”Kapitel 18: Lycka i äktenskapet”, Kyrkans presidenters lärdomar: Thomas S. Monson (2020)

”Kapitel 18”, Lärdomar: Thomas S. Monson

Kapitel 18

Lycka i äktenskapet

”Välj noggrant och med bönens hjälp ut en livsledsagare, och när ni är gifta så var orubbligt lojala mot varandra.”

Ur Thomas S. Monsons liv

När president Thomas S. Monson var ung blev han förvånad när han fick veta att det fanns en nära koppling mellan hans egen familj och familjen till den flicka han dejtade, Frances Beverly Johnson, som han senare gifte sig med. Han berättade:

”Min farfar kom från Sverige och hans hustru från England … De gifte sig i templet i Salt Lake City och han skrev i sin dagbok: ’I dag är den lyckligaste dagen i mitt liv. Min käresta och jag beseglades för tid och all evighet i det heliga templet.’

Tre dagar senare, den 23 april 1898, skrev han: ’Tog tåget från Rio Grande Western Depot för att resa till Skandinavien. Jag ska verka som missionär där.’ Så han reste till Sverige och lämnade sin brud hemma efter bara tre dagar.

Han förde dagbok i blyerts, och jag ärvde den av en farbror som av någon anledning ville att jag skulle få hans fars dagbok. Den vanligaste meningen i dagboken är: ’Mina fötter är våta.’ Men den vackraste anteckningen löd: ’I dag åkte vi hem till familjen Jansson [senare ändrat till Johnson]. Vi träffade syster Jansson. Hon hade lagat en härlig middag åt oss. Hon är bra på att laga mat.’ Sedan sa han: ’Alla barnen sjöng eller spelade munspel eller dansade, och sedan betalade hon sitt tionde. Fem kronor till Herren, en till min kamrat äldste Ipson och en till mig.’ Sedan räknar han upp barnens namn.

När jag läste det i dagboken såg jag att min hustrus fars namn stod där, att han tillhörde den familjen [som ett av barnen]. Han var förmodligen en av dem som sjöng, och som sedan fick endast en dotter, flickan jag gifte mig med.”

President Monson återgav följande upplevelse om när han åkte för att hämta Frances till deras första dejt:

”Första gången jag såg Frances visste jag att jag funnit den rätta kvinnan. Herren förde oss samman senare och jag bad henne om en träff. Jag gick hem till henne. Hon presenterade mig för sin familj och hennes far sa: ’Monson – det är ett svenskt namn, eller hur?’

Jag sa: ’Ja.’

Han sa: ’Bra.’

Sedan gick han in i ett annat rum och kom tillbaka med en bild på två missionärer med höga hattar och några Mormons bok.

’Är du släkt med den här Monson’, frågade han, ’Elias Monson?’

Jag sa: ’Ja, han är min farfars bror. Han var också på mission i Sverige.’

När Frances far hörde detta började han gråta. När Frances fars familj fortfarande bodde i Sverige hade de fått många besök av äldste Elias Monson. Frances far ”kysste mig på kinden”, mindes president Monson senare, ”sedan grät hennes mor, och hon kysste mig på andra kinden. Så jag såg mig om efter Frances. Hon sa: ’Jag går och hämtar kappan.’”¹

Tom och Frances gifte sig i oktober 1948. Under generalkonferensen i april 2008 – president Monsons första som kyrkans president – sa han dessa tacksamma ord om syster Monson och hennes livslånga tjänande och stöd:

”Jag tackar min Fader i himlen för min ljuva livskamrat Frances. I oktober kommer hon och jag att fira 60 underbara års äktenskap. Fastän mitt tjänande i kyrkan började i tidig ålder har hon inte klagat en enda gång när jag gått hemifrån till möten eller för att fullgöra andra uppgifter. I många år förde mina uppdrag som medlem av de tolv mig ofta bort från Salt Lake City – ibland fem veckor i taget – och hon lämnades ensam med våra små barn och vårt hem. Från den tid när jag kallades som biskop vid 22 års ålder har vi sällan haft lyxen att sitta tillsammans under ett kyrkans möte. Jag kunde inte ha önskat mig en mer lojal, kärleksfull och förstående livskamrat.”²

Efter många år med hälsoproblem dog syster Monson den 17 maj 2013. Några månader senare, under Hjälpföreningens allmänna möte, beskrev president Monson kärleksfullt vad hon betydde för honom: ”Hon var en trofast dotter till vår himmelske Fader, min älskade livskamrat och min käraste vän. Jag saknar henne mer än ord kan uttrycka.”³

Thomas S. och Frances Monson — ”Vår käraste vän är den vi är gift med.”

