”Kapitel 10: Gå framåt med hopp”, Kyrkans presidenters lärdomar: Thomas S. Monson (2020)

”Kapitel 10”, Lärdomar: Thomas S. Monson

Kapitel 10

Gå framåt med hopp

”Hoppet kommer att segra över förtvivlan.”

Ur Thomas S. Monsons liv

Under sin barndom såg Tom Monson hur hans familj gjorde många goda gärningar som gav hopp till personer som stod i behov. Han gav två exempel på hur hans familjemedlemmar tog hand om en äldre brittisk granne som kallades ”gamle Bob”:

”Jag har många minnen från min barndoms dagar. En av dem var min förväntan inför söndagsmiddagarna. Just när vi barn så att säga stod på svältgränsens rand och otåligt satte oss runt bordet med doften av rostbiff som fyllde rummet, brukade mor säga till mig: ’Tommy, innan vi äter vill jag att du tar den här tallriken som jag har gjort i ordning och ger den till gamle Bob. Och skynda dig tillbaka.’

Jag kunde inte förstå varför vi inte kunde äta först och sedan gå till honom med tallriken. Jag ifrågasatte det aldrig utan sprang ner till hans hus och väntade otåligt tills Bob till slut hade hasat sig fram till dörren. Jag gav honom tallriken med mat. Han i sin tur gav mig den rena tallriken från söndagen innan och ville ge mig tio cent för besväret.”

Tom tackade alltid nej till pengarna och Bob sa: ”Min gosse, du har en underbar mor. Hälsa henne och tacka.”¹ När Tom kom hem smakade hans egen söndagsmiddag alltid lite bättre. När han tänkte tillbaka på den här upplevelsen sa han: ”Jag insåg inte [då] att jag lärde mig en mycket kraftfull och viktig läxa om att ta hand om de mindre lyckligt lottade.”²

President Monson berättade också hur hans morfars kärlek och generositet gav Bob hopp:

”Min morfar, Thomas Condie, lärde mig också något mycket värdefullt som rörde samme gamle Bob … Han var änkling och runt åttio år när huset han hyrde ett rum i skulle rivas. Jag hörde honom berätta för morfar om sin belägenhet medan vi satt på den gamla gungan på morfars veranda. Med sorgsen röst sa han till morfar: ’Herr Condie, jag vet inte vad jag ska göra. Jag har ingen familj. Jag har ingenstans att ta vägen. Jag har inte så mycket pengar.’ Jag undrade vad morfar skulle säga.

Vi bara satt där och gungade. Sedan tog morfar upp en gammal läderportmonnä ur vilken han efter en del tjat från mig hade plockat fram många mynt under årens lopp för något särskilt gott. Den här gången tog han fram en nyckel som han gav till gamle Bob.

Han sa vänligt: ’Bob, här är nyckeln till huset jag äger här bredvid. Ta den. Flytta in dina saker. Stanna så länge du vill. Du behöver inte betala någon hyra och ingen ska någonsin köra ut dig igen.’

Tårar vällde upp i gamle Bobs ögon, strömmade nerför hans kinder och försvann ner i hans långa, vita skägg. Morfars ögon var också blanka. Jag sa inte något, men den dagen var jag oerhört stolt över honom. Jag var stolt över att ha hans förnamn. Fastän jag bara var en pojke gjorde den händelsen stort intryck på mitt liv.”³

unge Tom Monson med sin far — Den unge Tom Monson lärde sig av sin familj att hjälpa behövande. Här syns han med armen om sin far G. Spencer Monson och med sin morfar Thomas Condie.

Thomas S. Monsons lärdomar

Hoppets solsken kan skingra förtvivlans moln.

För några år sedan … när jag var missionspresident fick jag förmånen att leda våra kära missionärers verksamhet … En del hade problem, andra behövde bli motiverade, men en av dem kom till mig i fullständig förtvivlan. Han hade fattat beslutet att lämna missionsfältet när han bara kommit halvvägs. Hans väskor var packade och returbiljetten köpt. Han kom för att ta farväl.

Vi pratade, vi lyssnade, vi bad … När vi reste oss från våra knän i stillheten på mitt kontor började missionären gråta nästan hejdlöst. Han spände muskeln i sin starka högra arm och utbrast: ”Det här är mitt problem. Under hela skoltiden kvalificerade min muskelkraft mig för utmärkelser inom fotboll och löpning, men min mentala kraft blev försummad. President Monson, jag skäms för mitt betyg i skolan. Det visar att jag ’med ansträngning’ har förmågan att läsa men på en fjärdeklassares nivå. Jag kan inte ens läsa Mormons bok. Hur kan jag då förstå dess innehåll och undervisa andra om dess sanningar?”

