grund av ert dåliga föredöme inför dem” (Jakob 2:35). Om vår Herre fördömer ett dåligt föredöme såpass, är det då inte logiskt att anta att han skulle ge oss sitt bifall om vi är ett gott föredöme för våra barn? Och sedan kan vi se tillbaka, som Johannes gjorde när han förkunnade: ”Inget gläder mig mer än att höra att mina barn lever i sanningen” (3 Johannesbrevet 1:4).

Om en förälder behöver ytterligare inspiration för att påbörja sitt gudagivna lärarkall, så låt honom eller henne påminna sig om att den mäktigaste sammansättningen av känslor i världen inte framkallas av en stor kosmisk händelse och inte heller står att finna i romaner eller historieböcker – utan erfars blott av en förälder som ser ner på ett sovande barn. Det härliga skriftstället i Bibeln, ”till Guds avbild skapade”, får en ny och levande innebörd när en förälder upprepar den här upplevelsen. Hemmet blir en tillflyktsort lik himlen, och kärleksfulla föräldrar lär sina barn ”att be och att vandra rättrådigt inför Herren” (L&F 68:28).⁸

Det finns de som finner nöje i att förstöra tron, hellre än att bygga broar till det goda livet … Eftersom vi inte kan kontrollera klassrummet, bör vi åtminstone förbereda eleven. Du frågar: ”Hur?” Jag svarar: ”Ge en vägledning till Guds celestiala rikes härlighet, ja, en barometer för att skilja mellan Guds sanningar och människornas teorier.”

För flera år sedan höll jag en sådan vägledning i handen. Det var en bok med helig skrift … som innehöll Mormons bok, Läran och förbunden och Den kostbara pärlan. Boken var en gåva från en kärleksfull far till en vacker, blomstrande dotter som noga följde hans råd. På titelbladet hade hennes far skrivit följande inspirerade ord:

”9 april 1944

Till min kära Maurine!

För att du må ha en ständig måttstock varmed du kan döma mellan sanning och villfarelse i mänskliga betraktelsesätt och på detta sätt tillväxa i andlighet medan du ökar din kunskap, ger jag dig denna heliga skrift som du ska läsa ofta och troget hålla dig till under hela ditt liv.

Din kärleksfulle far

Harold B. Lee”⁹

Lärare i kyrkan kan ha ett varaktigt inflytande.

Låt oss till slut vända oss till den lärare vi vanligtvis möter på söndagarna – läraren i kyrkan. I denna omgivning möts det förgångnas historia, det nuvarandes hopp och framtidens löfte … Läraren bedöms av sina elever – inte endast för vad och hur han undervisar, utan också för sitt sätt att leva.

Aposteln Paulus rådde romarna: ”Du som undervisar andra, du lär inte dig själv. Du som predikar att man inte ska stjäla, du stjäl.

Du som säger att man inte ska begå äktenskapsbrott, du begår äktenskapsbrott” (Romarbrevet 2:21–22).

Paulus, denne inspirerade och kraftfulle lärare, utgör ett gott exempel för oss.¹⁰

Jag blev som liten pojke påverkad av en mycket effektiv och inspirerad lärare som lyssnade på oss och älskade oss. Hon hette Lucy Gertsch. På söndagsskollektionerna undervisade hon oss om världens skapelse, Adams fall och Jesu försoningsoffer. Hon bjöd in som hedersgäster till klassrummet Mose, Josua, Petrus, Tomas, Paulus och, naturligtvis, Kristus. Vi kunde inte se dem men vi lärde oss att älska, hedra och efterlikna dem.

Aldrig hade hennes undervisning varit så dynamisk eller dess inverkan så långvarig som en söndagsmorgon när hon sorgset berättade för oss att en klasskamrats mor hade dött. Billy var inte där den morgonen men vi visste inte varför han var borta.

Temat för lektionen var ”Det är saligare att ge än att ta” (Apostlagärningarna 20:35). Mitt under lektionen slog läraren ihop boken och öppnade våra ögon och våra öron och vårt hjärta för Guds härlighet. Hon frågade: ”Hur mycket pengar har vi i klassens aktivitetsfond?”

Detta var under depressionens dagar och vi svarade stolt: ”Fyra dollar och sjuttiofem cent.”

Sedan föreslog hon mycket milt: ”Billys familj har det svårt och de är mycket sorgsna. Vad tror ni om att besöka familjen nu på förmiddagen och ge dem era pengar?”

