”Kapitel 11: Kristi rena kärlek”, Kyrkans presidenters lärdomar: Thomas S. Monson (2020)

”Kapitel 11”, Lärdomar: Thomas S. Monson

Kapitel 11

Kristi rena kärlek

”Låt oss … uttrycka vår kärlek till alla Guds barn, vare sig de är släktingar, vänner, bekanta eller fullständiga främlingar.”

Ur Thomas S. Monsons liv

För president Thomas S. Monson var att älska andra ett sätt att leva. Äldste Jeffrey R. Holland med flera beskrev några av de sätt som han uttryckte kristlig kärlek på:

”Den unge Tom blev på grund av sitt ömsinta hjärta och sin medlidsamma natur snart medveten om de många människor runt honom, som var mindre lyckligt lottade än han. Ovillig att se en barndomsväns familj äta flingor (fuktade med varmt vatten i stället för mjölk) till julmiddag, överlämnade han sina två prisbelönta kaniner och sa med en klump i halsen: ’Det är inte kalkon, men de blir en god julmiddag åt er.’

Hans upplevelser i barndomen tycks ha varit en del av en gudomligt styrd skolning, som gjorde Thomas Monson lyhörd för de fattigas villkor under resten av livet. När han senare blev biskop för Sjätte-sjunde församlingen, som han hade fötts och växt upp i, hade han 1 060 medlemmar. Bland dessa fanns ungefär 85 änkor, och man hade kyrkans största välfärdsbörda.

Många kanske känner till att den unge biskop Monson tog en vecka av sin semester varje jul för att besöka alla dessa 85 änkor i sin församling. Många kanske inte känner till att han under de första åren tog med sig som gåva till dem en av de hönor han hade fött upp och berett i sin egen hönsgård …

’[President Monson är] de mindre lyckligt lottades förkämpe’, [sa] hans vän sedan lång tid tillbaka, Wendell J. Ashton … ’Han är som en gran – stammen är hög och reser sig mot himlen, men grenarna är vida och sträcker sig ända ner mot marken och beskyddar alla dem som söker skydd där.’

’Få människor känner till att broder Monson är självutnämnd sjukhuspräst vid ett antal sjukhem i staden’, [sa] äldste Boyd K. Packer, som satt bredvid äldste Monson i de tolvs kvorum i femton års tid. ’Han besöker dem så fort hans fulltecknade schema ger honom en möjlighet, och ibland också när han inte är ledig.’

En välmenande person sa en gång till president Monson, att det var meningslöst att han besökte dessa gamla människor och talade länge med dem, eftersom de sällan svarade med ett enda ord. ’Du kan lika gärna låta bli att besöka dem och använda tiden till något annat, äldste Monson. De vet inte vem du är.’

’Om de känner mig eller inte har inte med saken att göra’, svarade den beslutsamme Thomas Monson. ’Jag talar inte med dem för att de känner mig; jag talar med dem för att jag känner dem.’”¹

”Kärleken är själva kärnan i evangeliet, och Jesus Kristus är vårt föredöme. Hans liv är en kärlekens arvedel.”

Thomas S. Monsons lärdomar

Vi bör uttrycka kärlek i ord och handling.

Vi kan inte älska Gud uppriktigt om vi inte älskar våra medresenärer på jordelivets färd. På samma sätt kan vi inte helt och fullt älska våra medmänniskor om vi inte älskar Gud, allas vår Fader. Aposteln Johannes sa: ”Detta bud har vi från honom: att den som älskar Gud också ska älska sin broder” [1 Johannesbrevet 4:21]. Vi är alla andebarn till vår himmelske Fader, och som sådana är vi bröder och systrar. När vi håller den sanningen i minnet blir det lättare att älska alla Guds barn.

Faktum är att kärleken är själva kärnan i evangeliet, och Jesus Kristus är vårt föredöme. Hans liv är en kärlekens arvedel. Han botade de sjuka, han lyfte de förtryckta, han räddade syndaren. Den vredgade pöbeln tog till slut hans liv. Men ändå ljuder från Golgatas kulle orden: ”Far, förlåt dem, för de vet inte vad de gör” – det yppersta uttrycket i jordelivet för medkänsla och kärlek [Lukas 23:34].

Det finns många egenskaper som utgör bevis på kärlek, som vänlighet, tålamod, osjälviskhet, förståelse och förlåtelse. I hela vår bekantskapskrets synliggör dessa och andra liknande egenskaper kärleken i våra hjärtan.