Tystnaden i rummet bröts av min lille nioårige son som, utan att knacka, öppnade dörren och med förvåning sa urskuldande: ”Ursäkta mig. Jag ville bara sätta tillbaka boken på hyllan.” Han gav mig boken. Dess titel var A Child’s Story of the Book of Mormon [Mormons boks berättelser för barn], av dr Deta Petersen Neeley. Jag slog upp författarens förord och läste att den här boken skrevs med en vetenskapligt kontrollerad vokabulär för fjärdeklassares nivå. En uppriktig bön från ett uppriktigt hjärta hade fått ett dramatiskt svar.

Min missionär antog utmaningen att läsa boken. Halvt skrattande, halvt gråtande sa han: ”Det ska bli skönt att läsa något som jag kan förstå.” Förtvivlans moln skingrades av hoppets solsken. Han fullgjorde en hedervärd mission.⁴

När rätta värderingar och grundläggande dygder understödjer samhällets familjer, kommer hoppet att segra över förtvivlan och tron att triumfera över tvivlet.

När sådana värderingar undervisas och efterlevs i våra familjer, blir de som ett välkommet regn i en förtorkad jord. Kärlek alstras, troheten mot ens bättre jag ökar och karaktärens, redbarhetens och godhetens dygd kommer att utvecklas.⁵

När ni … bygger ert liv med tro, har ni rätt till den Helige Andens sällskap. Ni kommer då att ha ett ”fullkomligt klart hopp” (2 Nephi 31:20).⁶

Vi har ett ansvar att ge hopp och hjälp till dem som står i behov.

En som … följde [Frälsarens exempel] var Boyd Hatch från Salt Lake City i Utah. I och med att han inte kunde använda sina ben och hade ett helt liv framför sig i rullstol kunde Boyd mycket väl ha blivit inåtvänd. Genom att tycka synd om sig själv kunde han ha valt att bara existera i stället för att leva. Broder Hatch försjönk inte i sig själv utan vände sig snarare utåt mot andra och uppåt mot Guds egen himmel. Inspirationens stjärna vägledde honom inte bara till en möjlighet, utan bokstavligen till hundratals. Han organiserade scoutpatruller för handikappade pojkar. Han lärde dem lägerliv. Han lärde dem simma. Han lärde dem spela basketboll. Han lärde dem vad tro är. Några pojkar var missmodiga och fyllda av självömkan och förtvivlan. Dem räckte han hoppets fackla. Han visade med sitt eget föredöme hur man kan kämpa och vad man kan uppnå. Med ett mod som vi aldrig helt kommer att förstå övervann dessa pojkar, som representerade många olika trosuppfattningar, oöverstigliga hinder och hittade ånyo sig själva. Mitt i alltihop fann inte Boyd Hatch bara glädje, utan genom att villigt och osjälviskt ge av sig själv fann han Jesus.⁷

En grupp i vårt samhälle som förtvivlat längtar efter verklig kärlek finner vi bland de äldre, särskilt när de känner sig ensamma. De grusade förhoppningarnas och bleknande drömmarnas kalla vind blåser genom de äldres led och bland dem som närmar sig livets slutstation.

”Vad de behöver i sin ensamhet i ålderdomen är, åtminstone delvis, det som vi behövde i vår ungdoms osäkra år: en känsla av tillhörighet, en tillförsikt om att vi är önskade och kärleksfulla hjärtans och händers vänliga hjälp – inte enbart pliktskyldig formalitet, inte enbart ett rum i en byggnad, utan rum i någons hjärta och liv” [Richard L. Evans, Thoughts … for One Hundred Days (1966), s. 222].⁸

president Monson och Thelma Fetzer — ”En grupp i vårt samhälle som förtvivlat längtar efter verklig kärlek finner vi bland de äldre, särskilt när de känner sig ensamma.”

