Endast digitalt
Han behövde en prästadömsvälsignelse. Kunde jag göra det?
Jag hade alltid varit för rädd för att ge prästadömsvälsignelser. Skulle jag vara redo när stunden kom?
En dag när mamma och jag var i bilen på väg hem kom en man på cykel nerför en liten backe. Cyklisten girade plötsligt åt sidan för att inte att krocka med en mötande lastbil. På en millisekund, som kändes som en evighet, fick den skarpa rörelsen honom att tappa kontrollen över cykeln, flyga över styret och slå huvudet hårt i gatan. Vi körde genast in till vägkanten och stannade. Panikslagen tog jag mig ur bilen och sprang bort till honom. Han andades tungt men var inte vid medvetande.
Jag förstod genast att den här mannen behövde en prästadömsvälsignelse, men jag kunde inte låta bli att undra: kunde jag göra det?
I samma ögonblick kom jag ihåg att jag hade lyssnat till äldste Jeffrey R. Hollands ord när jag var en ung bärare av aronska prästadömet: ”Unga män, ni kommer att lära er, om ni inte redan har gjort det, att i skrämmande och till och med farliga ögonblick kommer er tro och ert prästadöme att kräva ert allra bästa, och det bästa ni kan nedkalla från himlen. …
Dagen kan komma, bröder – jag är faktiskt säker på att den kommer – när i en oväntad situation eller i en kritisk stund, blixten så att säga slår ner och ett liv kan ligga i era händer. Var redo när den dagen kommer” (”Helga er!”, Liahona, jan. 2001, s. 47, 49).
Hur jag övervann min rädsla
När jag var en ung man gick de här orden djupt in i mitt hjärta och hjälpte mig förbereda mig för att bli en värdig bärare av melkisedekska prästadömet. Men i flera år efter att ha fått prästadömet kunde jag inte förmå mig till att ge några prästadömsvälsignelser och den största anledningen till det var rädsla.
Jag var rädd att jag skulle vara ovärdig eller att jag kanske inte skulle säga rätt saker. Den här rädslan hindrade mig från att använda den prästadömsmyndighet jag hade blivit anförtrodd, att kalla ner himlens krafter för att välsigna andra. Men djupt inom mig visste jag att om jag ville ära prästadömet så behövde mina känslor förändras. Jag behövde övervinna min rädsla och osäkerhet inför att använda Guds kraft till att välsigna andra.
Genom att utöva tro på Herren och handla enligt hans tjänares inspirerade råd rättade jag mitt liv mer noggrant efter hans lärdomar. Jag tog mig tid att utgjuta min själ i bön varje dag och jag bad om att bli andligt styrkt när jag studerade skrifterna. Jag delade skriftställen med alla jag kom att tänka på medan jag läste. Jag lyssnade på generalkonferenstal. Jag vittnade för andra om evangeliet. Och jag fastade när jag behövde extra styrka.
När jag beslutsamt följde de här grundläggande instruktionerna för att rätta min vilja efter Guds, kunde jag känna den Helige Anden tydligare, min andliga förmåga ökade och min kontakt med himlens krafter stärktes. Slutligen hade jag mod nog till att ge en välsignelse till tröst och vägledning.
Jag minns att jag var nervös till att börja med och oroade mig för vad jag skulle säga. Men när Anden sköljde över mig försvann rädslan och min oro ersattes av precis de ord jag skulle uttala! Det kändes så rätt, som om jag hade saknat en del av mig själv hela tiden!
Sedan dess har jag blivit ombedd att ge fler välsignelser än jag kan räkna, och jag älskar det! Varje gång jag ger Herrens välsignelser till hans barn, blir jag enormt välsignad. En prästadömsvälsignelse blir verkligen till välsignelse för alla inblandade.
Jag kallade ner Herrens kraft när det verkligen gällde
Precis som äldste Holland profeterade slog blixten ner den där dagen på vägen i form av en cyklist som oväntat blev skadad. Om jag inte hade arbetat tillsammans med Herren de senaste åren på att övervinna min rädsla inför att ge välsignelser under tryggare omständigheter skulle vi båda ha varit hjälplösa i den här eventuellt livshotande situationen. Men med Herren som vägledde och stärkte mig knäböjde jag vid cyklistens sida och viskade tyst de ord jag kände mig manad att uttala när jag välsignade honom.
När jag var klar tittade jag upp och såg en polis stå bredvid mig. Han hade av en händelse varit bakom oss hela tiden och hade ringt efter ambulans. Men den skadade mannen återfick snabbt medvetandet, insisterade på att han mådde bra och cyklade iväg nerför gatan där han passerade ambulansen. Jag förstår naturligtvis att inte alla prästadömsvälsignelser ger lika omedelbara resultat, men det här var en upplevelse jag aldrig kommer att glömma. Jag är så tacksam att jag var redo när stunden kom.