”Hopp och tröst i Kristus”, Liahona, sep. 2022.
Hopp och tröst i Kristus
Låt oss hålla fast vid löftet att Herren kommer ihåg och belönar sina trofasta heliga.
Vi kan förankra vårt yttersta hopp i Jesus Kristus och hans försoning.
Foto av hand från statyn Kristus: Scott Law
Jens och Ane Cathrine Andersen hade ett djupt och orubbligt vittnesbörd om att Jesu Kristi återställda evangelium var sant. Trots ilskna pöbelhopar och förföljelse från folket i bygden och församlingen, anslöt de sig till Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga år 1861.
Följande vår hörsammade de kallet från Sion, ett kall som kom ända från Saltsjödalen 800 mil bort. Insamlingen till Sion innebar att de skulle lämna sitt goda liv i Danmark bakom sig – däribland sina vänner, släktingar och en vacker gård som i generationer hade förts vidare från far till äldste son. Gården låg i byn Veddum nära Aalborg på den bördiga halvön Jylland i norra Danmark, och det var en stor och produktiv gård. Den sysselsatte ett dussintal anställda och medförde respekt och medel till familjen Andersen.
Jens och Ane Cathrine delade med sig av dessa medel till andra nyomvända genom att betala emigrationskostnaderna för ungefär 60 andra sista dagars heliga som skulle ta sig till Sion. Den 6 april 1862 förenade sig paret Andersen och deras 18-årige son Andrew med 400 andra danska medlemmar på den lilla ångbåten Albion och seglade till Hamburg i Tyskland. När de kom till Hamburg två dagar senare förenade de sig med fler sista dagars heliga ombord på ett större fartyg för att påbörja resan över Atlanten.
Men glädjen över att insamlas till Sion vändes snart i sorg. Flera av barnen som hade gått ombord på Albion bar på mässlingsviruset. När sjukdomen svepte genom immigranternas led, dog 40 barn och flera vuxna, och fick begravas till sjöss. Bland dem var 49-årige Jens Andersen, min morfars farfar.
Jens dröm om att nå fram till och bygga upp Sion med sin familj och andra danska medlemmar slutade bara tio dagar efter att han lämnat Hamburg. En historiker skrev: ”En befriare, som liksom Mose aldrig satte fot i det utlovade landet, var Jens Andersen från [Veddum], Aalborg; han som hade hjälpt inte mindre än sextio av sina medmänniskor att emigrera, mötte döden år 1862 på Nordsjön kort efter att ha lämnat [Tyskland].”1
Jordelivets prövotillstånd
Var familjen Andersens uppoffring – att lämna sin trygga gård och förlora sin kärleksfulle make och far – värd det? Jag är övertygad om att världen skulle säga nej. Men världen saknar tro, framsynthet och det ”eviga perspektiv”2 som Jesu Kristi återställda evangelium erbjuder.
Det perspektivet hjälper oss att förstå vårt jordeliv och dess många prövningar. Vi möter rädsla, svek, frestelse, synd, förlust och ensamhet. Sjukdom, katastrof, depression och död krossar våra drömmar. Ibland verkar våra bördor vara större än vad vi kan bära.
”Även om detaljerna skiljer sig åt drabbar tragedier, oväntade prövningar och svårigheter – både fysiska och andliga – oss alla, för sådant är jordelivet”, har äldste Neil L. Andersen i de tolv apostlarnas kvorum sagt. Han tillade: ”Vi söker efter lycka. Vi längtar efter fred och frid. Vi hoppas på kärlek. Och Herren låter ett överflöd av välsignelser regna över oss. Men blandat med glädjen och lyckan är det ett som är säkert: Det kommer att finnas stunder, timmar, dagar, ibland år då din själ är sargad.”3
Vi möter tappert det bittra så att vi kan njuta av det söta (se Läran och förbunden 29:39). Med profeten Jesajas ord blir vi alla förädlade – och utvalda – i ”lidandets ugn” (Jesaja 48:10; 1 Nephi 20:10).
Löftet om försoningen
Fotografi av statyn Kristus: Alan Brent Harder
Lidande är en del av Faderns ”stora lycksalighetsplan” (se Alma 42:8; se även 2 Nephi 2:11). Men det centrala i den planen är den tröst och det hopp som kommer av ”den storslagna och underbara försoningen”4. Genom sin försoning kom Jesus Kristus till vår undsättning. (Se Alma 36:3.)
Frälsaren ”steg ner under allt” (Läran och förbunden 88:6) så att han kunde ta på sig våra svårigheter och misstag. Han vet hur han ska hjälpa oss, med fullständig insikt om var och varför det gör ont.
”Eftersom Frälsaren har lidit allting som vi någonsin skulle kunna känna och uppleva, kan han hjälpa de svaga att bli starkare”, sa president James E. Faust (1920–2007), andre rådgivare i första presidentskapet. ”Han har personligen upplevt alltsamman. Han förstår vår smärta och kommer att vandra med oss också under våra mörkaste timmar.”5
Det är därför vi kan förankra vårt yttersta hopp vid honom och hans försoning.
