Tillitsprov Från rädsla till tro på äktenskapsbeslutet

Äldste Lance B Wickman

i de sjuttios kvorum

Från ett tal under ett andligt möte den 25 september 2007 vid Brigham Young-universitetet–Idaho.

När jag hade tagit examen från universitetet 1964 blev jag inkallad som officer i Förenta staternas armé. Som volontär utbildade jag mig till kommandosoldat. Utbildningen är en hård kurs i kommando- och infanteritaktik. Målet är att få fram kunniga officerare och underofficerare.

Utbildningen bestod bland annat av en serie ”tillitsprov” som kadern kallade dem, som skulle utmana vår fysiska styrka, vår uthållighet och vårt mod. Svåra hinderbanor, klättring uppför och rappelling nerför 30 meter höga, eller högre, istäckta klippor, vadning genom träsk bland krokodiler och giftiga ormar och en nattlig kompasskurs över 16 kilometer kuperad oländig terräng är bara några av proven vi fick genomgå. Ett av syftena med de här tillitsproven var att lära kommandosoldaterna att vi under svåra och prövande stridssituationer kunde göra mer än vi trodde. Våra ledare lärde oss att ha tillit till oss själva och till vår träning. Mer än en gång under de svåra striderna jag var med om fann jag styrka i det som jag hade lärt mig under tillitsproven för kommandosoldaterna.

Under hela vårt liv möter vi andra, viktigare tillitsprov än de som jag genomgick under min utbildning. De prövar inte vårt självförtroende i sig utan tilliten till vad vi tar emot av Guds Ande. Profet efter profet har rått oss att komma ihåg det vi vet — att bevara vår tillit till Herren. Medan Jakob upprepade gånger försökte återuppväcka tron hos sitt folk, sade han till dem: ”Jag vet att ni vet.” (2 Nephi 9:4, 5; kursivering tillagd) Paulus var ännu tydligare: ”Kasta därför inte bort er frimodighet, som ger stor lön.” (Hebr 10:35; kursivering tillagd) Var och en av oss står inför en osäker framtid. Men när vi möter den, och kommer ihåg det vi redan vet, så möter vi den med tro. Vi möter den med gott mod. Vi möter den med tillförsikt.

Ett av de mest betydande tillitsproven under jordelivet ställs vi inför under unga vuxna-åldern i vårt liv. Det är beslutet att gifta sig. Det finns inget annat beslut som möts med större skälvningar av den här generationen unga vuxna. Det är ett ämne som framkallar stor vånda.

Rädslor angående äktenskap

Jag känner inte till alla orsaker till att det är så, men jag tror att följande är några av dem:

Bekvämligheten med att umgås i grupp. Många ungdomar tar sig själva ”ur leken” att hitta rätt livskamrat genom att de umgås för mycket med andra i grupp. Eftersom umgänget sker i blandade grupper med män och kvinnor tror vissa felaktigt att de på lämpligt sätt är engagerade i urvalsprocessen som är så viktig när man ska hitta sin eviga livskamrat. Men så är det inte. Umgänge i grupp kan hindra en person från att utforska karaktären och personligheten hos den där speciella personen som är så viktiga för att man ska kunna göra ett klokt val.
Rädslan för att göra misstag. Skilsmässostatistiken känner vi väl till. En del ungdomar har upplevt smärtan av att se sina föräldrars eller vänners äktenskap gå i kras, eller har själva gått igenom en skilsmässa. De har på ett mycket påtagligt sätt fått uppleva traumat som en sådan upplösning innebär. Ibland blir följden att de blir rädda för att gifta sig därför att de är rädda för att de ska välja fel person.
Ungdomars tendens att rygga tillbaka för ansvar. Åtminstone hos några finns det ett motstånd mot att sammanföra ens önskemål och intressen med någon annans. Sådan själviskhet har en tendens att få vissa att skjuta på beslutet att gifta sig.

Felaktigt tänkesätt

Vad orsaken till rädslan för äktenskapsbeslutet än är så leder det till ett felaktigt tänkesätt. Det leder till att de här ungdomarna ”kastar bort” sin självtillit. Det i sin tur leder till att de misslyckas med att ta sitt ansvar för att fatta beslutet. Även om en sådan rädsla inte leder till att man skjuter på eller till och med undviker äktenskap så kan den orsaka andra fel. Vissa har till exempel en tendens att behandla beslutet som om det helt och hållet var ett andligt beslut. Utan att ta sitt eget ansvar i processen väntar de på att något slags gudomligt finger ska skriva svaret på väggen eller att havet ska dela sig eller att något annat metafysiskt fenomen ska tala om för dem att den eller den utan tvekan är ”den rätta”.

Andra vill att någon annan ska besluta åt dem. En stavspresident vid Brigham Young-universitetet berättade för mig att det inte är ovanligt att vissa kvinnor överlåter åt en nuvarande pojkvän att tala om för dem att han är ”den rätte”. Andra litar till en förälders omdöme — ofta en far — som har fattat beslut åt dem tidigare. I båda fallen har man frånsagt sig ansvaret för det viktigaste valet en person gör i det här livet.

Råd från föräldrar, biskopar och andra värdiga personer kan vara värdefulla. Men när allt kommer omkring är det ingen annan som kan — eller bör — tala om för dig vad du ska göra. Beslutet om vem man ska gifta sig med är oerhört personligt.

