Precis som hon hade föreställt sig
Det här hände i Kiev, Ukraina.
Kvitka såg fram emot sitt dop men hon var ledsen för att det inte var så många som fick komma.
”Stå som vittnen om Gud alltid och i allting och överallt” (Mosiah 18:9).
I dag var det Kvitkas dopdag. Hon hade tänkt på den här dagen länge. Hon hade föreställt sig hur allt skulle bli. Hon skulle ha en särskild vit klänning. Tato (pappa) skulle döpa henne. Och alla hennes vänner och släktingar skulle vara där och le stolt.
Men i dag skulle det bli lite annorlunda mot vad Kvitka hade föreställt sig.
Vissa saker var desamma. Hon hade på sig en särskild vit klänning, precis som hon hade föreställt sig. Babusjka (mormor) hade sytt klänningen till mamma, som hon döptes i när hon var liten. Och nu var det Kvitkas tur.
Tato skulle döpa henne. Precis som hon hade föreställt sig. Kvitka såg honom doppa ner handen i vattnet i bassängen.
”Lagom varmt”, sa han. Han log mot Kvitka. Hon log tillbaka. Sedan tittade hon på stolarna som hon hade hjälpt Tato att ställa fram.
Det var inte så många. Det var den största skillnaden. Kvitka hade alltid föreställt sig att många skulle komma på hennes dop. Men det skulle bara komma några få.
Ända sedan covid-19 hade börjat göra människor sjuka var det mycket som var annorlunda. Hon och hennes lillebror Vlas hade skola hemma. De hade munskydd på sig när de lämnade lägenheten. Och inga träffades i stora grupper. Inte någonstans. Kvitka ville också se till att ingen blev smittad, men ibland var det svårt.
Som när hon inte kunde bjuda in alla till dopet.
”Kvitka! Du är jättesöt!”
Kvitka tittade upp och såg babusjka komma in genom dörren.
”Hej, babusjka!” Kvitka hoppade ner från stolen och sprang fram till henne.
”Du ser precis ut som din mamma gjorde”, sa babusjka. Hon rörde vid de vita blommorna i Kvitkas hår. De matchade spetsblommorna på hennes klänning. Kvitka tyckte om blommor. Hennes namn betydde ”blomma” på ukrainska.
Är du glad över att få döpas?” frågade babusjka.
”Ja”, sa Kvitka. ”Det är bara det att ingen är här.”
”Ingen?” sa babusjka. Hon såg sig omkring. ”Men jag ser Mama, Tato, Vlas och lilla Melania. Och där är biskopen. Och till och med två missionärer. Det är inte ingen.”
Kvitka ryckte på axlarna. ”Men ingen av mina vänner är här.”
”Jag förstår att det gör dig ledsen”, sa babusjka. ”Men vi har två överraskningsgäster.”
Kvitka tittade upp. ”Vilka?”
”Din faster Pavlina”, sa babusjka. ”Och din kusin Emma!”
”På riktigt?” frågade Kvitka ivrigt.
Babusjka log. ”Kan du göra mig en tjänst när de kommer?”
Kvitka nickade. ”Vad då?”
”Jo, när du döps så lovar du att stå som vittne om Jesus Kristus. Vet du vad det betyder?”
Det visste Kvitka. Hon och hennes familj hade läst om dopförbunden i flera veckor!
”Det betyder att man är missionär!”
”Jättebra”, sa babusjka. ”Din faster och kusin har aldrig varit i vår kyrka förut. Kan du vara missionär och visa dem runt?”
”Ja!” sa Kvitka.
När faster Pavlina och Emma kom gjorde Kvitka och babusjka just det. De visade dem primärrummet, hennes klassrum och sakramentssalen. Sedan kom de till dopbassängen. Kvitka berättade för dem att hon ville döpas för att följa Jesus Kristus. Hon hade en ljus, tröstande känsla inom sig när hon pratade. Faster Pavlina och Emma log mot henne. Hon hoppades att de hade samma känsla.
Snart var det dags för dopet. Kvitka höll andan när Tato sänkte ner henne hela vägen under vattnet – precis som hon hade föreställt sig. Det kanske bara fanns några få personer som tittade på, men de log, precis som hon hade föreställt sig. Och hon var säker på att hennes himmelske Fader och Jesus Kristus log ner mot henne också. Det var lätt att föreställa sig.
Illustrationer: Stephanie Dehennin