”Vår värld är en pessimistisk och cynisk värld – en värld som i stor utsträckning varken har något hopp i Jesus Kristus eller i Guds plan för människans lycka”, har president Russell M. Nelson sagt. ”Varför är det globalt så mycket stridigheter och sådan dysterhet? Anledningen är enkel. Om det inte finns något hopp i Kristus finns det inget erkännande om en gudomlig plan för mänsklighetens återlösning. Utan den kunskapen tror man felaktigt att vår existens i dag åtföljs av utplåning i morgon – att lycka och familjeband bara är kortlivade.”6
Jag finner hopp och läkedom i Jesus Kristus när jag besöker templet och lyssnar till de levande profeternas ord. Jag får tröst när jag studerar skriftställen som vittnar om honom och hans försoning. När jordelivet hotar att ”störa vår ro”7, låt oss vända oss till det jag kallar ”beskyddande skriftställen”. Här är några av mina favoriter:
Gamla testamentet
-
”Han ska utplåna döden för evigt. Herren Gud ska torka tårarna från alla ansikten” (Jesaja 25:8).
-
”Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig. … Han blev genomborrad för våra brott, slagen för våra synder. Straffet blev lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jesaja 53:4–5).
Nya testamentet
-
”Kom till mig, alla ni som arbetar och är tyngda av bördor, så ska jag ge er vila” (Matteus 11:28).
-
”I världen får ni lida, men var frimodiga: jag har övervunnit världen” (Johannes 16:33).
Mormons bok
-
”Och han ska ta på sig döden så att han kan lossa de dödens band som binder hans folk. Och han ska ta på sig deras skröpligheter så att hans inre kan fyllas av barmhärtighet i köttet, så att han i köttet kan veta hur han ska bistå sitt folk i enlighet med deras skröpligheter” (Alma 7:12).
-
”Och vad är det ni ska hoppas på? Se, jag säger er att ni genom Kristi försoning och hans uppståndelses kraft ska ha hopp om att kunna uppväckas till evigt liv, och detta tack vare er tro på honom enligt löftet” (Moroni 7:41).
Läran och förbunden
-
”Var därför vid gott mod och frukta inte, för jag, Herren, är med er och ska stå vid er sida, och ni ska bära vittnesbörd om mig, ja, Jesus Kristus, att jag är den levande Gudens Son, att jag var, att jag är och att jag ska komma” (Läran och förbunden 68:6).
-
”Frukta därför inte ens döden, för i den här världen är er glädje inte fullkomlig, men i mig är er glädje fullkomlig” (Läran och förbunden 101:36).
Dessa och en mängd andra verser vittnar, med president Boyd K. Packers (1924–2015) – president för de tolv apostlarnas kvorum – ord, om ”Kristi försonings löfte”8.
En profets vädjan
När vi förstår hur viktig Frälsaren är för vår lycka nu och i den kommande världen, förstår vi varför president Nelson vädjar till oss att göra honom till den andliga grundvalen i våra liv:
”Jag vädjar till er att ta er tid för Herren! Gör er egen andliga grund fast och tålig nog att motstå tidens tand genom att göra det som får den Helige Anden att alltid vara med er.” Att ta sig tid för Herren, tillade president Nelson, innebär bland annat att ta sig ”tid för Herren i hans heliga hus” genom tempeltjänst och tillbedjan.9
”Till var och en av er som ingått tempelförbund vädjar jag att ni med en bön i hjärtat ihärdigt försöker förstå templets förbund och förrättningar. …
Det säkraste stället att vara på andligt sett, när någon form av omvälvning inträffar i ditt liv, är att leva inom dina tempelförbund!
Snälla, tro mig när jag säger att när er andliga grund är stabilt byggd på Jesus Kristus så behöver ni inte frukta.”10
Skriven på hans händer
Andrew med familjemedlemmar
Vad blev det av Ane Catherine och hennes son Andrew? Misströstade de och återvände till Danmark efter sin sorgliga sex veckor långa resa till New York? Nej. De förlitade sig på sitt vittnesbörd om Frälsaren och frälsningsplanen, och med förtröstan på Gud strävade de modigt framåt med hjälp av tåg, ångbåt och vagnskaravan. De nådde Saltsjödalen den 3 september 1862 och började hjälpa till att bygga Sion.
De bosatte sig i Efraim i Utah där Andrew gifte sig och bildade familj. Senare flyttade Andrew sin familj, inklusive sin mor, till Lehi i Utah, där han blev framgångsrik bonde, bankir och borgmästare. Han utförde en treårig mission i sitt hemland, tjänade i biskopsråd i över två decennier, och i högrådet eller i högprästernas kvorum i över tre decennier. Tre av hans söner verkade som missionärer i Danmark och Norge.
Med våra jordiska ögon kan vi inte se det underbara slutet från den tårfyllda början. Men med tro på Kristus kan vi se framtiden an med hopp. Och vi kan hålla fast vid löftet att Herren kommer ihåg och belönar sina trofasta heliga, däribland Jens, Ane Catherine och Andrew. Herren kom ihåg dem och han kommer ihåg oss. Han har lovat:
”Jag glömmer inte dig.
Se, jag har skrivit dig på mina händer” (se Jesaja 49:15–16).