Det är vårt ansvar att ge både hjälp och hopp till de hungrande, de hemlösa och de förtryckta, både här hemma och utomlands. Sådan hjälp ges nu till välsignelse för alla. I väldigt många städer, där behoven vida överträffat den hjälp som kunnat ges, har människor blivit upplyfta, hjärtan rörts och förtvivlans dysterhet förvandlats till ett leende av tillförsikt tack vare den generositet kyrkans medlemmar visat när de betalat sitt fasteoffer som Herren befallt.⁹

Jag tackar Gud för det arbete våra läkare utför vilka för en tid lämnar sina egna privatpraktiker och färdas till avlägsna länder för att hjälpa barn. Kluven gom och andra defekter som annars skulle göra ett barn handikappat fysiskt och skadat psykiskt repareras skickligt. Förtvivlan ger vika för hopp. Tacksamhet ersätter sorg. Dessa barn kan nu se sig i spegeln och förundras över ett mirakel i sina egna liv …

På Stilla havets avlägsna öar finns det hundratals som nästan varit blinda men nu kan se tack vare att en missionär sa till sin svåger som var läkare: ”Lämna dina välbärgade klienter och bekvämligheten i ditt palats till hem och kom till dessa Guds utvalda barn som behöver din skicklighet och behöver den nu.” Denne ögonläkare följde rådet utan att se sig om. I dag säger han stillsamt att detta besök var det bästa tjänande han någonsin gett och att den frid som kom till hans hjärta är den största välsignelsen i hans liv.¹⁰

Omvändelse ger oss hopp.

För en kort tid sedan hörde jag vittnesbördet från en kvinna som tillsammans med sin make hade lämnat den säkra stigen, brutit mot buden och därvid nästan förstört deras familj. När de båda till slut kunde se genom den tjocka dimman av missbruk och inse hur olyckliga deras liv hade blivit, liksom hur mycket de sårade sina nära och kära, började de förändras. Omvändelseprocessen kändes långsam och var ibland smärtsam, men med hjälp av prästadömsledare, och med hjälp av familj och lojala vänner, tog de sig tillbaka.

Jag återger en del av den här systerns vittnesbörd om omvändelsens helande kraft: ”Hur kan man gå från att vara ett av de förlorade fåren och fängslad av [synden], till den frid och lycka vi nu känner? Hur kan det hända? Svaret … är: tack vare ett fullkomligt evangelium, en fullkomlig Son och hans offer för mig … Där det var mörker, är det nu ljus. Där det var förtvivlan och smärta, är det glädje och hopp. Vi har blivit oändligt välsignade genom den förändring som bara kan komma genom omvändelse, möjliggjord genom Jesu Kristi försoning.”

Vår Frälsare dog för att ge dig och mig den välsignade gåvan. Trots det faktum att omvändelsens väg är svår, är löftet verkligt. Så sa Herren till dem som omvänder sig:

”Om än era synder är blodröda ska de bli snövita” [Jesaja 1:18].

”Och [jag ska] aldrig mer minnas deras synder” [Jeremia 31:34].¹¹

Frälsaren är vårt hopps ljus.

Mina bröder och systrar, när vi ser oss omkring i världen i dag ställs vi inför problem som är allvarliga och mycket bekymmersamma för oss. Världen verkar ha släppt trygghetens ankarfäste och drivit bort från fridens hamn.

Frigjordhet, omoral, pornografi, oärlighet och en mängd andra farsoter har fått många att kastas omkring på ett hav av synd och krossas mot de skarpa rev som bortkastade möjligheter, förspillda välsignelser och krossade drömmar utgör.

Mitt råd till oss alla är att vi ska blicka mot Herrens fyrtorn. Det finns ingen dimma så tät, ingen natt så mörk, ingen storm så hård, ingen sjöman så vilsekommen att inte skenet från Herrens fyr kan rädda oss. Den vägleder genom livets stormar. Herrens fyrtorn sänder ut ljussignaler som genast kan uppfattas och som aldrig sviker.

Jag älskar orden i Psaltaren: ”Herre mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa och min tillflykt … Jag ropar till Herren, … och jag blir frälst från mina fiender” [Psaltaren 18:3–4].

Herren älskar oss, mina bröder och systrar, och han välsignar oss när vi ropar till honom.¹²

Mästaren beblandade sig med de fattiga, de kuvade, de förtryckta och de plågade. Han gav de missmodiga hopp, de svaga styrka och de fångna frihet. Han undervisade om det bättre livet som skulle komma – ja, evigt liv. Denna kunskap leder alltid kyrkans medlemmar, för vi har alla fått den gudomliga uppmaningen: ”Följ du mig!” Den ledde Petrus. Den motiverade Paulus. Den kan avgöra vårt personliga öde. Kan vi fatta beslutet att i rättfärdighet och sanning följa världens Återlösare? Med hans hjälp kan en upprorisk pojke bli en lydig man, en flicka på villovägar kan kasta åt sidan det gamla jaget och börja om på nytt. Jesu Kristi evangelium kan verkligen förändra människors liv.¹³

