Endast digitalt: Unga vuxna
Jag insåg att självförakt inte är Frälsarens verktyg
Det tog tid för mig att inse att Gud inte ville att jag skulle hata mig själv för mina misstag.
Jag har ägnat mycket tid åt att kritisera mig själv. Det visade sig att jag inte blir bättre av att vara hård mot mig själv.
Jag gifte mig ung, och även om mitt äktenskap alltid har varit sunt och lyckligt, fick det mig att möta mina svagare egenskaper. Dessutom bestämde min man och jag oss för att skaffa barn med en gång, och min första graviditet var den mest uppslitande upplevelse jag någonsin haft. Jag ställdes inför fysiska utmaningar jag aldrig kunnat föreställa mig. Mitt humör var ostadigt och depression blev en mycket verklig och mycket ny kamp.
Jag försökte vara en god hustru, en bra mamma och en bra student, men jag nådde aldrig riktigt upp till mina egna krav. Med tiden kom jag att reagera främst genom att läxa upp mig själv.
Jag förstod att de två stora buden lyder ”älska Herren din Gud” och ”älska din nästa som dig själv” (Matteus 22:37, 39, betoning tillagd), vilket innebär att vi bör älska oss själva. Men jag kände inte att jag förtjänade kärlek.
Jag tänkte: Om jag syndar och älskar mig själv ändå, är det då inte så att jag ger mig själv tillåtelse att fortsätta göra fel? Vi ska ju offra ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande, så ska vi inte vara olyckliga tills vi blir bättre?
Vid det tillfället skulle jag ha svarat ”ja”, men sanningen är ett rungande ”nej”.
Äldste S. Gifford Nielsen i de sjuttios kvorum har sagt: ”Vår himmelske Fader vill att vi ska älska oss själva … att vi ska se oss själva så som han ser oss: vi är hans dyrt aktade barn. När den här sanningen sjunker djupt in i våra hjärtan växer vår kärlek till Gud.”1 Och när min kärlek till Gud växer blir jag bättre. När jag älskar Gud känner jag igen min Frälsares gåva som gör det möjligt för mig att få förlåtelse för mina synder och övervinna mina tillkortakommanden. När jag älskar Gud är det lättare att älska mig själv.
Att kritisera andra hjälper dem inte att utvecklas – det gör dem bara modfällda. Vid sidan av tillrättavisning behöver de också uppmuntran. Så varför skulle inte det gälla mig? Hur kunde jag ge mig själv samma medkänsla?
Jag fick stöd
När jag anförtrodde mig åt min man om den här kampen kände jag mig fånig. Det var bekvämare för mig att behålla vanan att prata negativt med mig själv, så jag var tvungen att vara modig och sårbar för att muntligt erkänna mina svagheter. Men att uttrycka mitt problem i ord för en annan person hjälpte mig att finna större klarhet och lösningar.
Jag har utbildat mig med upplyftande resurser för att förstå mina tankemönster och hur jag kan förbättra mig. Jag har också erfarit att regelbunden motion gör stor skillnad. Tidigare motionerade jag för att jag hatade min kropp och ville förändra den. Nu motionerar jag för att jag älskar att må bra och ha mer energi.
Mina förändringar blev effektivare eftersom jag kände att Frälsaren stöttade mig snarare än att fördöma mig. Tidigare hade mina skriftstudier, böner och tempelbesök varit fyllda av skam och hade begränsat min andliga tillväxt. Nu är mina böner mer uppriktiga och ärliga eftersom jag inte gömmer mig för Herren.
Välj vilken röst du ska följa
Jag behövde också avgöra vad som var viktigt och vem jag skulle lyssna på. Vår värld, våra grannskap och våra sociala medie-plattformar har så många förväntningar på hur vi ska bete oss, se ut, uppfostra barn, prata och så vidare. Det är helt enkelt omöjligt att uppnå hela världens godkännande.
Men vet du vem som också utsattes för ogillande? Jesus Kristus. Han var vänlig, medkännande och fullkomlig, men han vann inga popularitetstävlingar. Faktum är att hans val att visa sin kärlek till vissa människor ofta kostade honom andras respekt. Jag har varit tvungen att acceptera att jag inte kan göra alla nöjda och i stället bör sträva efter att behaga Gud.
Jag har en avsikt med mina tankar
Målet med självkärlek är aldrig att rättfärdiga underlåtenhet, rationalisera bort synd eller hänge sig åt självbelåtenhet. Jag inser att vissa negativa känslor kan hjälpa mig, såsom sorg efter Guds vilja – men jag bör inte vältra mig i dem, för det är inte framåtskridande.
Äldste Neil L. Andersen i de tolv apostlarnas kvorum har sagt:
”Skuldkänslor spelar en viktig roll eftersom de påminner oss om förändringar som behövs göras, men det finns gränser för hur långt skuldkänslor kan hjälpa oss.
Skuldkänslor är som ett batteri i en bensindriven bil. Det kan tända ljusen i bilen, starta motorn och driva strålkastarna, men det kan inte stå för drivkraften till den långa resan som väntar. Batteriet i sig räcker inte. Och inte skuldkänslor heller.”2 Jag måste medvetet se till att inte hänge mig åt negativa tankemönster utan i stället fokusera på att älska Kristus och mig själv.
Det har varit en process att lägga den här bördan vid min Frälsares fötter, men det fungerar. De små förändringar jag har gjort, många av dem i mitt eget huvud, gör en enorm skillnad tack vare Frälsarens nåd.
Jag är tacksam för att evangeliets kärna utgörs av kärlek. Kärleken till Gud, kärleken till andra och kärleken till mig själv.