Thomas S. Monsons lärdomar

Lyckan finns där man hyser äkta respekt mellan man och hustru.

Vår käraste vän är den vi är gift med. Denna gamla värld skulle må så mycket bättre i dag, om vänligheten och hänsynsfullheten dagligen återspeglade vår tacksamhet över vår make eller maka.⁴

Lyckan finns där man hyser äkta respekt för varandra. Hustrur kommer närmare sina män, och männen uppskattar sina hustrur mer, och barnen är glada, som det är meningen att barn ska vara.⁵

Människor som gifter sig i förhoppning om att skapa ett bestående kamratskap, måste ha vissa färdigheter och en viss inställning. De måste skickligt anpassa sig efter varandra. De måste kunna lösa gemensamma problem. De måste vara villiga att ge och ta i sökandet efter harmoni. De behöver den högsta sortens osjälviskhet, där omtanke om ens partner går före ens egna önskningar.⁶

President Howard W. Hunter sa följande om äktenskapet: ”Ett lyckligt och framgångsrikt äktenskap handlar inte lika mycket om att gifta sig med rätt person som att vara rätt person.” Jag gillar det. ”Den medvetna ansträngningen att till fullo göra sin del är det som bidrar mest till framgång” [The Teachings of Howard W. Hunter, red. Clyde J. Williams (1997), s. 130].⁷

Jag glömmer aldrig när jag besökte president Hugh B. Browns [i första presidentskapet] hem. Det var en examensdag vid Brigham Young University. Han skulle leda högtiden och jag skulle hålla inledningstalet. Jag körde hem till president Brown och förde honom ut till bilen. Innan vi startade, sa han till mig: ”Vänta lite. Min hustru, Zina, kommer snart till fönstret på framsidan.”

Jag sneglade mot fönstret och såg att gardinen hade dragits åt sidan. Jag såg Zina Brown sitta i sin rullstol. Hon vinkade tillgivet med en liten vit näsduk mot sin leende man. President Brown stack handen i fickan, drog upp en vit näsduk och vinkade sakta med den till hustruns förtjusning. Vi körde långsamt ut från trottoaren och påbörjade resan till Provo.

”Varför vinkar ni med vita näsdukar?” frågade jag.

Han svarade: ”Zina och jag har haft den vanan sedan vi gifte oss. På något sätt är det en symbol mellan oss att allt ska gå väl under dagen tills vi är tillsammans igen på kvällen.”⁸

I äktenskapet vandrar ni sida vid sida som en Guds son och dotter.

Bröder, låt oss behandla våra hustrur med värdighet och respekt. De är våra eviga livskamrater. Systrar, hedra era män. De behöver höra vänliga ord. De behöver ett vänligt leende. De behöver känna den sanna kärlekens värme.⁹

Jag har alltid älskat de ord som president David O. McKay ofta citerade …: ”Kvinnan togs från mannen – inte från hans fötter för att förtrampas av honom, utan från hans sida för att vara hans like, under hans arm för att beskyddas och nära hans hjärta för att älskas.”

Men den tanke som aldrig upphör att röra vid min själ är det enkla, kloka rådet: ”Männen bör akta sig för att få kvinnor att gråta, för Gud räknar deras tårar.”¹⁰

I äktenskapet är ingen part överlägsen eller underlägsen den andre. Ni vandrar sida vid sida som en Guds son och dotter.¹¹

ett par utanför templet — ”I äktenskapet är ingen part överlägsen eller underlägsen den andre.”

Att minnas sina äktenskapsförbund kan vara till hjälp i tider av äktenskaplig stress.

