Endast digitalt: Unga vuxna

Välsignelserna av att skapa band till sina förfäder

Marianna Bártfai

Min avlidna mormor hjälpte mig att ta emot Jesu Kristi evangelium och få ett vittnesbörd om släktforskningsarbete.

Under hela mitt liv har jag tänkt att det måste finnas en särskild andlig länk mellan mina förfäder och mig.

Mina farföräldrar berättade ofta berättelser om och visade bilder på mina förfäder, och jag kände ett allt starkare band till dem varje gång vi pratade om dem. Min familj och jag var inte medlemmar i kyrkan, men min mormor lärde mig ändå att be varje dag. Och genom de bönerna började jag att tro på Gud och på tanken att mina avlidna förfäder på något sätt levde vidare.

Alla helgons dag

I Ungern firar vi en högtid dagen efter Halloween som kallas alla helgons dag. Den dagen besöker alla kyrkogårdar där deras anhöriga och förfäder är begravda, och vi lägger blommor på deras gravar och tänder ljus för att minnas och hedra dem.

När jag var liten kände jag mig privilegierad att ha ett extra starkt band till mina förfäder, eftersom jag faktiskt föddes på alla helgons dag. Det var alltid en extra speciell dag för mig.

Men jag brukade också ofta klaga över att behöva besöka mina förfäder, för jag ville inte tillbringa min födelsedag på kyrkogårdar. Jag förstod inte vad som var så speciellt med att besöka samma gravar varje år, särskilt inte när de tillhörde förfäder som jag aldrig ens hade träffat.

Men när jag har vuxit och fått ett vittnesbörd om evangeliet, har jag lärt mig mycket mer om Guds lycksalighetsplan och heligheten i släktforskningsarbete. Jag vet att alla kan och borde uppskatta sina förfäder och sträva efter att ha ett starkt band till dessa väsentliga släktingar.

En önskan att hjälpa min mormor

Jag kom i kontakt med kyrkan i början av 2018. Jag älskade att bli undervisad av missionärerna, och när de berättade för mig om vikten av släktforskning och tempeltjänst var jag inte förvånad. Jag visste redan att det låg något viktigt i att lära sig om och att tjäna släktingar som har gått före oss.

Äldste Dale G. Renlund i de tolv apostlarnas kvorum har förklarat:

”Släktforskning och tempeltjänst är inte bara till för de döda utan välsignar också de levande. …

Det här är mycket mer än en rekommenderad hobby, för frälsningens förrättningar är nödvändiga för alla Guds barn.”¹

När jag hörde detta såg jag fram emot att fortsätta lära mig om evangeliet och så småningom göra tempelarbete för mina förfäder och stärka mina band till dem ännu mer.

Den 1 november 2018 besökte min familj och jag min mormors gravplats. Jag hade känt henne väl hela mitt liv, och jag saknade henne efter att hon hade dött. Vid det här tillfället höll jag fortfarande på att lära mig om kyrkan, och jag var ganska säker på att min mormor skulle ha ogillat det och försökt att minska mitt intresse för kyrkan om hon hade levt. Hon hade varit väldigt traditionell i sin religion.

Så jag blev förvånad att jag då, när jag stod där framför hennes grav och bad för henne, fick en tydlig känsla av att hon redan kände till Jesu Kristi evangeliums sanningar. Jag kände att hon var stolt över mig för att jag hade möjlighet att leva mitt liv i enlighet med Frälsarens exempel.

Jag blev så förvånad.

Missionärerna hade nyligen undervisat mig om att de som är på andra sidan om slöjan får möjlighet att lära sig om evangeliet om de inte fick chansen att lära sig om det här på jorden (se L&F 138:22–24). På något sätt visste jag att min mormor hade blivit undervisad om dessa sanningar och var redo att ta emot evangeliet. Jag visste att hon behövde min hjälp för att få sitt tempelarbete utfört.

Och för att kunna utföra det arbetet behövde jag själv bli döpt.

Jag hade funderat över om jag verkligen ville bli medlem i Jesu Kristi kyrka sedan en tid tillbaka. Och det var den här erfarenheten vid min mormors grav som fick mig att till slut bestämma ett dopdatum tillsammans med missionärerna.

En mirakulös tempel resa

Ett antal månader senare planerade de unga ensamstående vuxna i mitt område en resa till Freibergs tempel i Tyskland under nästkommande år. Vi uppmuntrades att förbereda egna släktnamn i förväg att ta med oss dit.

Jag besökte många släktingar och en präst i en by där mina förfäder hade bott för att samla information och uppteckningar. Jag bad också om vägledning för att få hjälp att hitta andra släktingar som behövde få sitt arbete utfört.

Till slut hade jag samlat ihop och förberett omkring 40 släktnamn att göra dop för under min första tempelresa. Men det var särskilt en av mina förfäder som jag verkligen såg fram emot att göra dop för.

Den dag då vi besökte templet tog en av mina bästa vänner (som senare blev min man) min hand och ledde mig ner i dopfunten för att utföra min mormors dop. Och när han sänkte ner mig i vattnet och reste mig upp igen kom en jättevarm känsla över mig från den Helige Anden.

Jag visste genast att min mormor fanns hos mig och att hon var tacksam över att äntligen bli medlem i kyrkan. Jag var tacksam för att hon hjälpte mig att verkligen inse hur viktigt arbetet vi gör i templet är för våra förfäder.

Vi behöver varandra

Jag är så tacksam för den här erfarenheten med min mormor eftersom den bekräftade för mig vad jag hade misstänkt hela mitt liv – att våra förfäder och närstående som har dött verkligen lever vidare och att vi kan fördjupa våra band till dem.

Vi kan hämta styrka, kärlek och så många andra välsignelser från våra förfäder när vi lär oss om dem, utövar tacksamhet för dem, och utför heliga förrättningar för dem i templet.

När äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum inbjöd medlemmar i kyrkan att ägna mer tid åt att släktforska lovade han: ”När ni hörsammar den här inbjudan i tro så vänds era hjärtan till fäderna. … Då växer er kärlek till era förfäder och er tacksamhet mot dem. Då blir både ert vittnesbörd om Frälsaren och er omvändelse till honom någonting djupt och beständigt. Och jag lovar er att ni då skyddas mot den ondes tilltagande inflytande.”²

Jag är evigt tacksam för min kära mormor. Jag längtar till den dag då vi är tillsammans igen och jag kan berätta för henne hur hon hjälpte mig att till fullo ta emot Jesu Kristi evangelium. Jag vet att när vi strävar efter att skapa band till våra förfäder och stärka våra relationer med dem kan vi fördjupa vår tro och komma närmare Kristus.

De behöver oss – de väntar på oss. Och vi behöver dem också (se L&F 128:18).