Vanligtvis visar vi vår kärlek i vårt dagliga umgänge med varandra. Det allra viktigaste är vår förmåga att uppfatta någons behov och sedan göra något åt det. Jag har alltid älskat känslan som följande korta dikt frambringar:

Jag har gråtit i natten
över min blindhet
när jag andras nöd ej förstod.
Men jag har aldrig känt
ett styng av ånger över
att jag har varit lite för god. 
[Författare okänd, citerad i Richard L. Evans, ”The Quality of Kindness”, Improvement Era, maj 1960, s. 340] …

Jag hoppas att vi alltid ska sträva efter att vara omtänksamma och lyhörda för andra människors tankar och känslor och omständigheter. Låt oss inte trycka ner eller förringa någon. Låt oss i stället vara kärleksfulla och uppmuntrande. Vi måste vara försiktiga så att vi inte förstör en annan människas självförtroende genom tanklösa ord eller handlingar …

Vi ger uttryck för kärlek på många tydliga sätt: ett leende, en vinkning, vänliga ord, en komplimang. Andra uttryck kan vara mindre tydliga, som att visa intresse för vad någon gör, undervisa om en princip med vänlighet och tålamod, besöka någon som är sjuk eller bunden vid hemmet. Dessa ord och handlingar och många andra kan uttrycka kärlek …

Låt oss börja nu, redan i dag, att uttrycka vår kärlek till alla Guds barn, vare sig de är släktingar, vänner, bekanta eller fullständiga främlingar. När vi stiger upp varje morgon, låt oss besluta oss för att reagera med kärlek och vänlighet på allt som kommer i vår väg.

Bortom allt förstånd, mina bröder och systrar, är den kärlek Gud har till oss. Tack vare sin kärlek sände han sin Son, som älskade oss så mycket att han gav sitt liv för oss, för att vi skulle kunna få evigt liv. När vi kommer till insikt om denna ojämförliga gåva fylls våra hjärtan med kärlek till vår evige Fader, till vår Frälsare och till hela människosläktet.²

Er himmelske Fader älskar er – var och en. Den kärleken förändras aldrig. Den påverkas inte av ert yttre, av era ägodelar eller hur mycket pengar ni har på bankkontot. Den förändras inte av era talanger och förmågor. Den är där, helt enkelt. Den finns för er när ni är ledsna eller glada, nedslagna eller hoppfulla. Guds kärlek är er vare sig ni tror att ni förtjänar den eller inte. Den är helt enkelt alltid där.³

Jesus Kristus visade kärlek till andra och uppmanar oss att göra detsamma.

Mina tankar har gått till en väg som blivit känd genom den liknelse Jesus berättade. Jag tänker på vägen till Jeriko. Bibeln låter oss återuppleva den minnesvärda händelse som gjorde vägen till Jeriko känd för all framtid …

”Jesus svarade: ’En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och råkade ut för rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lämnade honom där halvdöd.

En präst råkade komma ner samma väg, och när han fick se mannen gick han förbi.

På samma sätt var det med en levit. Han kom till platsen, såg mannen och gick förbi.

Men en samarier som var på resa kom också dit, och när han såg mannen förbarmade han sig över honom.

Han gick fram och hällde olja och vin i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, tog honom till ett värdshus och skötte om honom.

Nästa dag tog han fram två denarer och gav till värdshusvärden och sade: Sköt om honom. Och kostar det mer ska jag betala när jag kommer tillbaka.

Vem av dessa tre tycker du var en nästa för mannen som råkade ut för rövare?’

Han svarade: ’Den som visade barmhärtighet mot honom.’ Då sade Jesus till honom: ’Gå du och gör som han’ [Lukas 10:30–37].”

Var och en av oss, på vår resa genom jordelivet, färdas på vår egen väg till Jeriko. Vad kommer att hända dig? Vad kommer att hända mig? Kommer jag att se den som har råkat ut för rövare och behöver min hjälp? Kommer du att göra det? Kommer jag att vara en som ser den sårade och hör hans vädjan, men som ändå går förbi? Kommer du att göra det? Eller kommer jag att vara en som ser, en som hör, en som stannar och en som hjälper till? Kommer du att vara det?

Jesus gav oss ett motto. ”Gå du och gör som han” [Lukas 10:37]. När vi följer denna uppmaning öppnas det för vår syn ett glädjens perspektiv som annat sällan kan mäta sig med och aldrig kan överträffa.

