Ombenis nya hem
Författaren bor i Utah, USA.
Hur kunde Ombeni få vänner om han inte kunde prata deras språk?
”Jag var främling och ni tog emot mig” (Matteus 25:35).
Ombeni grimaserade ner mot sin lunchbricka. Maten i hans nya skola var alldeles för söt. Han önskade att han kunde äta sin mammas hemmalagade ris och bönor.
Ombeni och hans familj hade bara bott i USA i några veckor. Deras hemland var för farligt att bo i så de var tvungna att flytta till USA som flyktingar. Det var svårt att flytta. Det var också svårt att vänja sig vid en ny skola.
Ombeni hittade en tom plats nära en grupp killar och satte sig ner. De vände sig alla om och tittade på honom. En pojke sa något men Ombeni kunde inte förstå honom. Han kunde inte så mycket engelska än.
Ombeni försökte säga något tillbaka. ”Jambo”, sa han. (”Hej.”)
Pojken såg förvirrad ut. Han rynkade pannan och vände sig om. Ombeni kände att han ville kura ihop sig till en liten boll, men han satt bara tyst vid änden av bordet. Ibland kändes det som om han var på en främmande planet i sin nya skola.
När skolan äntligen var slut skyndade Ombeni sig att dra upp blixtlåset på sin jacka. I sitt hemland hade han aldrig behövt en jacka, oavsett vilken tid på året det var. Men här var det kallt på vintern. De andra barnen tog på sig luddiga vantar och mössor, men Ombeni hade inte något sådant.
Ombeni kunde se sin andedräkt som små vita puffar av luft medan han gick hem. Han började springa så att han kunde komma hem fortare. Han rusade in genom ytterdörren och sprang nästan på mamma.
”Ombeni! Punguza mwendo!” sa hon. (”Ta det lugnt!”)
”Förlåt, mamma”, sa han, darrande av köld.
Ombeni satte sig ner och försökte värma upp sig medan hans mamma lagade middag.
Efter några minuter kunde Ombeni inte hålla tyst längre. ”Mamma, jag vill inte gå tillbaka till skolan! Det är läskigt och ensamt, och jag kan inte få några vänner. Jag saknar mina vänner hemma.”
Mamma slutade röra i grytan och ställde sig på knä bredvid Ombeni. Han torkade snabbt bort tårarna. Han ville inte att mamma skulle se hur ledsen han var.
”Jag vet att det är jobbigt just nu.” Mamma gav honom en varm kram. ”Men det kommer att bli lättare.”
Ombeni tittade bort. ”Men hur kan det bli lättare när jag inte förstår vad någon säger?”
Mamma rynkade pannan. Ombeni kunde se att hon tänkte efter.
”Kommer du ihåg när vi var i flyktinglägret?” frågade hon. ”När jag kände mig riktigt ensam tittade jag efter personer som jag kunde hjälpa. Då kändes det alltid bättre.”
Ombeni nickade. Han kom ihåg hur mamma alltid hittade personer som kom till lägret ensamma och visade dem vart de skulle ta vägen.
Mamma log. ”Och tänk på Jesus! Människorna var ofta elaka mot honom. Men han tittade alltid efter människor som han kunde hjälpa.” Hon torkade bort ännu en tår från Ombenis ansikte. ”Det bästa vi kan göra för oss själva ibland när vi är ledsna är att hitta sätt att hjälpa andra.”
Ombeni nickade. Det lät som en bra idé. Han ville vara som Jesus.
Nästa dag på lunchen tittade Ombeni efter någon han kunde hjälpa. Det fanns många som satt i stora grupper. Sedan lade han märke till en flicka som satt vid ett bord för sig själv.
Han gick bort till henne och satte ner sin bricka. Han vinkade och sa: ”Jambo!”
”Hej”, sa hon.
Ombeni log brett. Flickan log tillbaka. Sedan åt de maten tillsammans i tystnad.
Ombeni var glad. Det skulle fortfarande vara svårt att gå i den nya skolan. Men han var glad att det fanns personer här som han kunde hjälpa.
Illustrationer: Jen Taylor