Om någon av er har problem i ert äktenskap så ber jag er att göra allt ni kan för att reparera det som behövs, så att ni kan bli lika lyckliga som ni var när ert äktenskap påbörjades. Vi som vigs i Herrens hus gör så för tid och all evighet, och vi måste sedan göra det som krävs för att det ska bli så. Jag inser att det finns situationer när ett äktenskap inte går att rädda, men jag känner starkt att för det mesta både kan och bör det räddas. Låt inte ditt äktenskap komma till den punkten där det är i fara.¹²

För många år sedan i församlingen som jag presiderade över som biskop, fanns ett par som ofta hade mycket allvarliga, mycket häftiga gräl. Jag talar om riktiga gräl. Båda två var säkra på sin sak. Ingen ville ge vika för den andre. När de inte grälade upprätthöll de vad jag skulle kalla ett obehagligt vapenstillestånd.

Omkring klockan två på morgonen fick jag ett telefonsamtal från paret. De ville tala med mig, och de ville göra det på en gång. Jag släpade mig upp ur sängen, klädde mig och åkte hem till dem. De satt på varsin sida av rummet och vägrade tala med varandra. Hustrun kommunicerade med sin man genom att tala med mig. Han svarade henne genom att tala med mig. Jag tänkte: ”Hur i hela världen ska vi få det här paret att samsas?”

Jag bad om inspiration, och tanken kom till mig att ställa en fråga. Jag sa: ”Hur länge sedan var det som ni var i templet och bevittnade en tempelbesegling?” De medgav att det var länge sedan. De var i övrigt värdiga personer som hade tempelrekommendation och som besökte templet för att utföra förrättningsarbete för andra.

Jag sa till dem: ”Vill ni följa med mig till templet på onsdag morgon klockan åtta? Vi ska bevittna en beseglingsceremoni där.”

Unisont frågade de: ”Vems ceremoni?”

Jag svarade: ”Jag vet inte. Vem det än är som gifter sig den morgonen.”

På onsdagen vid den utsatta tiden träffades vi vid templet i Salt Lake City. Vi gick alla tre in i ett av de vackra beseglingsrummen, utan att känna någon i rummet utom äldste ElRay L. Christiansen som då var assistent till de tolvs kvorum, ett ämbete som generalauktoriteter kunde ha på den tiden. Äldste Christiansen var uppsatt för att utföra en besegling av ett brudpar i det rummet den morgonen. Jag är säker på att bruden och hennes familj tänkte: ”De måste vara vänner till brudgummen” och att brudgummens familj tänkte: ”De måste vara vänner till bruden.” Mitt par satt på en liten bänk med omkring en halvmeter mellan sig.

Äldste Christiansen började med att ge råd till paret som skulle gifta sig, och han gjorde det på ett förtjusande sätt. Han nämnde hur en man borde älska sin hustru, hur han borde behandla henne med respekt och artighet, och hedra henne som hemmets hjärta. Sedan talade han till bruden om hur hon borde hedra sin make som hemmets överhuvud och stödja honom på alla sätt.

Jag lade märke till att medan äldste Christiansen talade till brudparet så flyttade mitt par sig lite närmare varandra. Snart satt de helt intill varandra. Det gladde mig att båda två hade flyttat sig närmare i ungefär samma takt. Vid slutet av ceremonin satt mitt par så nära varandra som om de var det nygifta paret. Båda log.

Vi lämnade templet den dagen utan att någon fick veta vilka vi var eller varför vi hade kommit, men mina vänner höll varandra i handen medan de gick ut genom huvudentrén. De hade lagt sina meningsskiljaktigheter åt sidan. Jag behövde inte säga ett ord. Ni förstår, de kom ihåg sin egen bröllopsdag och de förbund de hade ingått i Guds hus. De var fast beslutna att börja om igen och försöka ihärdigare den här gången.¹³

Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga ska vi ära heliga förbund, och för att bli lyckliga krävs att vi är trofasta mot dem. Ja, jag talar om sådana förbund som dopförbundet, prästadömsförbundet och äktenskapsförbundet.¹⁴

beseglingsrum i Roms tempel i Italien — ”Vi som vigs i Herrens hus gör så för tid och all evighet, och vi måste sedan göra det som krävs för att det ska bli så.”

Ett framgångsrikt äktenskap kräver hängivenhet.

Som liten pojke tyckte jag om att hälsa på min farmor … i Salt Lake City. Farmor blev alltid så glad över att träffa oss och komma nära oss. Vi satt i hennes knä och lyssnade när hon läste för oss.

