Min sida, din sida
”Se, hur gott och ljuvligt det är när [systrar] bor enigt tillsammans!” (Psaltaren 133:1.)
”Megan! Dina skor är på min sida av rummet!” sa Mia och fnyste.
”Ja, men dina skrifter är på min sida av rummet”, sa Megan.
Mamma stack in huvudet i rummet. ”Flickor, jag hör inte att det är så mycket städning på gång. Ni får inte gå till parken förrän ert rum är städat.”
”Men det är bara Megans röra!” sa Mia. ”Det är inte rättvist att jag ska städa upp den.”
”Det är inte bara min!” sa Megan.
”Usch.” Mia lade armarna i kors. ”Jag önskar att jag hade eget rum. Varför måste jag dela rum med Megan? Michael har ju eget rum!”
Mamma suckade. ”Du vet att vi inte har ett rum till. Michael är äldre. Det är därför han har eget rum.”
”Ja, men hon kan väl i alla fall hålla sina grejer borta från min sida.” Mia ritade en låtsaslinje med fingret längs mitten av rummet. ”Kolla här. Det där är din sida, Megan. Det här är min sida.”
”Hm”, sa mamma. ”Vi kanske kan sätta upp ett draperi för att dela på rummet. Skulle det hjälpa er att hålla sams?”
Mia log brett. ”Ja!”
Nästa dag sydde mamma ett draperi av lite tyg. Det var lila med rutor på. Hon sydde också på ett band med dinglande pärlor längst ner. Senare hjälpte Mia och Megan pappa att hänga upp draperiet på en ståltråd. Det sträckte sig tvärs över hela rummet.
Mia klappade ivrigt händerna. ”Äntligen! Det är som att ha eget rum!”
Hon tog fram sina kritor för att färglägga en bild. Men efter några minuter blev det tråkigt. Hon undrade vad Megan höll på med på andra sidan draperiet. De brukade färglägga tillsammans. Det kändes lite ensamt att göra det själv.
Den kvällen ställde sig Mia på knä för att be kvällsbön. Hon tackade sin himmelske Fader för sitt hem och sin familj. Det fick henne att känna sig lite ledsen. Hon tyckte om att ha ett eget utrymme, men hon saknade att leka med Megan.
Mia lade sig i sängen. Men hon kunde inte somna. Hon vände sig på sidan. Hon kunde se Megan genom den lilla glipan mellan draperiet och väggen.
”Megan?” viskade hon. ”Är du vaken?”
”Ja”, viskade Megan tillbaka.
”Ska vi göra en liten brevlåda?” frågade Mia. ”För att lämna meddelanden till varandra.”
”Bra idé”, sa Megan. ”Kan vi göra det i morgon?”
”Javisst.” Mia slöt ögonen med ett leende. ”God natt, Megan.”
”God natt, Mia.”
Nästa dag hittade Mia en liten låda. Hon satte den mellan deras båda sidor av rummet. Sedan skrev hon ett meddelande och lade det i lådan: Megan, ska vi leka med mina mjukisdjur? Kram, Mia.
Megan tog upp lappen och läste den. ”Det vill jag gärna!”
Hela veckan lämnade Mia och Megan lappar till varandra i brevlådan. Och de lekte med varandra varje dag. Ibland lekte de på Mias sida. Ibland lekte de på Megans sida. Men de hade alltid kul tillsammans.
”Vet du”, sa Mia till Megan en dag, ”jag undrar om vi kanske inte behöver draperiet ändå.”
”Ja”, sa Megan. ”Det är liksom i vägen.”
Pappa hjälpte dem att ta ner draperiet.
”Jag är glad att ni har lärt er att hålla sams”, sa han.
Mia log mot Megan. ”Jag med.”
Illustration: Katherine Blackmore