Jag ska alltid minnas den lilla skaran som gick de tre kvarteren hem till Billy och hälsade på honom, hans syskon och deras far. Hans mor var märkbart frånvarande. Jag glömmer aldrig tårarna som glittrade i allas ögon då det vita kuvertet med vår värdefulla aktivitetskassa överlämnades av vår lärares spröda hand till den sörjande fadern.

Vi nästan hoppade tillbaka till kapellet. Våra hjärtan var lättare än någonsin förr. Vår glädje var större och vår insikt djupare. En lärare som var inspirerad av Gud hade gett sina pojkar och flickor en evig lärdom av gudomlig sanning: ”Det är saligare att ge än att ta.”

Vi skulle mycket väl ha kunnat göra en omskrivning av lärjungarnas ord på vägen till Emmaus: ”Brann inte våra hjärtan i oss … när [hon] öppnade Skrifterna för oss?” (Lukas 24:32).

Lucy Gertsch kände var och en av sina elever. Hon besökte alltid dem som var borta en söndag eller som inte kom över huvud taget. Vi visste att hon brydde sig om oss. Ingen av oss har glömt henne eller lektionerna hon höll.¹¹

Lucy Gertsch och hennes primärklass, inklusive Thomas S. Monson — Lucy Gertsch (bakre raden, i mitten) med sin söndagsskoleklass 1941. Tom Monson är på första raden, andra från höger. Han beskrev henne som ”en mycket effektiv och inspirerad lärare”.

Klassrummet i kyrkan ger en viktig dimension till varje barns och ungdoms utbildning. I denna omgivning kan varenda lärare få eleverna att sträcka sig uppåt när de lyssnar till lektionen och känner lärarens vittnesbörd. På Primärs, Söndagsskolans, Unga kvinnors och aronska prästadömets möten kan väl förberedda lärare, kallade genom inspiration av Herren, göra ett djupt intryck på varje barn, varje ungdom, och förmå dem alla att ”[söka] i de bästa böcker efter visdomsord. [Söka] lärdom, ja, genom studier och även genom tro” [Läran och förbunden 88:118]. Ett uppmuntrande ord här och en andlig tanke där kan påverka ett värdefullt liv och lämna ett outplånligt intryck på en odödlig själ …

Den ödmjuke och inspirerade läraren i kyrkans klassrum kan ingjuta en kärlek till skrifterna hos sina elever … Läraren kan inte bara låta de forna apostlarna och världens Frälsare komma in i klassrummet utan också i våra barns hjärta, sinne och själ.¹²

Vi undervisar inte bara med ord utan också genom hur vi lever våra liv.

Vilken lärare kommer ni bäst ihåg från er ungdom? Jag skulle tro att med all sannolikhet var det den som visste vad ni hette, som välkomnade er till klassen, som var intresserad av er som person och som verkligen brydde sig. När en ledare vandrar längs jordelivets stig med en dyrbar ungdom vid sin sida, växer det fram ett förtroende mellan de två, som skyddar den unge från syndens frestelser och får honom eller henne att orubbligt gå på den stig som leder framåt, uppåt och rakt mot evigt liv. Bygg en bro till varje ungdom.¹³

Behandla [eleverna] med värdighet och ge dem ditt allra bästa. Du undervisar inte bara om ett ämne; du formar också en människans natur. Du tänder lärdomens ljus, så att dina elever bättre förstår sitt uppdrag på jorden. Du, genom din ande, din tro och din kärlek, kommer att välsigna generationer som ännu inte fötts. Dina möjligheter skiljer sig inte helt från Läromästarens – ja, Jesus Kristus, Guds Son.¹⁴

Det djupa inflytande en persons liv kan få på andras liv talas sällan om och är ofta föga känt. Detta gällde till exempel en lärare för flickor, närmare bestämt tolvåringar … Hon hade inga egna barn, fastän hon och hennes man verkligen längtade efter barn. Hennes kärlek kom till uttryck genom hennes hängivenhet till sina flickor då hon undervisade dem om livets eviga sanningar. Hon blev sedan svårt sjuk och avled, endast 27 år gammal.

