Nya amigos
Författaren bor i Utah, USA.
Brigit kunde inte spanska. Hur skulle hon kunna träffa någon?
”Jag var främling och ni tog emot mig” (Matteus 25:35).
Brigit stirrade genom bilrutan när hennes familj körde genom de smala gatorna i Caracas i Venezuela. Hon såg hus i glada färger och stora gröna berg. Det var en vacker plats. Mamma och pappa sa att det skulle bli ett nytt äventyr att bo här.
Men Brigit var fortfarande orolig. I dag var det första gången de besökte kyrkan i sitt nya hemland.
Mamma vände sig mot Brigit. ”Hur är det, hjärtat?” frågade hon. ”Du ser inte ut att må så bra.”
Brigit vred sina händer. ”Jag är rädd. Jag kan inte prata spanska. Hur ska jag få vänner?”
Mamma sträckte ut handen och tog Brigits hand. ”Jag vet att du är orolig. Men det kommer att gå bra. Ta några djupa andetag.”
Brigit tittade ner på sina händer. De var kalla fast det var varmt ute. Hjärtat slog fortare, och det kändes konstigt i magen när de körde in på parkeringen vid kyrkan. Hur skulle det vara i kyrkan? Skulle hon förstå någonting alls?
Brigit kände sig som en främling när hon gick in i kyrkan. Hon såg sig omkring på alla de andra familjerna, som alla pratade spanska. Sedan såg hon två flickor som verkade vara lika gamla som hon.
Så fort flickorna såg Brigit sprang de fram till henne. De pratade fort och glatt, med stora leenden.
Men hon förstod ingenting av det de sa. Går de iväg när de förstår att jag inte pratar spanska? undrade hon.
Brigit tog ett djupt andetag. ”No hablo español”, sa hon och skakade på huvudet. ”Jag pratar inte spanska.” Hon fick tårar i ögonen.
Flickorna ryckte bara på axlarna och log ännu mer. En av dem pekade på sig själv och sa: ”Dayana.” Sedan pekade hon på den andra flickan och sa: ”Andrea.”
Brigits oro började smälta bort. Hon log mot flickorna och pekade på sig själv. ”Brigit.”
Dayana och Andrea satte sig bredvid Brigit. De lärde henne att säga ”skrifterna” och några andra ord på spanska. När sakramentsmötet började kände sig Brigit varm och lugn i hjärtat.
Efter Primär satt Brigit och hennes nya vänner i gräset utanför kyrkan medan deras föräldrar pratade. Dayana och Andrea lärde Brigit några fler ord på spanska. Sedan pekade Dayana på ett träd och frågade ”Inglés?”
Brigit log och pekade, hon också. ”Tree (träd)”, sa hon. Hon log stort och pekade på andra saker och sa vad de hette på engelska. Dayana och Andrea upprepade orden på engelska. Sedan lärde de Brigit att säga dem på spanska. Brigit lärde sig alla möjliga bra ord, som libro (bok), casa (hus) och coche (bil). Och det allra bästa: de lärde henne säga amigos (vänner).
Snart var det dags att åka hem. Brigit vinkade hej då till Dayana och Andrea.
”Hur var första dagen i kyrkan i Venezuela?” frågade pappa.
Brigit log. ”Den var jättebra! Jag fick några vänner. Och de lär mig spanska!”
”Underbart! Jag är så glad att du fick en bra dag.”
Brigit tänkte på hur Dayana och Andrea hade välkomnat henne. Hon kände sig inte som en främling längre. Hon visste att hennes himmelske Fader hjälpte henne att få vänner. Och hon kunde knappt vänta tills hon fick se vad mer som skulle hända under hennes tid i Caracas!
Illustrationer: Julia Castaño