Vägen till Jeriko är kanske inte så tydligt markerad. Kanske inte heller de sårade skriker så högt att vi kan höra det. Men när vi går i den barmhärtige samarierns fotspår, går vi på den väg som leder till fullkomlighet.

”Kommer jag att vara en som ser, en som hör, en som stannar och en som hjälper till? Kommer du att vara det?”

Lägg märke till alla de exempel som Mästaren gav oss: den sjuke mannen vid dammen i Betesda, kvinnan som gripits för äktenskapsbrott, kvinnan vid Jakobs brunn, Jairus dotter, Lasarus som var bror till Maria och Marta. Alla dessa representerade någon som skadats på vägen till Jeriko. Alla behövde hjälp.

Till den sjuke mannen vid Betesda sa Jesus: ”Res dig, ta din bädd och gå!” (Johannes 5:8). Till den syndiga kvinnan gavs rådet: ”Gå, och synda nu inte mer!” (Johannes 8:11). Till kvinnan som kom för att hämta vatten gav han ”en källa … med vatten som flödar fram till evigt liv” (Johannes 4:14). Jairus döda dotter fick befallningen: ”Flicka, jag säger dig, stå upp!” (Markus 5:41). Till den begravde Lasarus riktades de minnesvärda orden: ”Lasarus, kom ut!” (Johannes 11:43).

Man kan mycket väl ställa följande insiktsfulla fråga: Dessa berättelser handlar om världens Återlösare. Kan jag verkligen få uppleva något så värdefullt i mitt eget liv, på min väg till Jeriko?

Mitt svar är ett rungande ja! Låt mig ge [ett exempel].

För några år sedan gick en av de vänligaste och mest älskade män som jorden skådat vidare till sin eviga belöning. Jag talar om Louis C. Jacobsen. Han var till hands för dem som behövde honom, han hjälpte invandrare att finna arbete och han höll predikningar vid fler begravningar än någon annan jag känt.

En dag då Louis Jacobsen var i en tankfull sinnesstämning, berättade han för mig om sin barndom. Han var son till en fattig änka från Danmark. Han var liten till växten, såg inte speciellt bra ut – han blev lätt offer för sina klasskamraters tanklösa skämt. En sabbatsmorgon gjorde barnen i Söndagsskolan narr åt hans lappade byxor och den slitna skjortan. För stolt för att gråta, flydde den lille Louis från kyrkan, och stannade till slut, andfådd, för att sätta sig och vila på trottoarkanten till en av huvudgatorna i Salt Lake City. Det rann klart vatten i rännstenen bredvid trottoaren där han satt. Ur fickan tog han ett papper med söndagsskolelektionen och vek skickligt en pappersbåt som han sjösatte på det strömmande vattnet. Från hans sårade pojkhjärta kom de bestämda orden: ”Jag går aldrig dit mer.”

Plötsligt såg Louis genom tårarna bilden av en stor och välklädd man avspegla sig i vattnet. Louis lyfte på huvudet och kände igen George Burbidge, Söndagsskolans [ledare]. ”Får jag sätta mig här hos dig?” frågade denne vänlige ledare. Louis nickade medgivande. Där på trottoarkanten satt den barmhärtige samariern och tog hand om en som sannerligen hade behov av det. De gjorde åtskilliga pappersbåtar som de sjösatte medan de talades vid. Till sist reste sig ledaren, och med pojkens hand i hans i ett fast grepp gick de tillbaka till Söndagsskolan. Senare kom Louis själv att presidera över samma söndagsskola. Under hela sitt långa liv av tjänande underlät han aldrig att uttrycka sin tacksamhet för denne man som räddade honom längs en väg till Jeriko.⁴

Kärlek är den katalysator som åstadkommer förändring, det balsam som ger läkedom.

Herrens personliga inbjudan ljuder mycket milt för de uppriktigt sinnade: ”Se, jag står vid dörren och knackar. Om någon hör min röst och öppnar dörren, ska jag gå in till honom” (Uppenbarelseboken 3:20). Har denna dörr något namn? Det har den förvisso. Jag har valt att kalla den ”Kärlekens dörr”.

Kärlek är den katalysator som åstadkommer förändringar. Kärlek är det balsam som läker själen. Men kärlek växer inte som ogräs, det faller inte heller som regn. Kärleken har sitt pris. ”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Johannes 3:16). Den Sonen, ja, Herren Jesus Kristus, gav sitt liv för att vi skulle kunna få evigt liv. Så stor var hans kärlek till sin Fader och till oss.