Varje år på Memorial Day [30 maj, helg- och gravsmyckningsdag i USA, ö.a.], vallfärdade hennes flickor till sin lärares gravplats, där de höll en bönestund. Först kom det sju, sedan fyra, sedan två, och till sist var det bara en, som fortsatte komma varje år. Hon satte alltid en bukett iris på graven – som ett tecken på sin djupa tacksamhet. I år [1981] var det tjugofemte gången hon besökte sin lärares viloplats. I dag är hon själv en lärare för flickor. Det är inte överraskande att hon är så framgångsrik. Hon avspeglar bilden av den lärare som inspirerat henne. Det liv den läraren levde, de lektioner hon höll, är inte begravda under den sten som utmärker hennes grav. De fortlever i de personligheter hon hjälpte till att forma och i de liv hon så osjälviskt berikade. Man påminns om en annan stor lärare, ja, om Herren själv. Han skrev en gång med fingret ett budskap i sanden. (Se Johannes 8:6.) Tidens vindar utraderade för alltid de ord han skrev, men inte det liv han levde.¹⁵

Vi bör alltid komma ihåg att vi inte bara undervisar genom ord, utan också genom de personer vi är och hur vi lever vårt liv.¹⁶

Jesus Kristus är vårt föredöme som lärare.

Det finns en lärare vars liv överskuggar alla andras. Han undervisade om liv och död, om plikt och bestämmelse. Han levde inte för att bli betjänad utan för att tjäna; inte för att få utan för att ge; inte för att rädda sitt liv utan för att offra det för andra. Han beskrev en kärlek som var vackrare än lusta, en fattigdom som var rikare än skatter. Det sades om den här läraren att han undervisade med auktoritet och inte som de skriftlärda. Jag talar om läromästaren, ja, Jesus Kristus, Guds Son, hela mänsklighetens Frälsare och Återlösare.

När hängivna lärare följer hans milda inbjudan ”Kom och lär av mig”, så lär de sig, men de får också ta del av hans gudomliga kraft.¹⁷

Må vi, när vi undervisar andra, följa den fullkomlige lärarens föredöme, vår Herre och Frälsare Jesus Kristus. Han lämnade fotsteg efter sig i sanden, men han lämnade sina undervisningsprinciper efter sig i hjärtat hos alla han undervisade. Han undervisade sina lärjungar på den tiden och säger samma sak till oss: ”Följ du mig!” (Johannes 21:22).

Må vi sträva framåt i lydnadens anda, så att samma sak må sägas om var och en av oss som sades om Frälsaren: ”Du är en lärare som kommer från Gud” (Johannes 3:2).¹⁸

Jesus Kristus undervisar — Jesus Kristus är ”Läromästaren”.

Förslag till studier och diskussion

Frågor

President Monson lärde att föräldrar har en helig skyldighet att undervisa sina barn (se avsnitt 1). Vilka viktiga saker har du lärt dig av din mamma eller pappa? Om du är förälder, vad hoppas du att dina barn ska lära sig av dig? Vad har du lärt dig om hur man undervisar barn? Varför är det nödvändigt att vara ett gott exempel när man undervisar barn? Hur kan föräldrar hjälpa sina barn att bygga upp en stark tro?
Gå igenom president Monsons berättelse om sin lärare i Söndagsskolan (se avsnitt 2). Vad kan vi lära oss av den här berättelsen för att bli bättre lärare? Hur kan vi undervisa om evangeliet med större kraft – hemma, i klassrummet eller i andra sammanhang?
Gå igenom de egenskaper som president Monson beskrev att bra lärare har (se avsnitt 3). Tänk på några av dina lärare som har varit exempel på de här egenskaperna. Varför var de här lärarna inflytelserika i ditt liv? Hur kan vi som lärare ”bygga en bro” till dem vi undervisar? Hur kan vi ”tända lärdomens ljus”?
Vad kan vi lära oss av Frälsarens föredöme som lärare? (Se avsnitt 4.) Vad innebär det att undervisa på Frälsarens sätt? Varför är det viktigt att vi fokuserar på Frälsaren när vi undervisar om evangeliet?

Skriftställen som hör till detta ämne

2 Moseboken 4:10–12; 2 Nephi 33:1; Alma 17:2–3; 31:5; Läran och förbunden 11:21; 42:12–14; 88:77–80

Undervisningstips

”Det kanske viktigaste du kan göra för att vara en kristuslik lärare är att följa Frälsarens föredöme i att lyda och leva efter evangeliet av hela ditt hjärta … Du måste inte vara fullkomlig, bara flitigt försöka – och söka förlåtelse genom Frälsarens försoning varje gång du vacklar” (Undervisa på Frälsarens sätt [2016], s. 13).