Endast digitalt: Unga vuxna
Att lita på andra intrycket och på Andens vägledning
När jag träffade Kurt var han inte någon som kunde ta mig till templet. Hur kunde vi fortsätta med vår relation?
I februari 2013 träffade jag en ung man som heter Kurt på en middagstillställning. Han var sjabbig, orakad och bakfull. Jag gav honom ingen större uppmärksamhet. Fyra månader senare såg jag en stilig ung man som genast fick mig att tappa andan. Våra vägar korsades i hela fem minuter, men under den tiden insåg jag att det var Kurt – samma sjabbiga kille jag hade sett tidigare. Jag undrade över förändringen i hans utseende.
Två veckor senare överraskades jag av ett sms från Kurt där han bad mig följa med honom och hans vänner på bio. Jag funderade på om jag skulle gå eller inte. Hur hade han fått tag på mitt nummer? Jag kände knappt den här killen, mitt första intryck av honom var inte det bästa och det verkade inte som om vi hade så mycket gemensamt. Motvilligt bestämde jag mig för att gå ändå.
Efter filmen bjöd Kurt mig på middag och jag sa bara ja för att jag var utsvulten, men den middagen förändrade allting. Mitt första intryck av honom förändrades när jag upptäckte att han faktiskt fick mig att le och skratta. Det var så lätt att prata med honom och vi blev genast vänner.
”Vad håller vi på med?”
Med tiden blev vår vänskap starkare och det blev också våra känslor. Innan en romantisk relation kunde utvecklas hade jag en kamp inom mig. Han var inte medlem i kyrkan. Jag ville gifta mig i templet och fostra mina barn i evangeliet. Jag ville ha en evig familj. Så varför höll jag på att utveckla en relation med honom?
Jag visste att jag behövde göra något. En kväll när vi åkte tillbaka till mitt hus, frågade jag: ”Vad håller vi på med?” Jag sa att vi behövde ta ett steg tillbaka och inte låta vår vänskap utvecklas till något mer. Jag sa att jag inte vill få mitt eller hans hjärta krossat genom att utveckla en relation och sedan behöva skiljas åt eftersom jag ville ha ett tempeläktenskap. Jag sa att livet inte bara handlade om mig, eller oss, utan om vår framtid och våra framtida barn. Jag erkände att det var galet och att jag gick händelserna i förväg, men jag försökte bara vara realistisk och bespara oss framtida hjärtesorg.
Han lyssnade och sa sedan till min förvåning: ”Jag ska ta dig till templet.” Jag tvivlade på honom – hur kunde han lova det? Han försäkrade mig genom att lova att ta mig dit och be mig lita på honom.
Jag visste inte vad jag skulle göra, men det var troligen första gången i mitt liv som jag bad med sådant verkligt uppsåt. När jag fastade och bad under hela den här resan fick jag alltid en trygg känsla av att det var rätt och att jag skulle fortsätta längs den här stigen. Mina tidigare relationer hade känts bra, men när jag var med Kurt kändes det för första gången i mitt liv rätt – inte bara bra utan rätt, och det kändes som om jag kommit hem.
Med denna försäkran från Anden bestämde jag mig för att lita på Kurt och fortsätta med vår relation. Jag insåg att det kanske inte skulle bli vi ändå, men jag visste också att jag skulle hålla fast vid mitt beslut att gifta mig i templet.
Jag litade på Herren och fortsatte framåt
Kurt började träffa missionärerna. Under lektionerna fick jag veta att han hade undersökt kyrkan i över ett år innan vi träffades. Jag fick också veta att han medvetet hade låtit bli att ställa några religiösa frågor eftersom han ville komma fram till sanningen själv och inte låta sig påverkas av sina känslor för mig.
Han döptes och vi gifte oss och beseglades i Hamiltons tempel i Nya Zeeland ett år senare. Han höll sitt löfte till mig att ta mig till templet, och han har fortfarande sina förbund nära hjärtat. Sex och ett halvt år senare har vi fortfarande något underbart på gång med vårt äktenskap. Vi har en son som vi värdesätter högt och vi strävar varje dag att undervisa honom om Jesu Kristi evangelium.
Jag är glad att jag inte lät mitt första intryck av Kurt bli mitt sista. Han är inte samma person som när jag först träffade honom. Jag är glad att jag litade på honom och på Andens vägledning i vår relation. Och jag är tacksam för att jag stod för det jag trodde på, för mig själv och för min framtida familj. Jag ville beseglas i templet, inte bara för att det är ”rätt” att göra det utan också för att förbunden vi ingår, särskilt i templet, leder in oss på en stig som gör att vår familj kan växa, utvecklas och bli evig. Som president Russell M. Nelson så vältaligt uttryckte: ”Frälsningen [gäller] den enskilde och upphöjelse gäller familjen” (”Frälsning och upphöjelse”, Liahona, maj 2008, s. 10).