Liksom ett starkt sanningens strålkastarljus, leder Jesu Kristi evangelium vår färd längs livets stigar. O, vad välsignade vi är som får ha detta aldrig falnande, alltid strålande hopp och denna eviga kunskap som tillhör oss och som vi delar med världen: att evangeliet har återställts till jorden, att Gud lever, att Jesus är hans Son, vår äldre bror, vår medlare inför Fadern, vår Herre och vår Frälsare.¹⁴

Vi blickar bakåt i tiden för att vi ska kunna gå framåt med hopp … Tillbaka, tillbaka till honom som vandrade de dammiga vägarna i byar som vi nu vördnadsfullt kallar det heliga landet, till honom som fick de blinda att se, de döva att höra, de lama att gå och de döda att leva. Till honom som ömt och kärleksfullt försäkrade oss: ”Jag är vägen, sanningen och livet” (Johannes 14:6).

Hans beständiga sanningar segrar i dessa föränderliga tider. Han talar till oss … som han talade till de skaror som trängdes kring honom för så många år sedan.

Kommer du ihåg hans ord? Minns du hans gärningar? Återspeglar du hans lärdomar i ditt liv? Hans ord och hans apostlars ord står ut som hoppets strålar som genomtränger förtvivlans tungsinne.¹⁵

Utveckla en längtan att lära känna Herren, att förstå hans bud och att följa honom. Då skingras förtvivlans skuggor av hoppets strålar, sorg övergår i glädje, och känslan av att ha gått vilse i livets trängsel försvinner med den säkra vetskapen om att vår himmelske Fader ger akt på var och en av oss.¹⁶

Kristus matar ett lamm — ”Vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus, är vårt föredöme och vår styrka. Han är ljuset som lyser i mörkret. Han är den gode herden.”

När vi studerar den väg Jesus vandrade inser vi att den tog honom igenom många av de svårigheter vi själva möter i livet … Men samtidigt som vår stig för med sig bitter smärta, för den också med sig stor glädje …

När vi strävar efter att sätta Kristus i centrum i våra liv genom att lära av hans ord, följa hans undervisning och vandra på hans stigar, lovar han att dela med oss det eviga liv som han dog för att uppnå. Det finns inget viktigare mål än detta, att vi ska välja att ta emot hans lära och bli hans lärjungar och utföra hans verk under jordelivet. Inget annat val vi gör, kan göra oss till den han kan göra oss till.¹⁷

Vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus, är vårt föredöme och vår styrka. Han är ljuset som lyser i mörkret. Han är den gode herden. Trots att han var upptagen av sin höga verksamhet, tog han med glädje tillfället att lyfta bördor, skänka hopp, bota kroppar och återställa liv … Hans ord blir vår vägledning: ”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen” [Johannes 16:33].¹⁸

Förslag till studier och diskussion

Frågor

President Monson betonade att ”hoppet kommer att segra över förtvivlan” (avsnitt 1). Hur har du sett hoppets kraft segra över förtvivlan? Hur kan vi föra in ett ”fullkomligt klart hopp” i vårt liv?
Vad kan vi lära oss av president Monsons berättelse om Boyd Hatch? (Se avsnitt 2.) När har någon hjälpt dig att känna hopp i nödens stund? Begrunda hur du kan hjälpa någon som har svårt att finna hopp.
Varför hjälper omvändelse oss att känna hopp? (Se avsnitt 3.) Vad känner du när du tänker på Herrens löfte om förlåtelse?
Hur har Herren väglett dig genom dimma, mörker eller stormar? (Se avsnitt 4.) Varför får vi hopp av att följa Frälsaren? Hur kan vi finna hopp i stunder av förtvivlan och sorg? Fundera över vad du kan göra för att sätta Kristus i centrum i ditt liv, som president Monson råder oss.

Skriftställen som hör till detta ämne

Klagovisorna 3:25–26; Romarbrevet 15:13; Alma 13:28–29; 34:41; Ether 12:4, 32; Moroni 7:41

Studiehjälpmedel

”Om du avsätter tid varje dag, personligen och med din familj, till att studera Guds ord så kommer frid att råda i ditt liv. Den friden kommer inte utifrån världen. Friden kommer inifrån ditt hem, inifrån din familj, inifrån ditt eget hjärta” (Richard G. Scott, ”Sätt utövandet av din tro främst”, Liahona, nov. 2014, s. 93).