I sitt ömma och rörande farväl sa Jesus, samtidigt som han undervisade sina älskade lärjungar: ”Den som har mina bud och håller fast vid dem är den som älskar mig” (Johannes 14:21). Ett särskilt vittomfattande bud var detta: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er ska också ni älska varandra” (Johannes 13:34) …

Jag lovordar dem som med kärleksfull omsorg och medkänsla ger mat åt de hungriga, kläder åt de nakna och husrum åt de hemlösa. Han som märker om en sparv faller till marken är helt säkert inte omedveten om sådant tjänande.⁵

Nyligen tänkte jag tillbaka på en upplevelse från mina pojkår [när] jag bara var 11 år. Vår primärpresident, Melissa, var en äldre, kärleksfull och gråhårig dam. En dag i Primär bad Melissa mig att stanna kvar och prata med henne. Där satt vi två i det för övrigt tomma kapellet. Hon lade armen om min axel och började gråta. Förvånad frågade jag henne varför hon grät.

Hon svarade: ”Jag kan inte få … pojkarna att vara vördnadsfulla under Primärs inledning. Skulle du vilja hjälpa mig, Tommy?”

Jag lovade Melissa att jag skulle det. Till min förvåning, men inte Melissas, blev det därmed slut på vördnadsproblemet i Primär. Hon hade gått till problemets källa – mig. Lösningen var kärlek.

Åren flög förbi. Underbara Melissa, nu över 90, bodde på ett vårdhem i nordvästra Salt Lake City. Strax före jul beslöt jag mig för att hälsa på min älskade primärpresident. I bilradion hörde jag sången ”Lyss till änglars bud och sjung: Ära vare nyfödd Kung!” [se Psalmer, nr 147]. Jag tänkte på de vise männens besök för alla dessa år sedan. De hade med sig gåvor: guld, rökelse och myrra. Jag hade bara med mig kärlek och en önskan att säga tack.

Jag fann Melissa i lunchrummet. Hon stirrade på maten och petade i den med gaffeln hon höll i sin åldrade hand. Inte en bit åt hon. När jag talade till henne, möttes jag av en vänlig, men tom blick. Jag tog gaffeln och började mata Melissa. Jag pratade samtidigt om när hon tjänade pojkar och flickor som primärämbetsman. Där fanns inte ens en glimt av igenkännande, ännu mindre ett ord. Två andra som bodde på vårdhemmet såg på mig med förbryllat ansiktsuttryck. Till sist sade den ena av dem: ”Prata inte med henne. Hon känner inte igen någon – inte ens sin egen familj. Hon har inte sagt ett ord sedan hon kom hit.”

Lunchen tog slut. Mitt enkelriktade samtal var över. Jag ställde mig upp för att gå. Jag höll hennes bräckliga hand i min, såg på hennes rynkiga men vackra ansikte och sa: ”Gud välsigne dig, Melissa. God jul!” Utan förvarning sa hon: ”Dig känner jag. Du är Tommy Monson, min primärpojke. Vad jag älskar dig.” Hon tryckte min hand mot sina läppar och gav den en liten kyss, fylld av kärlek. Tårar rann nerför hennes kinder och översköljde våra sammanflätade händer. Dessa händer, den dagen, var helgade av himlen och välsignade av Gud.⁶

Vi visar kärlek när vi avstår från att döma och kritisera andra.

Ett ungt par, Lisa och John, flyttade till ett nytt område. En morgon när de åt frukost tittade Lisa ut genom fönstret och såg grannen hänga tvätt.

”Den där tvätten är inte ren!” utropade Lisa. ”Vår granne vet inte hur man får sina kläder rena!”

John hörde på men sa inget.

Varje gång grannen hängde sin tvätt sa Lisa samma sak.

Några veckor senare titta Lisa ut genom fönstret och såg till sin förvåning fin, ren tvätt hänga på grannens bakgård. Hon sa till sin man: ”Titta, John – hon har äntligen lärt sig tvätta rätt! Jag undrar hur det gick till.”

John svarade: ”Kära du, det kan jag svara på. Det kanske intresserar dig att veta att jag steg upp tidigt i morse och tvättade våra fönster!” …

Jag vill tala lite med er om hur vi ser på varandra. Ser vi genom ett fönster som behöver tvättas? Dömer vi utan att känna till alla fakta? Vad ser vi när vi tittar på andra? Hur bedömer vi dem?