Hennes yngste son Ray, som var min farbror, och hans hustru bodde i samma hus efter det att min farmor gått bort. När jag besökte farbror Ray … strax innan han gick bort, upptäckte jag att brandposten på trottoarkanten såg så liten ut nu jämfört med när jag klättrade upp på den för många år sedan. Den hemtrevliga verandan var likadan. Den stilla, fridfulla stämningen hade inte ändrats. På köksväggen hängde en inramad bonad, som min faster hade broderat för många år sedan. Den inrymde en värld av visdom: ”Välj din älskade. Älska ditt val.” Detta kräver ofta kompromisser, förlåtelse och kanske ursäkter. Vi måste alltid vara hängivna vårt äktenskaps framgång.¹⁵

Jag tror att det sorgligaste och mest nedslående ansvaret jag har haft varje vecka är att handskas med annullering av beseglingar. De föregicks var och en av en glädjande vigsel i Herrens hus, där ett kärleksfullt par påbörjade ett nytt liv tillsammans och såg fram emot att tillbringa resten av evigheten med varandra. Sedan går månader och år, och av någon anledning dör kärleken. Det kan vara resultatet av ekonomiska problem, bristande kommunikation, okontrollerat humör, svärföräldrars inblandning, en härva av synder. Det finns otaliga anledningar. I de flesta fall behöver inte skilsmässa vara lösningen …

Välj noggrant och med bönens hjälp ut en livsledsagare, och när ni är gifta så var orubbligt lojala mot varandra … Förpliktelse i äktenskapet är absolut nödvändigt.¹⁶

Låt oss inte misströsta på grund av alla …berättelser om missämja – och ibland grymhet – mellan livskamrater. Låt oss inte tro att dygden upphört och att kärlekens lampa inte längre lyser. Två av mina käraste vänner ligger numera hjälplösa till sängs på grund av sviktande hälsa. De är inte ensamma. Deras trofasta livskamrater sköter om dem med öm kärlek. Min vän Pres, som sällan viker från sin hustrus sida, sa om henne: ”Christine är svagare men alltjämt vacker. Jag älskar henne så mycket.” Vilken äkta hyllning till troheten, kärleken, äktenskapet!¹⁷

Inse att ni inte kommer att kunna förutse varje utmaning som kan dyka upp, men var så säkra på att nästan allt kan klaras upp om ni är påhittiga och om ni är fast beslutna att få ert äktenskap att fungera … Om ni väljer klokt och om ni beslutar er för framgång i ert äktenskap, så finns det ingenting i det här livet som kan bereda större lycka.¹⁸

Förslag till studier och diskussion

Frågor

President Monson sa att i äktenskapet ”finns lyckan där man hyser äkta respekt för varandra” (se avsnitt 1). Vad kan berättelsen om president och syster Brown lära oss? Vilka är nycklarna till att en man och hustru kan lära sig att anpassa sig till varandra? Vad finns det för nycklar till att lära sig lösa problem? Varför är ”den högsta sortens osjälviskhet” nödvändig i äktenskapet?
President Monson lärde att ”i äktenskapet är ingen partner överlägsen eller underlägsen den andre” (avsnitt 2). Hur kan makar tillämpa den här principen i sitt äktenskap? Vilka blir följderna av att en av makarna känner sig överlägsen eller underlägsen? Om du är gift kan du fundera över vad du kan göra för att i högre grad visa din kärlek till din make eller maka.
Hur kan president Monsons råd i avsnitt 3 vara till hjälp i tider av äktenskaplig stress? Hur kan ett äktenskap stärkas av att man ingår, håller och begrundar sina äktenskapsförbund? På vilka andra sätt kan ett äktenskap stärkas?
Hur kan män och hustrur visa lojalitet mot varandra? (Se avsnitt 4.) Hur kan de förbättra sin kommunikation? Vad har du lärt dig om hur en man och hustru kan finna större lycka tillsammans?

Skriftställen som hör till detta ämne

1 Moseboken 2:21–24; Matteus 19:3–6; 1 Korintierbrevet 11:11; Läran och förbunden 42:22; 49:15–16; 132:18–19

Studiehjälpmedel

”Dina studier i evangeliet är effektivast när du får undervisning av den Helige Anden. Inled alltid dina studier i evangeliet med att be om att den Helige Anden ska undervisa dig” (Predika mitt evangelium [2004], s. 18).