”Kasta därför inte bort er frimodighet, som ger stor lön!” Kom ihåg att vi föds till det här livet med en inneboende förmåga att bli kära. Gör det inte svårare än det är! Kom ihåg det du vet och gå framåt med tilltro till din himmelske Fader och till den ställning du har som hans son eller dotter.

Råd för uppvaktning

Under uppvaktningstiden har två personer möjlighet att lära känna varandra. Det är en tid när man får veta hur den andra personen är och får reda på hans eller hennes intressen, vanor och perspektiv på livet och evangeliet. Det är en tid när man berättar för varandra om sina ambitioner och drömmar, förhoppningar och rädslor. Det är en tid när man testar den andres hängivenhet mot att följa evangeliet.

Äldste David A Bednar i de tolv apostlarnas kvorum berättar om en återvänd missionär som hade gått ut med en speciell ung kvinna. Han tyckte mycket om henne och övervägde allvarligt att fria till henne. Det här var efter det att president Gordon B Hinckley (1910–2008) hade rått de unga kvinnorna att bara bära ett par örhängen. Den här unge mannen väntade tålmodigt ett tag, sade äldste Bednar, på att den unga kvinnan skulle ta bort det extra paret örhängen hon hade på sig. Men det hände inte. Av den och andra orsaker slutade han med tungt hjärta att träffa henne.

När äldste Bednar återgav den här situationen, sade han: ”Jag antar att några av er … tycker att den unge mannen var alltför kritisk eller att det är fånigt eller fanatiskt att grunda, om än bara delvis, ett evigt viktigt beslut på en så, som man kan tycka, liten detalj. Ni kanske besväras av att exemplet handlar om en ung kvinna som inte följde profetens råd i stället för en ung man. [Men jag vill bara påpeka för er att det inte] handlade … om örhängena!”¹

Här är ett annat tips. Var under uppvaktningstiden noga med att inte basera dina bedömningar enbart på vad som kan beskrivas som en ”checklista”. Med det menar jag att man inte enbart ska grunda sitt beslut på om någon har verkat som heltidsmissionär eller haft ett särskilt ämbete i din församling. Sådant kan, bör vara och är oftast indikatorer på hängivenhet, trofasthet och redbarhet. Men inte alltid. Det är anledningen till att du behöver lära känna den andre. Lär känna personen tillräckligt väl så att du får uppleva hans eller hennes hjärta och karaktär och inte bara hans eller hennes lista över ”evangeliebedrifter”.

En naturlig tanke som väcks av det resonemanget är följande: Undvik att döma någon innan du lär känna honom eller henne. Snabba negativa omdömen kan vara lika felaktiga och missvisande som snabba positiva omdömen. Var lika uppmärksam på ”oslipade diamanter” som du är uppmärksam på ”falskt guld”.

Be om det

Först när du har använt ditt eget omdöme och din visdom för att bedöma relationen efter tillräckligt lång tid bör du be för att få en bekräftelse. Kom ihåg att valet av en livskamrat är ditt val, liksom är fallet med alla andra viktiga beslut. Herren förväntar sig att du använder ditt omdöme. Som Herren sade till Oliver Cowdery: ”Se, du har inte förstått. Du antog att jag skulle ge dig den, när det enda du tänkte på var att be till mig.” (L&F 9:7) När du gör din del genom lämplig uppvaktning och fattar ett preliminärt beslut, ha då tillit till att din himmelske Fader ska besvara din bön.

Herren förväntar sig att du använder ditt goda omdöme. Han förväntar sig att du litar till dina naturliga känslor i fråga om attraktion mellan man och kvinna som du haft inom dig sedan födelsen. När du känner dig dragen till en person av motsatt kön, har tillbringat tillräckligt lång tid med att bli vän med och uppvakta honom eller henne, och försäkrat dig om att han eller hon delar dina värderingar och är någon som du kan leva lyckligt tillsammans med och dela det mest intima umgänget med, lägg då fram ärendet för din himmelske Fader. Bristen på en motsägande reaktion på dina känslor kan vara hans sätt att tala om för dig att han inte har något att invända mot ditt val.

Ha tillit till Herren

Många år har gått sedan tiden då jag genomgick den svåra militärutbildningen. Jordelivets strömmar har fört mig långt från tillitsproven under mina soldatår. Men minnet av utbildningen och dess lärdomar har stannat kvar. Vi kan rida ut livets stormar och göra det mer effektivt än vad vi kanske trodde. Det handlar bara om att alltid komma ihåg vad vi vet.

”Kasta därför inte bort er frimodighet, som ger stor lön.” Ha tilltro till det du vet! Då klarar du dina tillitsprov med mod och värdighet, och Herren vägleder med all säkerhet din väg.

Illustrationer Dilleen Marsh

Umgänge i grupp kan hindra en person från att utforska karaktären och personligheten hos den där speciella personen som är så viktiga för att man ska kunna göra ett klokt val.

Ni behöver lära känna varandra. Lär känna personen tillräckligt väl så att du får uppleva hans eller hennes hjärta och karaktär och inte bara hans eller hennes lista över ”evangeliebedrifter”.