Frälsaren sa: ”Döm inte” [Matteus 7:1]. Han fortsatte: ”Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga?” [Matteus 7:3]. Eller med andra ord: Varför ser du vad du uppfattar som smutsig tvätt hos din granne men märker inte ditt eget smutsiga fönster?

”I stället för att döma och kritisera varandra borde vi känna Kristi rena kärlek till våra medresenärer genom livet.”

Ingen av oss är fullkomlig. Jag känner inte till någon som påstår att han eller hon är det. Men ändå har vi av någon anledning, trots våra egna brister, en tendens att påpeka andras fel. Vi dömer deras handlingar eller brist på handling.

Vi kan omöjligen känna någons hjärta, avsikter eller omständigheter när denne säger eller gör något vi finner orsak att kritisera. Därav befallningen: ”Döm inte.” …

Jag ser kärleken – eller ”Kristi rena kärlek” – som motsatsen till kritik och fördömande. Men i kväll tänker jag mest på den kärlek som visar sig i tolerans mot andra och överseende med deras handlingar, det slags kärlek som förlåter, det slags kärlek som är tålmodig.

Jag tänker på den kärlek som driver oss till att vara medkännande och barmhärtiga, inte bara vid sjukdom, lidande och svårigheter utan också i tider av svaghet eller felsteg hos andra.

Det finns ett stort behov av den kärlek som lägger märke till dem som inte syns, som ger hopp till dem som är modfällda, hjälp till dem som har det svårt. Sann kärlek är kärlek i handling. Behovet av kärlek finns överallt.

Vi behöver den kärlek som vägrar glädjas åt att höra eller föra vidare berättelser om olyckor som drabbat andra, såvida man inte därigenom bidrar till att hjälpa den drabbade …

Kärlek är att ha tålamod med den som svikit oss. Det är att motstå impulsen att vara lättstött. Det är att acceptera svagheter och tillkortakommanden. Det är att acceptera människor som de verkligen är. Det är att se förbi det yttre och se egenskaper som inte förminskas med tiden. Det är att motstå impulsen att kategorisera andra … I stället för att döma och kritisera varandra borde vi känna Kristi rena kärlek till våra medresenärer genom livet …

”Kärleken upphör aldrig” [1 Korintierbrevet 13:8]. Må … denna tidlösa sanning leda er i allt ni gör. Må den genomsyra era själar och finna uttryck i alla era tankar och handlingar.⁷

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Gå igenom de många sätt som president Monson lär oss att vi bör uttrycka kärlek på (se avsnitt 1). Hur kan vi visa större kärlek i vårt dagliga umgänge? Hur kan vi utveckla en större kärlek till andra? Hur är det till hjälp för dig att veta att vår himmelske Faders kärlek till dig ”helt enkelt alltid är där”?
Begrunda president Monsons frågor om vår resa längs vägen till Jeriko (se avsnitt 2). När har du välsignats av någon som varit som en ”barmhärtig samarier” för dig? Vad kan berättelsen om Louis Jacobsen och George Burbidge lära oss? Varför är det viktigt att låta omtanke om andra ersätta omtanke om oss själva?
President Monson lärde att ”kärlek är den katalysator som åstadkommer förändring” (avsnitt 3). Hur hjälpte en lärares kärlek honom att förändras som elvaårig primärpojke? När har en annan persons kärlek gjort skillnad i ditt liv? Varför har kärlek en sådan kraft?
Vad kan vi lära oss om kärlek av president Monsons berättelse om grannens tvätt? (Se avsnitt 4.) Varför är vi ibland dömande eller kritiska? Hur kan vi övervinna de här tendenserna? Gå igenom president Monsons undervisning om kärlek i det näst sista stycket och begrunda hur du kan bli mer kärleksfull på de här sätten.

Skriftställen som hör till detta ämne

Matteus 5:44–46; Johannes 15:9–13; 1 Korintierbrevet 13:1–13; Kolosserbrevet 3:12–14; 1 Nephi 11:8–23; Ether 12:33–34; Moroni 7:47–48; Läran och förbunden 121:45–46

Undervisningstips

”Beroende på dina omständigheter kan du visa kärlek till dem du undervisar genom att ge dem uppriktiga komplimanger, visa intresse för deras liv, lyssna uppmärksamt på dem, involvera dem i lektionen, göra saker för dem eller helt enkelt hälsa hjärtligt på dem när du träffar dem” (Undervisa på Frälsarens sätt [2016], s. 6).